Denna gång är det författarens farmors tur att stå i centrum i den nya boken betitlad Från de stora drömmarnas tid: Anteckningar om fattigdom, kärlek och bildningshunger. Flertalet av de brev och dagböcker (från 1909-1918) som framställningen bygger på är skrivna av hennes hand och ger uttryck för storvulna tankar om böcker och politik, högstämda känslor och högtflygande drömmar om framtiden.

Majs (Majas eller, som det står i dopattesten, Anna Maria Erikssons) ansikte – inramat med en tjock fläta och med allvarsam blick och lätt trotsig min – pryder omslagets framsida. På dess baksida syns Yvonnes farfar Gunnar Gustafsson – till vilken flertalet av breven är adresserade – i helfigur och med håret i mittbena. Boken förtäljer deras kringelikrokiga kärleks- och vänskapshistoria, där Gunnars känslor är konstanta medan Majs vacklar hit och dit. Ett on/off-förhållande skulle man kanske kunna säga.

Båda har fått slita ont. Maja sätts i pigtjänst på landet redan efter konfirmationen och Gunnar tvingas bli smed och metallarbetare, trots att han har läshuvud och drömmer om att få studera. Han skriver dikter och sånger på lediga stunder och hon fantiserar om en framtid som romanförfattare. Det är begåvade och bildningstörstande ungdomar, som vill se att en ändring kommer till stånd i samhället och det är på något möte hos ungsocialisterna som de träffas.

Maja läser och grubblar mycket över samtidens nedvärderande syn på kvinnan. Ungsocialisterna klassar kvinnofrågan som en icke-fråga, vilket Maja har svårt att acceptera. Sexualiteten intresserar dem däremot, de tror på den fria kärleken och propagerar för användandet av preventivmedel, något som är olagligt vid den här tiden.

Maj flyttar till Stockholm, där hon träffar olika män och gifter sig med en ungsocialist. Äktenskapet blir olyckligt. Mannen är svartsjuk av sig och dricker omåttligt. Maj skriver texter, som hon försöker kränga till den socialistiska pressen och tjänar på så vis en spottstyver emellanåt. Inte sällan får hon gå hungrig. Hon föder också en son, som dör. Hela tiden brevväxlar Maj med Gunnar i smyg.

Yvonne Hirdman själv deltar – med ökad frekvens – i berättelsen. Hon kommenterar karaktärernas agerande, läser mellan raderna i breven och presenterar alternativa skeenden, där uppgifterna inte räcker till. Författaren går till och med i dialog med de yngre upplagorna av farföräldrarna. Hon uppmanar Maj att skärpa sig och irriteras av att Gunnar lägger sig platt för henne. Hirdman skönmålar inte bilden av sin farmor, utan strävar efter att leva sig in i hennes situation, förstå hennes politiska ställningstaganden och inte minst begripa sig på hennes komplexa personlighet, som har ett elakt stråk. Farfar Gunnar får mer utrymme mot slutet av historien och det blir allt mer tydligt vem som har författarens sympatier.

Som den historiker hon är skriver Hirdman livfullt om händelser och rörelser i samtiden. Boken är otroligt välskriven, med en prosa som det är en fröjd att läsa. Det är också fascinerande att få ta del av ögonvittnesskildringar av hur livet kunde te sig för två unga människor, som fötts på livets skuggsida, på 1910-talet, att få inblick i deras funderingar och drömmar. Därtill är det nyttigt att bli påmind om det ojämlika Fattigsverige, som existerade för inte alltför länge sedan och om de hisnande klassresor som Maj och Gunnar i likhet med många andra kom att få uppleva.

När jag kommer till epilogen vet jag inte längre vad jag ska tro. Jag har visserligen förstått att författaren inte hyser några varmare känslor för sin döda farmor, men plötsligt står det klart att hon avskydde henne och att Maj var narcissist. Framställningen blir med ens alltför personlig. Jag får kika in genom en dörr som jag önskat fått vara stängd och lämnar boken med en fadd smak i munnen.

Similar Posts:

• En ny giv?
• Att förändra eller förändras
• Tidsresa till dagar av fredslängtan
• Kommunister med stil
• ”Fru Kata” bjuder in

Måste dessutom berätta att allt jag hört och sett på idag varit smått genialt. Började morgonen med att lyssna på Fula tjejer som är en bok av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson. Det är en bok som behandlar strukturer och tillplattandet av tjejer. Budskapet med boken är helt enkelt att: Nu är det nog!

Har haft stor glädje av seminarier från Läsrörelsen som i år fyller tjugo år. Det har handlat mycket om läskunnighet. Kravnivån stiger och allt fler klarar inte av det. Läsning kräver träning.

