Ingenting annat lika mellan den svenske fotbollsspelaren och de australiensiska musikerna, men som resvan svensk medelklass blir jag i båda fallen något förstummad. Hur den stora världen, att den inte med egna ögon ses förrän långt upp i tonåren. Och i det sistnämndas exemplet så är det två tonåringar som verkligen drömmer om världen utanför Queensland. Tonåringar som studerar konst, som intresserar sig för europeisk film (McLennan) och amerikansk musik (Forster), får ändå hela sin världsbild från tidningar som med dåtidens postgång ligger månader efter att de publicerades. Och har hela tiden sitt geografiska center i en stad som de båda anser vara inget mer än en provinsiell huvudstad, vilken Forster översätter till USA-termer som Mississippi.

The Go-Betweens är ett band vars varumärke alltid varit starkare än dess skivförsäljning och där den kronlogiska karriären skiljer sig väldigt mycket från jämförbara band. Författaren (Forster) grundade bandet under sent 70-tal med önskan att få sin då tillfällige bekant Grant McLennan som medlem. Efter viss tvekan fick han igenom sin första önskan och där börjar delen som han ser som akt ett. Under en tioårsperiod med start 1979 släpper de sex skivor på fem olika bolag. Alltid med goda recensioner från musikpressen och aktade av musikaliska kollegor i mer framgångsrika band. Men utan någon direkt stabilitet, vare sig geografisk eller kommersiell, och när deras sista akt 1-skiva, 17 Lover Lane, inte får det lyft den ur ett retroperspektiv onekligen borde fått lägger de ner bandet. Namnet dör aldrig, de blir aldrig ovänner men ägnar 90-talet åt sina egna namn. Men återgår dryga tio år senare till det gemensamma namnet, vilket naturligtvis blir akt 2. På 2000-talet ger renommén av namnet även den kommersiella stabilitet som aldrig uppstod tidigare, även om det inte innebär country estates på brittiska landsbygden, framsidor i Vanity Fair eller världsturnéer sponsrade av Pepsi Cola. Och allt slutar den 6 maj när Grant McLennan plötsligt avlider i sängen i sitt kollektiv, timmarna innan de skall ha en fest för de närmaste.

Grant & I har blivit hyllad i musikpressen och det är inte svårt att förstå varför. För Robert Forsters biografi om sin bandkollega Grant McLennan och deras band The Go-Betweens är inte bara ett porträtt av en livslång vänskap eller ens av deras band utan lika mycket en sammanfattning av musikhistorien, om man ser den som en genreresa: Bob Dylan – Velvet Underground – punk – new wave – postpunk – indie. Forster har därtill förmågan att både uttrycka sig såväl litterärt som journalistiskt, men alltid med en ödmjukhet och en näst intill vördnad för musiken. Han är en observatör, en nyfiken musiknörd precis som som de recenserande journalisterna men med skillnaden att han varit i det epicentrum de alltid drömt om att vara i: hämtad till Glasgow 1980 av Orange Juice, tillfrågad att vara förband till R.E.M under Green-turnén och som avslappnade vänner till Nicke Cave och de andra i Bad Seeds. Samtidigt som Forster har exakt samma intresse och förmåga att bedöma musik, musikaliskt som textuellt.

Ändå är grunden till hela boken, till varför den är skriven, inte The Go-Betweens, musiken eller den snåriga väg Forster tagit, utan hans livslånga vänskap med Grant McLennan. Hur han som osäker vill-veta-hur-världen-fungerar ser Grant som någon som vet just det. Grant, som kommer från pengar men placerade i den riktiga australiensiska obygden, faderslös sedan sexårsåldern och skickad till internatskola som elvaåring, är en person som kan tillbringa en hel dag i sängen med en trave filmtidningar (som 17-åring likväl som 50-åring) och vara helt och hållet tillfreds med det. Hur Forster under Go-Betweens akt 1 hela tiden haft den publika bilden som den coole, den som hängt på klubbar och sett ”rätt” ut, medan bilden av Grant istället varit den som lagt sig klockan tio med en god bok. Deras gemensamma resa, som den beskrivs av Forster, punkterar en hel del hål där.

Men någonstans där, i den rakt igenom kärleksfulla beskrivningen av en livslång bekantskap, finns det så många frågetecken. Hur de två, som så nära man kan komma en annan person ändå tolkar varandra genom tolkningar av textfragmenten. Forster blundar inte för det, tvärtom ser han fortfarande Grant som en gåta. En person han skulle göra allt för. Och med ett gensvar, men ändå. Deras långa historia till trots. En person han vill lära känna precis lika mycket som när de gick i samma klass på Brisbane University 1977 när han för tidigt avled i samma stad 2006.

