Verklighetsflykt. Ett lite fult ord. Något för de lägre genrerna, en kritikerklyscha av ganska obegriplig art. Knappast längre någon hyllning till diskbänksrealism och dokumentärroman, inte heller till okomplicerade berättarstrukturer. Snarare ett ord för de godtyckligt nedvärderade.

Det handlar kanske inte ens så mycket om litteratur i sig som om ett sätt att läsa. Ett sätt som ofta kallas ”kvinnligt” (fast ett sätt att läsa kan ju knappast föda barn?), den okritiska inlevelse vi lätt tappar bort efter några litteraturkurser, ett oskuldsfullt sätt att läsa, att förlora sig själv i det lästa. Något kritiker helst inte ska göra – kanske handlar nedvärderingen bara om avundsjuka?

För vad är poängen med läsning om inte att förlora sig själv, att leva i något annat för en stund.

Precis som när vi drömmer. Och vi behöver drömmar för att bearbeta saker; utan drömmar blir människor galna. Bara om vi ibland får komma bort från oss själva klarar vi av att hantera våra liv, klarar vi av att leva med dem.

Men, kan man kanske invända, är inte drömmar egentligen bara förvridna egotrippar? Flyr vi verkligen från oss själva när vi bearbetar våra egna problem? Fast vad är litteraturen mer än just förvridna egotrippar (somliga mindre förvridna än andra)?

Det finns ingen ”l’art pour l’art”, konst för konstens egen skull. All konst speglar samhället och människan, bara på olika plan.

Surrealismen ville återge det undermedvetna. Absurdismen handlar ju just om en känsla inför världen och mänskligheten, om bristen på mening, på kommunikation. Kärleksskildringar blir lätt klichéartade – men när har vi å andra sidan så lite självdistans och originalitetskrav som när vi är förälskade? Och vem har inte drabbats av den där obehagliga insikten att såpoperor kanske inte är så orealistiska som man skulle önska.

Skönlitteratur är fejk, jovisst – i den betydelsen att den är så mycket mer genomtänkt än verkligheten. Världen är helt enkelt inte begriplig i sig, bara i de berättelser vi skapar om den. Att ta en paus från verkligheten är detsamma som att leva mitt i den, kanske anlägga en annan synvinkel. Bara fiktionen kan återge verkligheten och bara genom att fly från verkligheten kan vi förstå den och klara av att leva i den. Allting är berättelser, och utan berättelser blir världen obegriplig.