Angående dyslexi har forskningen fått nya verktyg. Det går att läsa på olika sätt, med ögon, öron och fingrar. En kan jämföra dyslexi med spindelfobi. Det gäller att börja med att behandla istället för att ge mer text, såsom många politiker tycks tro.

Ett annat väldigt angeläget seminarium behandlande bildberättande och konsten att läsa bilder. Det går inte att bara vara konsument i tillvaron. Det är viktig att själv få göra. Kopplingen mellan hand, öga och hjärna är livsviktig. Att kunna sätta ord på det du ser kommer du åt via tecknandet t ex.

Har också lyssnat på ett spännande seminarium om kroppsideal i barnböcker. Det handlar om att visa på olika kroppar, en mångfald utan pekpinnar.

Det var också intressant att höra vad våra partiledare läser av plikt och av lust. Bengt Westerberg, den f.d partiledaren för folkpartiet, var en ytterst påläst och lyhörd moderator som höjde detta seminarium. Han var dessutom med och startade Läsrörelsen år 2000. Jag kan avslöja att det Jonas Sjöstedt läser av lust är Bränn alla mina brev av Alex Schulman. Överraskande var att Ulf Kristersson tipsade om poesi, nämligen Jag ritar en dörr på väggen med fingret av den fängslade förläggaren Gui Minhai.

Sammanfattningsvis en dag i läsandets livsviktiga tecken. Ser fram emot morgondagens fortsättning.

Similar Posts:

• Skolan står i brand
• Anna Livs bokmässa
• Fredagsmässan
• Uthängda
• Wherever I Lay My Hat (That´s My Bokmässa)

I bilderboken Hundarnas historiebok serveras fakta om Finlands historia från 1500-talet till 1800-talet på de drygt åttio sidorna. På insidan av pärmarna och på försättsbladen finns hundarnas släkttavlor med namn och årtal tecknade som människors släkter. Vi får lära oss om namntradition och anteckningar i kyrkböcker. Kartor med teckningar över vägar och platser och korta berättelser finns i början av boken. Även en förteckning ingår över Finlands viktigaste historiska städer med fakta om när städerna grundats och av vem. En tidslinje med alla regenter, och teckningar på dem, finns på ett uppslag. På så vis kan man bläddra bak eller fram i boken om man vill läsa in sig på någon särskild regent eller tid.

Det handlar alltså om Finlands historia skildrad ur hundperspektiv à la Mauri Kunnas. Han har redan en lång rad av bilderböcker där hundar eller ”jyckebergarna” (i tidigare böcker) är huvudpersonerna. Nu har även alla kungar, prelater, stormän och dignitärer fått ikläda sig hundmundering. Och likheten är ofta snarlik – om det så är Gustav Vasa eller drottning Kristina som tecknas i hundskepnad. På varje sida inne i boken finns storartade myllrande och färgrika teckningar av det mesta – och även en del dramatik – som timat i landet.

Kapitlen heter allt från till exempel Reformationen, Gustav Vasa, Karin Månsdotter, Klubbekriget, Gustav II Adolf, Skeppet Vasa, Kristina, Grevens tid, Posten, Gustav III, Hattarna och mössorna, Gustav IV Adolf till de tre tsarer (Alexander I, Nikolaj I och Alexander II) som regerade över Finland från skilsmässan från Sverige år 1809 fram till republiken Finlands grundande år 1917. Därefter kommer ett avslutande kapitel som handlar om Runebergs nationaldiktverk Fänrik Ståls sägner. På så vis knyter författaren Kunnas an till sin långt tidigare bok Hundbackens Marta och Runeberg från år 2007 som handlar om hundflickan Marta från en bondgård i Satakunda som reser till Borgå för att hälsa på Johan Ludvig Runeberg.

Språket går på vers och intrigen skildras i kortare och längre strofer. Här finns en del ålderdomliga ord och utrop. Många meningar är korta men kraftiga. Ibland måste man läsa mellan raderna (såsom ofta i Kunnas böcker) och antagligen uppfattar olika läsare boken på något olika vis. En äldre läsare får repetera viktiga (glömda?) historiekunskaper och kanske ler i mjugg åt framställningen medan en yngre får sig nya kunskaper till livs.

En bilderbok för de allra yngsta är detta inte. Omfånget är över åttio sidor och även om boken berättar episodiska historier är nivån ambitiös. I och för sig är bilderna en fest för ögat (och skrattmusklerna) och med alla färger och myller av historier insprängda i en teckning lockar de säkert läsare och betraktare av alla de åldrar och slag.

