Egentligen är min lägenhet perfekt, den har många fönster, vita väggar, ett trägolv som knarrar och ett valv. Här finns plats för nästan alla mina tankar och alla mina ord, men jag saknar den där ultimata läsplatsen. I mina fantasier är den en fåtölj med hög rygg och breda armstöd, där man sitter djupt och mjukt och har stöd för tunga böcker. Bredvid finns ett litet bord för tekoppen och en lampa som skänker ljus. Jag försöker hålla tillgodo med min soffa som knappt har några armstöd alls, ett fönster som drar och en lampa som kastar skuggor. Men jag ger snabbt upp och börjar som alltid att flytta runt i jakten på en plats att läsa på. Köksbordet, hallgolvet och garderoben stryker jag genast från listan på potentiella läsplatser pga för mycket disk, skor och klänningar. Och tänker istället att sängen är en bra plats för läsning. Men det är inte sant, sängen är en plats att sova på och jag somnar alltid när jag lägger mig i sängen för att läsa. Innan jag somnar hinner jag dock få mjölksyra i armarna av att hålla upp tegelstensromanen och nackspärr av alla kuddarna under mitt huvud. En annan läsplats som verkar sådär bra innan man testar är i badkaret och det skulle säkert vara bra med de rätta tillbehören. Men den där maskinen som håller boken, vänder sida och ser till att vattnet inte kallnar verkar inte ha blivit uppfunnen än. Det slutar alltid med att fingrarna stelnar av kyla och boken försvinner under ytan och kommer upp med vågiga sidor som klibbar fast i varandra.

Jag inbillar mig också att allt är lättare när det är sommar, då klättrar jag gärna upp i fönstret, en kudde att sitta på och en att luta sig mot, boken i knät och det fungerar ganska bra. Är det fint väder kan man till och med bli lite brun på ena armen och man har perfekt spanplats ut över gatan eller gården, beroende på vilket fönster jag väljer. Eller så tar jag med mig boken till stranden. Men precis som vatten är sand en liten terrorist i lässammanhang eftersom miljoner sandkorn gärna slinker in mellan sidorna och får dem att lossna och trilla ut. Och boksidor gör sig bäst i sitt sammanhang och inte som flygblad.

Men så här års är det ändå inget alternativ. Och kaféerna är för stimmiga, biblioteket har för hårda stolar, biograffoajéerna luktar för mycket popcorn.

Det slutar alltid med att jag hamnar på en buss, en tunnelbana eller ett tåg, slår upp min bok och försvinner in i den så att jag inte märker alla som kliver av och kliver på och trängs och har bråttom. Och den där stationen som jag skulle kliva av vid har jag åkt förbi för längesedan. För jag läser aldrig så bra som jag gör när jag är på väg någonstans. Främst för att det finns massor av tid som inte räknas eftersom det enda syftet med att jag sitter där är förflyttningen och den sker oftast utan att jag kan påverka den. Något händer med mig när jag är på väg som gör att läsningen får en ny dimension. Jag sitter där på min plats och är en del av en verklighet och ett sammanhang samtidigt som jag befinner mig mitt i något annat. Så har man inte den perfekta läsfåtöljen kan man alltid låtsas att man är på väg någonstans, gå ut och fånga första bästa transportmedel och sätta sig tillrätta och läsa.