Jag åker ut från den sommartomma staden, den som alla förutom turisterna har övergivit. Det är lördagsmorgon och varmt och jag ska åka långt, så långt som man kommer med SL-kortet. Ut till havet och öarna. Där tiden inte spelar så stor roll.

Kvällen innan har någon frågat mig om just den, tiden, mer bestämt om framtiden. Det är en fråga som jag brukar kasta mig över, jag älskar framtiden. Det är en plats för planer och drömmar och att förverkliga dem, den tid då allt man drömt om ska bli sanning. Den här gången fyller den mig bara med ovisshet och osäkerhet och jag slår bort den, skämtar bort den, styr in samtalet på något annat. Eller styr inte alls. Låter det nog mest bero och försöker intala mig att man inte behöver.

Jag kliver av bussen efter att ha åkt mil efter mil på slingrande landsvägar, över broar, längs ängar och åkrar. In i en verklighet där tiden inte finns. Gården är från artonhundratalet, den har stått där alltid. Inne i rummen knarrar golven, och tavlorna och fotoalbumen och böckerna vittnar om andra tider. Om baktider, om sånt som varit. Inte om sånt som ska hända. Det är generation efter generation tillbaka i tiden och spåren efter dem. Skeppen på väggarna och ansiktena i fotoalbumen, det är levnadsöden och en känsla av att vara så liten, så obetydlig, bara ett led i detta som är så mycket större.

Det är att klättra upp på vinden och lyfta ett strykjärn som är så tungt att jag tror att jag ska tappa det, att se vaggan som det där barnet dog i. Vi öppnar varenda dörr i ladugården. Varenda del är ett äventyr, varenda vrå en skattkammare.

Försöker föreställa mig hur det såg ut där för hundra år sen. Hur det bakades bröd inför färderna över havet, hur korna mjölkades, hur människorna levde hela sina liv här. Det gör de fortfarande.

Och jag hittar något mitt ibland allt det, där tiden inte existerar. Det är den där känslan som jag annars bara hittar i böcker.