Är man från förr bekant med någon av Mauri Kunnas många böcker om hundbackens (som sagt, i de tidigare böckerna kallas platsen ”jyckeberga”) invånare och deras stil är den här boken säkert efterlängtad. Boken påminner mycket om De sju hundbröderna från 2012 (en omtolkning av Alexis Kivis Sju bröder från 1871) och Hundarnas Kalevala från 1994 (bearbetning av Finlands nationalepos Kalevala som sammanställdes och gavs ut av Elias Lönnrot 1835). Den har beröringspunkter med den här tidigare nämnda Hundbackens Marta och Runeberg.

Boken har uppmärksammats på landets historiska universitetsinstitutioner och bara berömts. Det är lätt att repetera historiska fakta och även lära sig en del nytt: jag visste till exempel inte att bruket att rödmylla trähusen spred sig från byggande av fästningen Sveaborg utanför Helsingfors 1748 (en av världens största sjöfästningar och ofta kallat för ”Nordens Gibraltar”) ut till hela landet. Därifrån hämtade även byggnadsarbetarna hem seder som att plantera syrén, potatis och rabarber och ha blomkrukor i stugfönstren. Även utedasset var en nymodighet som introducerades först på Sveaborg. Först något för herrskapen – senare något för alla och envar…

Mauri Kunnas har arbetat med innehållet och teckningarna under lång tid. I intervjuer har han berättat om det systematiska och omfattande arbete han lagt ner på att få alla historiska fakta korrekt. Han har besökt muséer och arkiv i både Sverige och Finland för att bland annat teckna av regenter och stormän och klä dem i hundmundering. Resultatet är imponerande – många porträtt är skrattretande på pricken. Därtill ser Kunnas sig som en folkbildare och vill uppmärksamma arv från svensk tid som lever kvar i Finland än i denna dag.

Hundarnas historiebok passar överlag alla som är intresserade av historia. Sveriges regenter och historia är en månghundraårig del av Finlands historia vilket idag ibland tyvärr, både i skolans läroplaner och människors allmänna medvetande, alltför ofta glöms bort. Boken är allmänbildande om man så är ”svensk eller finne” och kanske tappat sitt minne …

Similar Posts:

• Vikingar med tassen i historiska källor
• Makt och kvinnor på 1500-talet
• Välregisserade begravningar
• En pappas historia
• Berättelsen om en legend

Givet hur Ekerwald väljer att tolka begreppet bildning, hur kan vi förstå dess innebörd och hur går bildningsprocessen till? Ekerwald föreslår att vi kan lära oss mycket av att läsa dagböcker. Den ärliga dagboken kan visa prov på just den sorts självreflektion som Ekerwald betraktar som bildning. Exempel ger Ekerwald från en närläsning av tio olika författares dagböcker, allt från Goethe via bland andra Céline, Tolstoj, till Sara Lidman och Sigrid Kahle, och det är läsningen av dessa som upptar det mesta av den här boken.

Det är på ett sätt ett sympatiskt perspektiv som Ekerwald ger på vad bildning är. Det för oss snabbt långt bort från den traditionella bildningssynen som så ofta varit tätt förknipppad med klassförakt för de ”obildade”, för de som inte har haft chansen till särskilt mycket bokbildning. Men samtidigt; räcker det verkligen med att man kan distansera sig från den egna personen för att man ska kunna betraktas som bildad? Går vi inte miste om en nyans i begreppet bildning, som något åtminstone delvis väsensskilt från exempelvis självreflektion eller självdistans? Ekerwald tar sig aldrig riktigt tid att övertyga läsaren om detta perspektiv på bildning.

Jag funderar också på hur Ekerwald själv tillämpar detta perspektiv i praktiken i boken. Visst verkar flera av de författare han läser ha ett ganska stort uns av självreflektion (även om jag i vissa fall kan undra om Ekerwald inte väljer att tolka in lite väl mycket i somliga av författarnas dagbokstexter). Men det finns ett mer fundamentalt problem som stör mig i den här boken: i grunden är det väl så att alla de dagboksförfattare som Ekerwald använder sig av för att förstå ”bildning” nog också kan – kanske rentav måste – betraktas just som bokbildade (om än i vissa fall kanske i hög grad autodidakter). Det hade ju varit väldigt spännande att få prov på en bildad analfabet, som Ekerwald skriver om, eller en diskussion om bildning bland personer som inte kan betraktas som särskilt ”bokbildade”. Vågar inte Ekerwald testa sin egen förståelse av fenomenet bildning mer än så här?

Similar Posts:

• Den evige provokatören
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• Gammal är äldst
• ”Sedan splittras bilden.”
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen

För även om Harrison och de andra medverkade hade en hel del poänger och till stor del framhöll bildningsidealet som öppenhet och nyfikenhet snarare än någon fastslagen kanon, vilket förstås är klokt och sympatiskt, så är det också en idealiserad, romantiserad föreställning. Inte minst historiskt sett har ju bildning aldrig varit för alla.