P.S. För den som inte vill läsa hela boken, men ändå på något sätt blir intresserad, så finns en utmärkt intervju på Jan Gradvalls SR-blogg, den timmen är tveklöst en bättre promotion än ovanstående recension. Det allra bäste vore dock om Spotify skulle haft den fulla Go-Betweens-katalogen, men de har tyvärr bara 3 av 9 skivor … Men hey, allt ska kanske inte finnas ett klick bort. Så var det aldrig för Zlatan. Eller för Forster & McLennan. D.S.

Similar Posts:

• It ain’t me, babe
• Mer än bara en trappa till himlen
• Mest för fans
• 70-talets största sötsak
• Stämningsladdade bilder, rörigt berättande

Jag funderar över det där med vad som är politisk litteratur. Att böcker specifikt skrivna av politiker, eller till politiker, eller för att uppmuntra folk att rösta på vissa politiker eller idéer är ju uppenbart politiska. Men vad händer med böcker som utgår från saker vi i decennier tagit för givet, men som plötsligt nu är tillbaka på den politiska debattdagordningen? Håkan hade en väldigt bra recension av Fröding uppe häromdagen som ställde frågan, just hur mycket kan vi åberopa döda författare som argument i dagens politik? Vi lever ju trots allt inte på 1800-talet längre.

Jag kom att tänka på ungefär det när jag var och såg Dramatens uppsättning av Utvandrarna i våras. Den är just en uppsättning av första delen i Mobergs romanserie, och slutar därmed just när Karl-Oskar och Kristina och Danjel och Ulrika och alla barnen har lämnat sitt hem för evigt, och efter sju sorger och åtta bedrövelser kommer fram till det nya rika landet, när de står där på kajen och övar de fraser de kommer att behöva (”Aj äm de nju sörvant görl”) och hoppas att de tas emot trots att de bara kommer med sina tomma händer. Och Dramatens storbildsskärm visar att de kommit fram till … Svampen på Stureplan.

Och jo, det är klumpigt, och det är så uppenbart en politisk inlaga för Sverige 2014, och ska vi verkligen politisera Moberg, denne GIGANT, och nedvärdera honom till att bli bara en debattartikel? Men samtidigt – det där, minus just Svampen, händer ju i romanen också. Vad är det de faktiskt säger som är så kontroversiellt? Varför är det som var självklart på Mobergs tid – boken kom till för 65 år sedan, precis som de pensionärer SD nu försöker värva, och är alltid överst på listan till den svenska litteraturkanon vissa vill införa – plötsligt ”svenskfientligt” nu? Om inte boken har ändrat sig, då måste vi ha gjort det.

I våras läste jag för första gången Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad, om Henning som invandrar till Stockholm från landsorten 1860. Efteråt var jag tvungen att vandra upp på Åsöberget där Henning och hans familj slet ihjäl sig för 150 sedan (det är så länge sedan att du som läser detta känner någon som träffat människor som minns den tiden). Huset Fogelström lät honom bo i står där fortfarande, men nu är det granne med bostadrätter som går på 4 mille. Borrade efter vatten, drog in telefonlinjer och lade upp busslinjer gjorde man för ett sekel sedan. På gatorna utanför sitter människor och sträcker fram handen. Vad kan jag göra? Jag känner mig maktlös, det här är 2014 och jag har VISA-kort, jag har ingen växel längre. Jag plockar upp min fantastiska hitechpryl till läsplatta och läser Fogelström:

Med uppdragna ögonbryn såg [grosshandlare Bodin] på de två hamnarbetarna han anställt och på sina gamla kända packare, som om han alltid blev lika förvånad när han fick se dem. Kanske han undrade om de också var människor.
Men hans samvete var gott – han var medlem av Sällskapet de nödlidandes vänner. Om inga fattiga fanns skulle välgörenheten försvinna och därmed något av stort mänskligt värde.
Han avskydde dem som pockade och krävde men blev rörd när han såg bilder av små välklädda flickor som kom med mat och gåvor till de fattiga. Han hade två små döttrar själv.

