Denna gång har jag läst barnboksdebutanten Kari Melander och hans charmiga Räven som inte kunde hålla färgen. Och jag måste medge att jag faller för charmen i den. Boken ser tunn och oansenlig ut, när jag håller i den, men sen sprakar det loss.

Det är egentligen en enkel uppräkningssaga, dessutom på varannan rads rim – bara det skulle tala för att jag genast skulle slå igen verket och rata det. Men här finns en humor, omöjlig all hålla ifrån sig, som räven som denna bok handlar om till stor del är bärare av. Det är en, om uttrycket tillåts, utvecklingsroman i miniformat.

Hungern räven har driver handlingen framåt. Det börjar med att räven försöker lura av en brunbjörn hans nyfångade gädda. Det misslyckas räven med, och blir istället nedrullad i ett blåbärsris av björnen. Rödräven blir en blåräv.

Och så fortsätter det medan räven inte lyckas fylla sin krampande mage med något ätbart alls. Han päls får den ena nyansen efter den andra och slutet måste jag säga att det är lite oväntat kreativ knorr på. Det är inte utan att jag som läsare rätt lätt känner sympati för denna rätt klumpiga räv.

Men mamman och sonen som berättelsen igenom betraktar denna räv känns lite överflödiga, tycker jag, och hade inte behövts alls. Räven är färgstark nog att själv vara motor i denna story.

Sättet att berätta känns kanske lite som Lasse och Inger Sandberg (ni vet de med Laban och Labolina) – fast med mycket mer crazy humor.

Denna lilla bok är den första av planerade tio fristående berättelser med fantasieggande titlar som Virrikoko och det omöjliga och Polisen som var snabbare än tanken. Detta tycker jag är en mycket lovande början.