I praktiken är det ändå kanon som gäller – om inte Kanon med stort K, så åtminstone en viss typ av erfarenheter, en viss bild av världen, ett visst sätt att utrycka sig. Det kanske inte talar direkt till oss. Ganska många känner sig förmodligen lite utanför, lite fel. Tänker att det är oss det är fel på. Försöker anpassa oss. Kanske ta oss in i systemet och försöka förändra det inifrån, åtminstone lite grann.

Och så finns det de som bara blir förbannade. Som Miira.

Eija Hetekivi Olsson debuterade 2012 med Ingenbarnsland. Miira är den fristående fortsättningen på den romanen. 1980-talet är på väg över i 90-tal, och Miira går ut grundskolan och ska äntligen slippa fucking hemspråksklassen. Hon har sin snattade neurologibok, den enda bok hon äger, ska bli hjärnkirurg eller något och kommer in på naturvetenskaplig gymnasielinje på en innerstadsskola. Hon är på väg.

Att kunna flytta hemifrån, flytta ihop med sin före detta bildlärare i en lägenhet några gatnummer närmare stan, blir som en symbol för det. Frihet. Åtminstone till en början. För hur kul är det egentligen med en snubbe som tror att han äger en?

Ungefär lika kul som att försöka passa in på innerstadsgymnasiet, visar det sig. Sitta där som något Gårdstensmiffo medan klasskamraterna pratar om sina hästar och direktörspappor. Inte ens matteboken verkar till för Miira. Den vill att hon ska intressera sig för hur mycket stugbyägaren tjänar på sina stugor, medan lärarna tycker att vad hennes föräldrar jobbar med är ett bra sätt att presentera sig för klassen. Det räcker inte alls att vara smart och hungrig efter att lära sig. Sin porlande kunskapstörst måste Miira istället freda från skolans inflytande, fattar hon snart.

Ingenting blir som hon tänkt sig, men Miira är okuvlig. Lika egensinnig som Hetekivi Olssons språk, som jag först har lite svårt att komma in i igen – har hon tagit allt debutromanen hyllades för och skruvat upp det ännu mer? tänker jag de första sidorna – och till slut inte riktigt vill leva utan. Långsamt lär sig Miira att kanalisera sin energi åt lite mer konstruktiva håll, utan att samtidigt förlora sig själv. Hon vill bort från Gårdsten, men utan att vända människorna där ryggen. Det är inget mindre än en kamp, ett hjältedåd.

Det är den kampen jag saknar där i SVT:s mysiga litterära salong, och jag gillar Hetekivi Olsson så enormt mycket för att hon lyckas gestalta och synliggöra den.

Similar Posts:

• Verklighetstrogen skildring om utsatta unga
• En trimmad tändare mot betongen
• ”SNÄLLA POLITIKER, GÖR SÅ ATT VI INTE GER UPP!”
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• Kulturell vantrivsel

Bildning. Det där svårfångade begreppet, som byter skepnad när det granskas. Var börjar den och var slutar den, vad gränsar den till och varför? Ofta handlar det mer om en känsla än om något konkret. ”Bildning är det som finns kvar när vi glömt allt vi lärt oss” hävdade Ellen Key och det låter snyggt men så är det ju inte. Bildningen kanske inte sitter i detaljerna men även sammanhang är något man lär sig. Bildning är också en process som är ständigt pågående – en utbildning kan man slutföra men bilda sig gör man – om man vill – hela livet.

I Bildning – då, nu, sen vrider och vänder nio författare på begreppet. De tycks ha fått ganska fria tyglar av uppdragsgivarna Folkets Hus och Parker och Arena Idé, vilket lett till att det spretar ganska mycket – men på ett bra sätt.

Den första texten, skriven av VD:n för Folkets Hus och Parker, Calle Nathanson, är den längsta och … tråkigaste. Han talar i egen sak utan att vara personlig, förhäver sig en aning och även om bildningsgenomgången är ordentlig och källorna många lyfter den inte.

Susanna Alakoski och Qaisar Mahmood gör tvärtom, gör närapå skönlitteratur, autofiktion, av det hela, utgår från sig själva och blickar utåt, berör hur bildningen räddar liv men också förstör, hur tungt det kan vara att bli mer medveten, men att man egentligen inte har något val, detta är något nödvändigt. Och visar att det är den som inte har något kulturellt kapital från barndomen att falla tillbaka på som kan skatta det högst.