”Stoppa det organiserade tiggeriet”, stod det inför EU-valet i Stockholms tunnelbana. Det debatteras huruvida det faktum att någon sett en rom som pratar i mobiltelefon avslöjar att alltihop är bluff; om de har råd att då och då prata med familjen därhemma, hur illa kan de egentligen ha det? (Äh, mobiltelefoner kostar väl fortfarande tiotusentals kronor, va?) Givetvis kan vi tänka oss att hjälpa dem som har det sämst, men då kräver vi också motprestationen att de verkligen inte har NÅGONTING, att de inte kräver någonting, att de inte tar plats, att de nedvärderar sig till den punkt där vi inte ens behöver tänka på dem som medmänniskor. Skillnaden i TV-reklamen mellan 90-kontona som ber dig hjälpa svältande barn och de som ber dig hjälpa dränkta kattungar är försumbar. Här får man inget gratis.

Ungefär som … vänta nu, varför låter det där bekant? Är det inte något ur någon bok jag läst … Måste vara något väldigt subversivt och obskyrt … Nävisstnä, det är ju ur Moberg igen, som byggde hela sin romansvit just runt breven fram och tillbaka. Tänk på scenen ur Invandrarna där Karl Oskar får veta att han inte kan få ut brevet hemifrån Småland eftersom han saknar de 15 cents som saknas i porto på det. Och han sträcker fram sin tomma hand och får tvärt nej. Jag utgår från att vi alla nu samfällt ubrister ”Fy faen, vilket jävla tiggeri. Och detta för en, på 1800-talet, så onödig lyx som transatlantisk post. Herregud, har de råd att lägga pengar på sånt hade de väl kunnat stanna hemma? Talar språket gör han inte heller.”

Jovisst, nu gör jag samma sak själv, åberopar mig på lösryckta citat. Samtidigt vevar TV reklamfilmer där leende svenskamerikaner prisar sin great morsfar som tog med sig Froudinge Oostkauka till Amerika, och vi tycker det är så fint att de bevarat sina rötter, samtidigt som vi debatterar om Zlatan verkligen är svensk nog att sjunga nationalsången. Och krönikörer hävdar att Tage Danielsson, av alla människor, skulle stått upp för rasisters rätt att tala oemotsagda i Sommar, och det blotta faktum att det är så löjligt lätt att kolla upp exakt vad han skulle svarat men man väljer att inte göra det gör mig mörkrädd. Vi väljer att glömma. Vi väljer att bortse. Vi hyllar giganterna, ikonerna, litteraturkanon, Svenskheten, Medmänskligheten, så länge vi slipper fylla den med något faktiskt innehåll, sen klappar vi oss på ryggen för att vi försvarar en yttrandefrihet som aldrig varit hotad.

Ju mer vi gör det, desto mer politisk blir handlingen att läsa ens den mest etablerade litteratur, hur man än läser den. Givetvis är det aldrig en bra idé att automatiskt ta allt som står i gamla böcker som eviga sanningar. Men om Moberg plötsligt är politisk igen är det inget vi ska vara stolta över.

Men häromdagen fick jag en lapp från Sverigedemokraterna i brevlådan – jag har visserligen en skylt på dörren där jag undanber mig sånt, men ändå. Tillsammans med lappen kom också en handskriven lapp från min brevbärare, som jag mig veterligen aldrig träffat och som inte har en aning om vem jag är: ”Förlåt. Jag såg inte skylten. Jag ber verkligen om ursäkt för SD-lappen.” (Om du som skrev lappen läser det här – tack.) Och jag tänker, finns det något mer värt att bevara än det där att helt utan krav på motprestation visa att man bryr sig om en vilt främmande människa?

Men så bor jag ju i en bostadrätt på Söder också, och det är ju skillnad på folk och folk.

Similar Posts:

• Även ni, även ni Murbruk!
• ”Kan inte Tomelilla få vara som det alltid har varit?”
• ”vars blotta existens visar att vi bor i ett sagoland”
• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser
• ”Vad är det för en larvig skräck för sjuttiotalet som aldrig upphör?”

Vi som gillar fotboll vill verkligen vara med om de där ögonblicken, de där då en hel nation stannar upp eller då en hel stadium gemensamt håller andan inför en straffläggning. Magin i de ögonblicken är vad som får oss att frysa rumpan av oss på försäsongsmatcher, köa i timmar för biljetter och anpassa arbetsschemat efter spelschemat i VM eller Allsvenskan. För att detta harvande så fullkomligt uppvägs av lyckan över att få se det där fantastiska kvitteringsmålet på stopptid. Att få vara med när det händer är vad som gör det just magiskt.

