Krönika

Tankar kring recensionen

Tidigaste erfarenheterna av recensionen: högstadierecenserandet. Några var ute i god tid, läste kvickt och skrev ihop recensionen. Andra var ute i senaste laget och fick stressa litet för att bli klara. Sen hade vi dem som dagen innan arbetet skulle vara inlämnat inte hade lånat boken än. Vägen till framgång för dessa: läsa baksidan samt, om ambitionerna var riktigt högt satta, läsa andras recensioner. Konststycket låg i att ligga så nära originalrecensionen som möjligt utan att åka dit för plagiering.

***

Redan här vill jag bikta mig och bekänna att jag är lite avogt inställd till recenserandet som sådant. För mig är det alltför hopsnärjt med en samhällsanda där produkten, i detta fall boken, belyses och genomlyses för att utröna nyttan i att läsa den. Värdet-i-sig-själv (Kant börjar här gnissla tänder i sin kista) är i bakgrunden, urlakas till förmån för en ren nyttobedömning: dess värde-för-oss eller i detta fall: recensenten. Samtidigt tycker jag att det är lite förmätet att skriva en text om detta. Jag menar, vem är jag att bedöma och reflektera kring andras texter, ställningstaganden och hela syftet med recenserandet. Recensionen är trots allts något vedertaget och det av rimliga anledningar.

Även om ett film-, litterärt-, eller musikaliskt verk inte kan – och antagligen inte vill (i den mån ett verk vill något) – existera i ett vakuum fritt från influenser och i en ständig jämförelse med andra verk, är en recension sprungen ur den personliga smaken som i någon mån är resultatet av tidigare intryck och reaktioner. Hur som helst: Det är något som ofrånkomligen kommer påverka ens syn på det föreliggande verket. Om det är det till gagn eller inte beror på omständigheterna, men hade bara just denna upplevelse kommit vid en annan tidpunkt, intagit en annan plats i ordning, hade omdömet helt säkert blivit annorlunda. Detta är naturligtvis nästan omöjligt att påverka och saker och ting har sin – tycks det åtminstone och vi intalar oss gärna det – bestämda ordning och det får man finna sig i eller åtminstone förhålla sig till.

Jag skall försöka strukturera det här för mig själv med hjälp av två frågor:

1) Varför skriva en recension?
2) Varför läsa en recension?

Jag börjar med att försöka besvara den senare frågan. Antingen läser man en recension innan, under tiden eller efter man läst boken. Läser vi recensionen innan gör vi det för att dels få en hint om hur den så att säga förhåller sig till förlagets beskrivning och bokens egen baksida och dels hur recensenten bedömer detta. Är vitsorden goda, ja, då föranleder det till att många lägger boken i sin aldrig sinande att-läsa-lista. Om inte? Det påverkar också naturligtvis.

Om vi läser en recension under tiden eller efteråt, söker vi förmodligen efter viss vägledning i hur man kan tolka boken; hur vi kan uppfatta den utifrån denna eller denna infallsvinkel. Varje läsare gör sina observationer och kontextualiserar boken utifrån skilda utgångspunkter och förutsättningar. Häri finns oerhörd potential genom ett…vi kan kalla det ovanligt tyst samtal?

Kanske kokar det för mig ned till att recension får något objektivt (men i högsta grad subjektivt) och obevekligt över sig; att det förhåller sig så och så. Jag vet inte, men för mig är det hur som helst inte ett särskilt ödmjukt begrepp. Möjligen går det istället att kalla det reflektioner eller små mer eller mindre begrundade om än aldrig så obetydliga och alla gånger högst personliga tankar. Små observationer. Sedan bör man fråga sig: Skriver man för att försöka briljera eller vill man verkligen tillföra något i en diskussion kring verket? En evigt återkommande fråga och delete-knappen gör sig ständigt påmind.

Att skriva om handlingen är en grannlaga uppgift. Skriver man för lite är det ett slöseri på bläck och avslöjar man för mycket har man förstört upplevelsen för läsaren. Naturligtvis skriver man inte om slutet, berättelsens upplösning, men varför nedvärdera betydelsen av det som sker på vägen? Vilka upplevelser och karaktärsutvecklingar går man inte miste om då!

Jag är inte helt säker på att jag håller med mig själv. Och har texten över huvud taget någon verklighetsförankring? Går det exempelvis att tala om ett verks värde-i-sig-själv? Jag tror att jag recenserar en bok för att förstå den och i förlängningen även mig själv. Med lite tur får den någon annan att vilja läsa den. Eller inte. Det där Söderberg sade om att vi söker kontakt till varje pris…

Robert Myhreld

Publicerad: 2017-08-16 10:00 / Uppdaterad: 2017-08-12 23:44

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?