Ebba Witt-Brattström hävdar sin tes om helbildning kontra halvbildning – det senare är att bara ta till sig litteratur, konst, kultur skapad av män (hon diskuterar inte den möjliga motsvarigheten, att utesluta manliga upphovsmän ur sin kulturkonsumtion). Under tiden är hon rolig och slagfärdig och kastar ur sig små guldkorn till citat.

Men hem kommer jag i inledningen av Ola Larsmos text:

När jag var ungefär tjugofem år gammal köpte jag Schücks litteraturhistoria i sju band från 1919 på antikvariat. Den var i gott skick, kostade några tusen och det var en kännbar utgift. Men det kändes viktigt att ha den i hyllan och då inte bara för att banden var vackra. Var det någon sorts statusmarkör? Säkert. Men det handlade även om något annat.

När jag var ungefär tjugo år gammal köpte jag Schück och Warburgs Illustrerad svensk litteraturhistoria från 1911 i fem band på antikvariat för 200 kr. Den var fruktansvärt tung att släpa hem men kändes ändå, eller kanske ännu mer just därför, som en trofé. Den var gravt föråldrad men snarare på grund av än trots detta kunde den förmedla den omisskännliga bildningsprägeln som alltid tillhör det förgångna – bildningen var helt enkelt bättre förr.

Detta, att bildningen var bättre förr, återkommer många till. Tiden då arbetarklassen började ta för sig på detta område som tidigare varit förbehållet de bättre bemedlade framstår som ”ett skimmer ifrån Gustafs dagar”, om än inte särskilt flärdfullt utan som ett arbete. En väg ut ur något.

Och nu är bildning något man ofta fnyser åt, och vi som tycker att det finns någon sorts miniminivå för den kulturella allmänbildningen framstår som ganska löjliga. På mitt förra kontor hade vi konferensrum som utifrån våningsplan namngivits efter författare, konstnärer, naturvetenskapliga forskare m.m. och det visade sig då och då att ”Lagerlöf” inte var ett självklart namn, inte heller hur ”Dalì” eller ”Warhol” brukar uttalas.

Bildningen, den undflyende, som ändå mer än mycket annat kan fungera som en väg till andra människor. De gemensamma kulturella referensramarna skapar sammanhang och förenklar ett närmande men frågan är alltid vad som ska inkluderas, ska man ha en kanon att luta sig mot eller ska det sväva fritt? Måste det ena utesluta det andra, de Homeriska arketyperna segra över Star Wars motsvarigheter? Den här boken ger några vaga svar men ställer än fler frågor. Den ger ett litet utsnitt ur en bildningsdebatt, ingenting definitivt att förhålla sig till men det är gott så – bildning är ju inte något statiskt, utan handlar om ett utvecklande och danande av personligheten.

Similar Posts:

• Kulturell vantrivsel
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• På jakt efter bildning
• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Bildningsväg genom betongen

I åtta essäer reflekterar sju skribenter över olika aspekter av borgerlighet, kultur och bildning – från begreppen borgerlighet och bildning i sig, över litterära gestaltningar till nutida mecenater, stadsplanering och kulturpolitik. Det blir ganska spretigt och inte helt lätt att finna en röd tråd i, då varje text genererar fler frågor än svar.

Redaktören Lars Anders Johansson står för såväl förord som två längre genomgångar av borgerlighetens respektive bildningsidealets historia, vilket ger en bra grund att stå på. Samtidigt visar de hur svårt det är att definiera borgerligheten idag, när ursprungsbetydelsen ligger långt bort och den politiska arenan ser annorlunda ut än under den senaste glansperioden för borgerligheten. Bourdieus fältteorier kring ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital är visserligen tacksamma men klargör också att borgerligheten är svår att inringa. Den politiska borgerligheten överensstämmer inte riktigt med den sociala borgerligheten och är medelklass en synonym eller inte?

På ett liknande sätt visar det sig vara med bildningsidealet, som förlorat i betydelse de senaste femtio åren. Vi har gått från bildning som något eftersträvansvärt över kunskap till information, vilket leder till att de flesta av oss kan få fram fakta om det mesta med ett knapptryck, någon gång med ett snabbt svep i den inre minnesbanken, men att allt färre äger förmågan att använda sig av denna information, att sätta in den i ett sammanhang och – inte minst viktigt i våra dagar – att källkritiskt förhålla sig till den. Ändå är det svårt att riktigt avgöra vad som avses med bildning.

Tobias Hardings genomgång av svensk kulturpolitik är väl det som närmast ger vid handen att åtminstone den politiska borgerligheten i stort sett släppt kulturen som fråga, åtminstone kultur som tillåts värderas med sådana ord som kvalitet. I stället har kulturpolitiken gått mot att inkludera alla kulturyttringar med ett ganska urvattnat resultat, därtill med en rädsla för sådana ord som t.ex. en litterär kanon.