Och om man inte kan vara med där det händer då? Vad är då bästa sättet att ändå få uppleva händelsen i nuet? Jo, via radio så klart. För visst är det oerhört mycket mer spännande att höra ett radioreferat än att se en tevesändning? Jag upplevde själv ett göteborgsderby i radiolurarna, puffandes fram i ett pendeltåg med urusel mottagning. Tystnad, sprak … ”de har bollen i straffområdet …”, sprak, knaster, ”bra försvarspel av ..”, tystnad, sprak, obehagligt lång tystnad … ”och han testar ett distansskott” … ”Mååååål!” Ett av de starkaste fotbollsminnen jag har. Allt tack vare engagerade kommentatorer som förmedlade, inte bara vad som hände på planen, utan hela nerven i matchen.

Fotbollens mest magiska ögonblick är precis vad titeln anger; en samling texter om några av de största fotbollshändelserna, ackompanjerade av utdrag ur radioreferat från desamma. Vi får således vara med i nuet, om än i efterhand, och vi får ta del av kommentatorernas hänryckning. Det är medryckande och skitsmart!

Och det är sannerligen stor fotbollshistoria vi får återuppleva. Vi får höra Sven Jerring uppgivet kommentera matchslutet mellan Sverige och Japan i OS 1936, med sina klassiska rader: ”Japaner, japaner, försvarande japaner. Från sig vilt slående japaner.” Men även samme kommentator som tolv år senare fick se Sverige, med den senare legendariska Milantrion Gre-No-Li i laget, vinna guldet i London-OS 1948. Sveriges VM-meriter finns så klart representerade, så väl VM-slutspelet i Sverige som ledde till silver 1958, som det där bronset om ni minns? Sommaren 1994. Då en viss Thomas Ravelli tar en viss straff i en viss kvartsfinal. Jo, det kan man lyssna på igen.

Det är dock inte bara svensk landslagsfotboll som ryms i Fotbollens mest magiska ögonblick. För även spelarna, stjärnorna, kan i viss mån vara smått magiska: Lionel Messi, Pelé, ”De flygande holländarna” (Johan Cruyff och Marco van Basten), Diego Maradona, Zinedine Zidane. De har alla varit inblandade i oförglömliga situationer, och inte bara sådana som ledde till mål och folkets jubel. För inte var den där handen från gud direkt vacker, och inte heller den danska skallen i bröstet på en italienare. Men bra läsning och lyssning ger det.

Att Gahrton älskar fotboll hymlar han inte med, och varför skulle han? Det är snarare så att hans oförställda kärlek till sporten, och det sätt som denna genomsyrar hela boken, är vad som fångar mig. Det är inte torrt, det är inte tråkigt. Det är engagerat och personligt. Författaren berättar även om sin egen relation till spelare eller mästerskap, och om hur det var att faktiskt uppleva de där världsmästerskapen på plats, i städerna och inne på arenorna.

Och referaten, ja herregud vad glad jag blir av dem! Det är sådana okontrollerbara glädjevrål (framförallt om det rör sig om landslagsmatcher där kommentatorerna kan vara hur partiska som helst), samtidigt som de ska kommentera det som händer någorlunda begripligt för lyssnarna. Nästan alltid får måljublet mig att rysa. Ibland blir det dessutom oerhört roligt. Två personliga favoriter: 1) Ralf Edström säger åt Lasse Granqvist att lugna ner sig lite (efter Zlatan Ibrahimovics klackmål mot Italien i EM 2004) och 2) Christian Olsson fattar först inte att bollen gått i mål och utbrister ”Näe?! Gjorde han mål, Zlatan? Näe? Jo! Han gjorde mål ur den idiotvinkeln!” (VM-kval mot Ungern 2005).

Förmodligen är det här en bok för en ganska begränsad läsarkrets. Men fotbollsnördar lär få gåshud.

Similar Posts:

• Fotbollens alla sidor
• Men mittfältet kom i kläm
• Att gräva fram det unika
• Och så får damerna vara med som ett undantag
• Hyllar dem som hyllas bör

Jag skrattade gott. 10 minuter senare låg nyheten uppe på flera tidningar, som ropade ut att Murakami nu tagit tillbaka favoritskapet från Aleksijevitj.

