Krönika

Skammen över bokmalandet

Skam. Över att vara en skönlitterär bokmal. Ja, någonstans finns den, ligger där i hjärnslemmet och mal. All tid som går åt till att läsa, till att ta sig igenom de ordsprängda sidorna av fantasi, till att tänka och reflektera över det sagda (skrivna). Att som nätrecensent tänka ut intressanta meningar och ordvrängerier att förgylla sina betraktelser med, det tar också tid.

Skam. Över att det finns så mycket mer ”viktiga” saker att ägna sig åt. Som att engagera sig i samhällsnyttiga organisationer, läsa på om världskrig och mansherravälde, jobba för konkret förbättring på ett hem för utvecklingsstörda eller varför inte som volontär på en tjejjour. Skam över att inte agera. Skam över att tänka och prata om sådant man läst om, men att inte gå ut i verkligheten och försöka förändra det som man upprörs över, det som kan förändras åtminstone pyttelite med ens lilla gärning.

Mitt största intresse är av det jag håller på med (läsa böcker, skriva recensioner, plugga litteraturvetenskap) att döma, just litteratur. Men sedan finns det så mycket annat som också är intressant och dessutom upprörande, sådant som har med mer konkret verklighet att göra: Jämställdhet, könsförtryck, rasism, världsorättvisor, klasskamp. En gång försökte jag, på ett mycket konkret sätt, att sätta mig in i den verkliga verkligheten och försöka bidra på något sätt. Jag gick med i en lokal Amnesty-grupp och vi började skriva vädjandebrev till regeringar och vi började agera för kvinnors rättigheter. Men jag pallade inte, jag tyckte att det tog för mycket tid från mitt läsande och mitt skrivande, så jag gick ur gruppen.

Skam. Över att vara den som till stor del av dygnet har ögonen i en skönlitterär bok och tänker på hur recensionen av boken sedan ska formas på ens dataskärm. Skam över att klaga på tillståndet i Sverige och i världen men att inte ens med lillfingret röra på sakernas tillstånd. Och ändå fortsätter jag att läsa, som om jag inte hade en aning om vad som hände utanför köksfönstret.

Lisa Gidlöf

Publicerad: 2009-01-29 01:18 / Uppdaterad: 2010-02-06 11:57

Kategori: Krönika

2 kommentarer

men ändå, finns väl en viss stolthet dold under det lilla ursäktande leendet "jag läser ju i stort sett hela tiden…"?!

frida Oregistrerad 2009-02-16 20:25
 

Javisst. Också skam över att någonstans vara stolt. Mycket skam helt enkelt.

Lisa Oregistrerad 2009-02-16 21:08
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?