Therese Bohmans text om medelklassen i den samtida litteraturen är intressant och visar på den vacklande självbilden hos medelklassen/borgerligheten, något som också speglas i hur såväl ”medelklass” som ”borgerlig” används som skällsord i många sammanhang. Här blir också bokens titel tydlig på ett annat sätt, för medelklassen i litteraturen vantrivs i de flesta fall med sitt liv och sin tillvaro.

Torbjörn Elenskys bidrag är det som kommer närmast det jag önskar, där finns dikotomin finkultur och masskultur, där talas det om förmågan att uppskatta avancerade konstarter som något som måste förvärvas, som kräver arbete men också om att man får ut något av det. Där väcks frågan om varför det komplicerade och komplexa tappat i utrymme och status. Samtidigt framstår han som arrogant och självgod och talar i egen sak, eftersom det han efterlyser är den sorts läsare som fanns förr – eftersom de skulle köpa hans böcker. När jag mestadels ger jag honom rätt i sak, även om han kanske inte riktigt har klart för sig hur den klassiska musikvärlden, eller kanske de klassiska musikerna, fungerar, är det med en viss motvilja, eftersom han lyckas förmedla ett obehag kring de kulturkonservativa värderingar jag egentligen delar.

Tyvärr tycker jag att texterna sammantaget alltför ofta håller sig en bit ifrån kärnfrågan, borgerlighetens förhållande till kultur, samtidigt som skribenterna också ger uttryck för den där vantrivseln. Även de har lätt att gå i fördomsfällorna, där Kungliga Operan får vara den främsta symbolen för den borgerliga kultur som så många tycks ha ett behov av att ta avstånd ifrån. Är det sammeten och guldet som är problemet eller kanske snarare att även om de äldre medelklassdamerna dominerar publiken, där som på så många andra ställen, är resten en blandad skara.

Bildning och finkultur må vara något som inte går hem hos det likaledes fördomsfullt definierade ”folket” men har sina anhängare och försvarare inom alla politiska läger och – faktiskt – inom alla sociala och ekonomiska skikt. Kanhända är det så, att frågan borde vara: varför vantrivs de flesta i kulturen?

Similar Posts:

• Den undflyende bildningen
• På jakt efter bildning
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Bildningsväg genom betongen
• Denne gigant

Men vad är kunskap? Vad är det skolan ska ge våra barn som ska göra den inte bara bra utan bäst? Svensk skola ska bli bäst i världen, påstår ju ofta politiker. Bäst behöver för all del bara betyda att andra är sämre, men på jämförelserna är det ju knappast någon hejd. Mätningarna duggar tätt, och många av dem säger någon helt annat än ”bäst”.

En förklaring till det ligger i att dagens skola verkar misslyckas med att bibringa eleverna framtidstro, menar etnologen Jonas Frykman. Han kopplar i boken Ljusnande framtid samman detta med att skolans uppdrag och funktioner blivit bredare och alltmer otydliga. Tidigare har skolan fungerat som en egen värld med egna regler, klart urskiljbar från elevernas hemliv, där lärare och elever spelat tydliga roller. Idag lägger sig skolan däremot i även elevens inre utveckling på ett nytt sätt, menar Frykman. Identitetspedagogik, kallar han det.

”Utöver att bibringa kunskaper går skolan i dagläget aktivt in för en formgivning av elevens identitet”, skriver Frykman:

Det är en uppgift som hemmet tidigare haft och som det i de flesta kulturer fortfarande har. Man skickar där barnen till skolan för att de skall bli något annat än vad hemmet kan erbjuda – inte ”hitta sig själva”. Naturligtvis har varje elev i sekler påverkats av att gå i skolan; det har alltid funnits ordningsregler och betyg i uppförande. Men vad som nu slagit igenom är preciserade mål för vilka personliga drag en människa skall utveckla.

Till viss del förstår jag vad han menar. Det har hänt, när jag själv arbetat i skolan, att jag blivit ordentligt illa berörd över hur lite skolpersonal eller skolan som institution ibland respekterat elevers integritet. Jag tänker att integritet är bland det viktigaste man kan lära sig utveckla och jag är i och för sig inte helt hundra på hur man gör det, men att andra respekterar den måste ändå vara en bra start. Och samtidigt: är det så lätt urskiljbart vad som är objektiv, tillämpbar kunskap och vad som är personligt? Nog är det också personlighetsutvecklande att lära sig nya saker, erövra nya områden, behärska nya förmågor, koder, språk?