Speciellt kul är det ju eftersom DN samma dag körde en smått lysande artikel av Axel Björklund som lyfter fram det alla egentligen vet: att Nobeloddsen är baserade på en lista som brainstormades fram för 10 år sedan, att de är fullständigt godtyckliga, och att så få spelar på Nobelpriset att en enda insats på 200 kronor kan förvandla en outsider till favorit. Kort sagt, att Nobeloddsen är ungefär lika pålitliga, och har lika mycket jobb bakom sig, som horoskopen. Samma dag lägger DN förstås också upp en ”unik kartläggning” där man kan följa hur oddsen på ”favoriterna” rör sig i takt med att bookmakers som inte läser böcker ändrar oddsen i takt med att journalister skriver om att bookmakers ändrar oddsen. Tänk vad man kan göra med modern teknik!

Dagen efter att Nobelpriset går till Alice Munro spelar Sverige VM-kval i fotboll mot Österrike. Sportsidorna har i flera dagar diskuterat spelarnas dagsform, huruvida Rasmus Elm eller Kim Källström ska starta på mittfältet och vad deras respektive styrkor är, startuppställningar, taktik, tänkbara resultat och deras betydelse för lagets chans till avancemang, exakt hur många meter Zlatan kan gå på vatten, etc. Och när matchen sedan väl börjar, så – herregud, vilken grej – följer de faktiskt vad som händer, berättar insatt vem som gör vad och varför, hur lagets taktik (och för all del också oddsen, som flimrar förbi lite bortglömda i nedre kanten av rutan) ändras i takt med det som faktiskt händer på plan och i tabellen, i stället för att bara rapa upp en lista slumpmässigt utvalda namn på fotbollsspelare fram tills slutsignalen tillkännager vinnaren.

Och jag undrar – finns det inte plats för en sportjournalistik som tar sitt ämne på lika stort allvar som kulturjournalistiken? Därför har jag nu en efterlysning att gå ut med. Eftersom detta är en bokblogg finns det en god chans att du som läser detta inte bryr dig ett dugg om fotboll, och det är just dig jag söker! Vi ska sätta oss och ta fram en lista över fotbollslag och dito spelare inför VM, sätta odds på vilka vi har som favoriter att vinna, bli bästa målskytt, och … jag vet inte, bästa offside eller något. Om det enda namn du kommer på är Nacka Skoglund gör det inget, bettingfirmorna hade Chinua Achebe som Nobelkandidat långt in i september. Lagom till VM kommer vi sedan att isolera oss från omvärlden och börja skicka ut uppdateringar på oddsen i takt med att vi själva ändrar dem. Jag inser att det senare blir den svåra biten, eftersom sport till skillnad från litteratur ju är toppnyheter överallt 365 dagar om året blir det svårt att hålla rätt nivå av okunnigh- f’låt, opartiskhet. Men om vi inte slår det här slaget nu finns risken (de exakta oddsen är 3 mot 1, bestämde jag precis) att sportjournalisternas skamlösa intresse för sitt ämne smittar av sig på landets kulturredaktioner, och att nästa år kan journalisterna inte längre klippåklistra rakt från bettingfirmornas senaste utskick utan måste skriva om vad de olika gissningarna till Nobelkandidater faktiskt skriver om, varför de tror att just den eller den författaren kunde komma ifråga, var litteraturen står år 2014, vad som händer med läsandet i världen, hur många författare som tystas i sina hemländer, poängen med att tänka efter innan man för vidare information som kanske är helt irrelevant, vafan Nobel egentligen menade med ”det utmärktaste i idealisk riktning”, och varför vi ska bry oss … som om litteratur faktiskt betydde någonting annat än en chans att vinna en hundralapp. Är det verkligen en värld vi vill leva i?

Similar Posts:

• Nobelpristagare i litteratur 2013 är Alice Munro
• Nobelpriset i litteratur 2012
• Livet i små scener
• Nobelpriset i litteratur 2015
• Politik och litteraturkritik

Bästa skönlitterära bok

Cilla Naumann: Springa med åror
De där första somrarna, och resten av livet

”Ute vid grundet är den vitgula sandbottnen perfekt räfflad – som ett ökenlandskap. Vi gör kullerbyttor och står på händerna i vattnet. Tiden försvinner in i glittergatan som kokar havet i allt intensivare rödfärger ju lägre solen sjunker. Vi skrattar åt våra bleka vita….” Läs mer

Johannes Anyuru: En storm kom från pradiset
Sin pappas anti-biografi

”Jag trodde jag hade läst en biografi, men efter att ha läst de sista tio sidorna i boken förstår jag att jag läst en anti-biografi. Jag har bara läst om det som gjorde att biografin inte blev någon biografi. Jag tror det är så man måste förstå En storm kom från Paradiset, boken Johannes Anyuru skrivit om sin far. Ni som inte vill veta…” Läs mer

Eija Hetekivi Olsson: Ingenbarnsland
En trimmad tändare mot betongen

”Jag önskar verkligen att Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland inte kändes så hjärtskärande aktuell. Det handlar inte bara om debatten om Malmö, om miljonförorter som beskrivs som ”laglöst land”, utan också om pensionsålder och ifall vi utan vidare borde jobba fram till åtminstone 75. I 1980-talets Göteborgsförorter…” Läs mer

Sara Stridsberg: Medealand och andra pjäser
Evigt motstånd och uppror

”Sara Stridsberg räknas som en av Sveriges just nu främsta författare. Hon har nominerats till Augustpriset för romanerna Drömfakulteten och Darling River. 2006 fick hon Nordiska rådets litteraturpris för Drömfakulteten. Även som dramatiker och författare av pjäserna utmärker hon sig som en av de bästa just nu. Det här kan vara det bästa…” Läs mer

Övriga nominerade är En sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling och Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg.

Mest glad är jag över Sara Stridsbergs nominering, hon har länge varit en av mina absoluta favoritförfattare och hennes pjäser berör som inget annat kan beröra. Hon har varit augustprisnominerad med båda sina tidigare romaner och jag kan faktiskt tro att det är dags för henne nu. Även Johannes Anyuru och Peter Fröberg Idling tror jag har stora chanser att ta hem priset tillslut. Saknar gör jag främst Karolina Ramqvists Alltings början men också Jonas Gardells omtalade Torka aldrig tårar utan handskar även om jag aldrig trott att den skulle vinna i slutändan.

Bästa facklitteratur

Martin Gelin: Den amerikanska högern: Republikanernas revolution och USA:s framtid
Skrämmande läsning om mäktigt parti

”Så är det dags för den stora matchen. I den ena ringhörnan, den regerande mästaren: Harvardstudenten som var den första att införa en allmän sjukförsäkring på federal nivå (för de som inte har råd med en privat). I motsatta ringhörnan har vi utmanaren:…” Läs mer

Katrine Kielos: Det enda könet
”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra

”Jag måste med jämna mellanrum slå igen Det enda könet och vrida och vända lite planlöst på den. Är det här verkligen en bok om ekonomisk teori? Varför skrattar jag då så mycket? Kan det verkligen stämma? Katrine Kielos bok, en snygg, liten, inbunden sak, har undertiteln ”Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör…” Läs mer

Övriga nominerade är Ur regnskogens skugga: Daniel Rolander och resan till Surinam av Daniel Rolander, ”Det står ett rum här och väntar på dig…” : Berättelsen om Raoul Wallenberg av Ingrid Carlberg, Jag är Zlatan Ibrahimovic: min historia av Zlatan Ibrahimovic och Sanningens vägar: Anne Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen.

Eftersom jag själv inte läser facklitteratur har jag svårt att uttala mig om nomineringarna. Jag saknar Nina Björks vackra Lyckliga i alla sina dagar, men har tyvärr inte läst den. Att Zlatan Ibrahimovic blir nominerad med sin bok väcker både tankar och åsikter. Det har sagts att Zlatan gjort mer för läsfrämjandet än någon annan, men vem är egentligen författare till den här boken, Zlatan eller David Lagercrantz?

Bästa barn- och ungdomsbok

Nina Ulmaja: A, B, C å allt om D
Blir inte bättre än såhär

”Begreppet allåldersbok har blivit populärt. Ofta menar man böcker som funkar från yngre tonåren och uppåt. Det sägs att det var Harry Potter som gjorde det rumsrent för vuxna att gilla samma sak som barn.Kanske är fenomenet en spegling av att tv blivit närmast besatt av allåldersprogram…” Läs mer

Sofia Malmberg: Elin under havet
Starkt om det svåraste svåra

”När jag läst ut Elin under havet måste jag nästan gråta lite grann. Redan på beskrivningen av boken förstår man att det här kommer att bli något alldeles utöver det vanliga. En grafisk roman som riktar sig till ungdomar från 11 år, och som handlar om en tjej som är med om ett övergrepp. Så modigt! tänkte jag när jag läste om den i…” Läs mer

Sofia Malmberg:
“Jag tror inte man behöver skydda barn från svåra frågor” – Intervju med Sofia Malmberg

”Sofia Malmberg har nyligen debuterat med den grafiska romanen Elin under havet, och som ni ser i min recension idag blev jag djupt imponerad. Och berörd och full av frågor. Så här svarade Sofia i en mailintervju jag gjorde med henne….” Läs mer

Övriga nominerade är Only väg is upp av Emmy Abrahamson, Jag blundar och önskar mig något av Moa-Lina Croall, Jag älskar Manne av Pija Lindenbaum och Jag är världen av Mårten Melin.