Ur didaktisk synvinkel, vilket är min egen ingång, är just det personliga, de egna intressena, erfarenheterna och förkunskaperna, en viktig utgångspunkt i undervisning (inte slutpunkt, men utgångspunkt). När Frykman skriver om hur skolans lärdomar saknat koppling till elevernas vardagsvärld som något positivt blir jag med andra ord tveksam. Ska vi återgå till döda språk som obligatorium bara för att det gör skolvärlden lätthanterligt urskiljbar? Är det inte bättre att lära sig saker man har nytta av? Vad sjutton menar han egentligen?

En del av problemet är förmodligen att förlaget velat marknadsföra Ljusnande framtid som ett inlägg i den aktuella skoldebatten, när den i själva verket kom ut första gången 1998. Det behöver förstås inte betyda att den är inaktuell. Som kulturanalys av skolan är den intressant – inte minst avsnitten som skolan som arena för en alternativ manlighet (även om flickornas intåg och erövrande av skolvärlden lyser med sin frånvaro på ett ganska märkligt sätt) – och jag tror säkert att Frykman har sina poänger. Betraktat som ett politiskt inlägg blir det emellertid svårt att nagla fast vartåt han egentligen vill.

Jag blir heller aldrig i grunden övertygad om att förklaringen eller lösningen på skolans problem verkligen går att finna enbart inom ramen för skolan som institution och kulturellt fenomen. Eller för den delen om att den traditionella, tydligare avgränsade och formaliserade skolvärlden i sig var det som underlättade social mobilitet. Att den formaliserade skolvärlden för den som erövrade den blev en möjlighet till klassresa behöver ju inte betyda att inte samma strukturer stängde andra ute, de som inte lyckades knäcka de här koderna men kanske kunde ha lyckats under andra omständigheter?

Och om eleverna saknar framtidshopp så finns det kanske en klarare grund för det än hur vardagen struktureras i skolan? Det har kanske att göra med konkurrensen och segregeringen i skolan, med hur många vuxna omkring dem som är arbetslösa eller på annat sätt har svårt att komma in i samhället, med ökade ekonomiska klyftor och med en klimatkris som vuxenvärlden verkar oförmögen att ta på allvar? För skolan är ju i slutänden inte en värld för sig. Den är en del av samhället.

Similar Posts:

• Hur kunde det gå så fel?
• Skolor som faktiskt fungerar
• Hur hejda en skola i fritt fall?
• ”Gå framåt – gå i cirkel!”
• Blir du lönsam, lille vän?

Ingen kommer undan Olof Palme har Göran Greider skrivit en bok som heter, och det kan nog de flesta politiker som gett sig in på litteraturområdet intyga. Palme kommer man inte ifrån. Palme umgicks med författare och filmskapare, refererade till modernistisk poesi och talade därefter, med mäktiga, iögonenfallande uttryck som ”diktaturens kreatur”. Han var möjligen kronan på verket i arbetarrörelsens historiska bildningsambition.

Sedan dess har politiker blivit betydligt ängsligare för att betraktas som elitistiska snobbar. Reinfeldt håller fast vid sin deckarlinje – till jultalet plockade han med sig sex Roslund och Hellström – medan Håkan Juholt stack ut med sitt passionerade kulturintresse och bland annat recenserade Les Misérables på Malmöoperan (klart finkulturellt, menar litteraturvetarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson, vilket får mig att undra lite över vilka kretsar de kommit ut som musikalfans i, egentligen). Juholts framgångar har kanske inte precis manat till efterföljd, men det är riktigt tråkigt. Avsnittet om honom tycker jag är det absolut roligaste att läsa i Statsministerns sommarläsning.

Merparten av boken handlar emellertid inte i första hand om politikers läsning, utan om vad de har skrivit. Juholt hann åtminstone med en mejldiskussion om litteraturens möjligheter med författaren Jerker Virdborg som publicerades i DN; Reinfeldt har skrivit bland annat den dystopiska Det sovande folket; Mona Sahlin, Jimmie Åkesson och många andra har skrivit självbiografier; Thomas Bodström har både skrivit deckare och en bok om fotboll, medan Gustav Fridolin förutom politiska fackböcker gett ut den biografiska romanen Morfar skrev inga memoarer.

Det blir inga enormt djuplodande analyser av alla dessa olika verk, snarare en översikt över vad litteratur kan användas till inom politiken. Mycket handlar det förstås om strategi, och det vilar inte sällan något lätt cyniskt över bilden av våra folkvalda. Ibland verkar kulturintresset för all del vara genuint, men oftare framstår kulturen som något man använder för att bygga sitt och sitt partis varumärke.

Ändå vill Forslid och Ohlsson hålla en positiv grundton: litteratur – all möjlig litteratur – skulle ju kunna berika den politiska debatten så mycket mer.