Jag saknar Maria Nilsson Thores fantastiskt fina Bus och frö på varsin ö och Sara Stridsbergs Mamman och havet och hade självklart hoppats på dagensbokskribenten Lina Arvidssons fina debutroman Det borde finnas regler.

Vi på Dagensbok kastar oss förstås över nominerade böcker och återkommer med vad vi tycker! Sist men inte minst, vilka tror ni vinner och vilka saknar ni bland nomineringarna?

Similar Posts:

• Zlatan + Fotboll = Sant
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Starkt om det svåraste svåra
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Och de nominerade är…

Simon är 15 år och drömmer om att gå fotbollsgymnasium. Drömmen slår in, och på ytan är allt frid och fröjd. Men privatlivet kantas av stora bekymmer. Som att familjen ska flytta till en ny stad. Som att mamma inte finns längre. Och när tränaren i förbigående tipsar Simon om att gå ner lite i vikt, det skulle öka hans snabbhet på plan, leder det till ett farligt överdrivet fokus från Simons sida.

Jag har själv erfarenhet av ätstörningar och det är lätt att känna igen sig i Simons våndor, planeringen av intag och kasten mellan det stolta i att inte äta något alls, och de fruktansvärda skuldkänslorna när kroppen säger ifrån och du måste vräka istället. All hjärnverksamhet blir centrerad kring just vad du får äta, när du får äta, om du får äta. Det här är en viktig bok som absolut bör läsas av unga, både fotbollsspelare och inte fotbollsspelare.

Ja, innehållsmässigt vill jag verkligen rekommendera den här boken. Jag har bara väldiga problem med utförandet. Språket. Det är inte så att det är komplicerat eller svårt. Tvärtom; jag läser den här boken på en förmiddag. Det är tyvärr ingen komplimang, jag sträckläser för att bli av med den. Rent krasst tycker jag att om en bok ska vara värd att vara just en bok, ska den tillföra något stilistiskt som inte hade kunnat göras bättre på annat sätt, i annan form. Som det är nu hade jag föredragit att se denna bok som film. Christoffer har inget särpräglat i sitt språk som sticker ut. Det är snabbläst och kanske är det positivt för ungdomar som är ovana läsare? Men i så fall vänder jag mig mot utformningen, där layouten med fördel kunde varit luftigare.

Det är kaxigt och roligt att använda sig av Zlatans roman som mall för omslaget, men för mig var det också lätt förvirrande. Jag förstod faktiskt inte att det här var en ungdomsbok förrän jag läste om boken på Hois hemsida.

En intressant bihandling, som tyvärr mest passerar som bihandling, är funderingarna kring den egna sexualiteten. Är Simon homosexuell? Det är förstås inget som behöver skrivas ut tydligt, men jag gillar funderingarna kring den egna kroppen, eftersom de bildar ett försök att förstå ätstörningar på ett djupare plan. Även ett övergrepp florerar i bakgrunden. Som läsare saknar jag att dessa detaljer inte lyfts upp till ytan. Det är snyggt med undertext, men som det är nu känns det mest som trådar som inte knyts ihop på slutet, utan lämnas irriterande fladdrande.

Som sagt: innehållsmässigt är det här en angelägen bok som sticker ut och behövs, och jag kan se framför mig hur den kan göra mycket gott åt söndriga själar. Stilmässigt har Niclas Christoffer långt kvar till att imponera.

Similar Posts:

• Töntiga killen får snygga tjejen
• Zlatan + Fotboll = Sant
• Äta bör man
• Mycket tyngre än det här blir det inte
• Att gräva fram det unika

Går du i författardrömmar? Du är inte ensam. Intresset för att skriva skönlitterärt har de senaste åren fullkomligt exploderat. Med det svenska deckarundret kommer lusten att tjäna snabba pengar på rolig sysselsättning, men inte handlar det bara om det? För i så fall skulle fenomenet stanna vid Camilla Läckbergs taffliga skrivarskola i Amelia. Nej, det vi ser är en uppsjö av skrivarlinjer med alla de inriktningar. Det väller ut böcker om hantverket skrivna av både kända och okända författare. Och nu har alltså tidningen Skriva lanserats i Sverige.