Deckaren är rimligen inte den enda litterära genre som dagens politiker kan tänka med, göra politik med och själva skriva. Det borde också kunna finnas plats för den typ av konstnärligt mer ambitiösa men likväl öppet kommunicerande litteratur som Virdborg och Juholt diskuterar i sin mejlväxling. Vad hindrar exempelvis integrationsminister Erik Ullenhag från att i kommande diskussioner ta sin utgångspunkt i Sami Saids prisbelönta debutroman Väldigt sällan fin (2012) som skildrar hur Noha, en ung invandrarstudent, brottas med den svenska kulturen och sitt eget kulturella ursprung? [---] När får vi, för att ta ytterligare ett exempel, höra jämställdhetsminister Maria Arnholm eller någon annan ledande politiker, diskutera relationen mellan kvinnor och män med utgångspunkt i Lena Anderssons Augustprisvinnande Egenmäktigt förfarande från 2013?

Litteraturen, menar de, ”kan ge en förtätad och komplex bild av mänskligt liv och fungera som kunskapskälla. I litteraturen lär vi oss om människan och det mänskliga. Det gäller för såväl den höga litteraturen som populärlitteraturen.” Litteraturen är också en del av vårt kulturarv, vår gemensamma referensram i samhället, konstaterar de, samtidigt som de understryker att föreställningarna om kultur och bildning blivit allt mindre enhetliga. Därför framstår kanske slutsatsen att litteraturen kommer fortleva som politisk referens lite grann som önsketänkande. Vad händer om våra referensramar blir alltmer gruppspecifika?

Samtidigt är det ju en sympatisk bild – och i stort sett rättvisande, tror jag. Potentialen finns i alla fall där.

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• Riksdag och regering recenserar
• Skandalen som blev större än den var
• Statsministern och välfärdsdöden
• Palme, aktören

En sådan oerhört fantastisk, historiskt och globalt i det närmaste unik rättighet som utbildning är i det här landet! En fantastisk möjlighet som människor har slagits och slåss för att få. Hur kan den så snabbt reduceras till tvång och problem?

Antologin Folkbildning i vår tid handlar, som titeln anger, inte i första hand om historia, men historien finns där och det är viktigt. Man skulle kunna hävda att folkbildningen kanske spelat ut sin roll. Utbildning är ju, i Sverige, en rättighet för alla. Skolan utgör inte längre överhetens instrument för att hålla befolkningen på plats, i respekt för sina världsliga och kyrkliga herrar, med kristendomskunskap, katekesen och nationalistisk historieundervisning.

Eller? Är utbildning kanske ännu det ideologiska slagfält det alltid har varit? Behöver vi fortfarande studieförbund, cirkelverksamhet, folkhögskolor och andra alternativa bildningsvägar? Små motoffentligheter att pröva nya tankar i, platser för motbilder?

Det anser författarna till Folkbildning i vår tid och det skulle förmodligen Sven-Eric Liedman, idéhistoriker och författare till nyutkomna Hets! En bok om skolan hålla med om. Institutioner är inte politiskt neutrala (fast det är förstås en vänsteråsikt).

Författarna till Folkbildning i vår tid har också ofta kopplingar till ABF, till tankesmedjan Agora (numera Arena Idé) och bokförlaget Atlas. De skriver om att kunna kombinera nya sociala rörelser, initiativ och tekniker, men också om att göra bruk av de enorma erfarenheter som finns. Det som nu är erövrat har inte alltid varit självklart och att något finns nu är ingen garanti för att det kommer leva kvar.

Folkrörelseperspektivet är en viktig del i det. Ur folkrörelserna och bildningssträvandena växte en del av våra politiska partier fram. Med folkrörelser och mängder av studiecirklar, med föreläsningsserier och med byggandet av både medier och arenor som Folkets hus och parker, upprättades en massiv och livskraftig dialog.

Politik som tjänar mångas intressen behöver en sådan dialog, behöver vara flervägskommunikation, inte bara slimmad organisation och marknadsföring. Därför är Folkbildning i vår tid intressant inte bara ur ett utbildningsperspektiv (vilket hade varit stort nog). Den är intressant inte minst för förnyelsen av de gamla folkrörelsepartierna.

Jag har hävdat det förut, när jag recenserade de unga socialdemokraterna i Snart går vi utan er. Brev till socialdemokraterna: det är möjligt att på en gång hitta tillbaka till rötterna, till syftet, och att röra sig framåt. Det är kanske till och med den enda i längden framkomliga vägen?

Similar Posts:

• Blir du lönsam, lille vän?
• En lång tradition av depraverade kejsare?
• Skolor som faktiskt fungerar
• Bildning, identitetspedagogik och framtidshopp
• Hur hejda en skola i fritt fall?