Att skriva är något vi i västvärlden lär oss behärska ungefär samtidigt som vi lär oss cykla, det vill säga ”alla” kan det. Eller alla ”kan” det. I skrivarlinjens begynnelse var skepticismen hård. Det hette att man omöjligt kunde lära sig att skriva om man inte redan från började ”hade det”. Skrivarlinjer var strömlinjeformande farliga experiment, som aldrig kunde leda till något bra. Men efterhand som kända författare föddes ur just dessa farliga experiment (Ninni Holmqvist, Mirja Unge, m.fl) blev fenomenet rumsrent, och idag har de allra flesta debutanterna i Svensk bokhandels katalog en eller flera skrivarlinjer i ryggen.

Nu är det ju fortfarande ingen räkmacka skrivarlinjerna erbjuder. Det hårda arbetet en författare utstår för att skapa sina verk i drömmen att bli antagen är lika plågsamt som det alltid har varit. Tidningen Skrivas hej-och-välkomna-text från chefredaktörerna Martin Karlsson och Per Adolfsson motar snabbt bort all kritik redan i inledningen. ”Du blir ingen Zlatan bara för att du går ner och kickar boll på grusplanen en gång i veckan”, helt enkelt. De sätter sin tidning i kontexten ”livsstilsmagasin”, och nog är det intressant när man tänker på det?

För det fanns tidningar för folk som gillar bröllop och graviditeter och bicepsövningar och jättestora traktorer och recept på hur man tillreder ett vildsvin. Men det fanns ingen tidning för oss som gillar att skriva. Nu finns det det.

Anledningen till att jag avskydde Camilla Läckbergs tips och råd i Amelia, var att de var just strömlinjeformade. De var anpassade till en person som fungerade precis som henne själv. De speglade så att säga hennes skrivarprocess, men vi har alla olika skrivarprocesser. Skrivandet som hantverk går inte att lära ut på samma sätt som man lär ut snickeri eller matlagning. Hade det varit så, hade vi dels bara haft Camilla Läckberg-kopior i det här landet, och det hade väl varit tråkigt? Och dels hade vi haft en stor skara skribenter som gav upp på vägen, för att det utlärda arbetssättet inte passade dem.

Tidningen Skriva är upplagd som de flesta andra tidningar; den har sidor med roliga små notiser, den har ”experten svarar på dina frågor”, den har intervjuer med skrivande människor (kända som okända, men de allra flesta i det här numret har nått publicering), och den har längre artiklar om saker förknippade med ämnet. Jag slukar glatt författares efter författares ångest och glädje, funderar över om jag borde skaffa en skrivarlya laddad med kreativ energi, som Marie Hermansson har, eller om jag tvärtom kan jobba vidare i min röra av prylar, för det gör ju Birgitta Stenberg. Skillnaden i intervjuerna med författare är att fokus läggs på skrivandet som hantverk. Hur gör du? Vad tycker du om skrivandet som sådant? Varför skriver du? Det blir bra tips utan pekpinnar, och allra skönast är när Elin Grelsson i sin krönika skriver

Det är befängt av mig att uppmana andra att inte jaga så mycket efter det där förlagskontraktet. Jag sitter ju här, på andra sidan, nu. Hade min roman inte blivit utgiven hade jag varit bestört.

Min favoritartikel i nummer ett är ändå Sju steg att lyckas med din roman. Den sträcker sig över just sju sidor, och erbjuder inte, som titeln åsyftar, någon form av paketlösning. Däremot erbjuder den goda sparkar i baken på vägen. För är det någon som ofta behöver en spark i baken, så är det en skrivande människa. Hur många har inte börjat på en roman och skrivit på i ett enda flöde, intensivt och underbart, fram till tjugo sidor där det plötsligt tar tvärstopp. Eller fyrtio sidor till och med, men samma tvärstopp. Tipsen handlar om såna saker som hur man bygger karaktärer, varför det är bra att läsa mycket när man skriver, hur man ska tänka när man bygger dialoger, varför det är viktigt att välja berättarperspektiv. Och även om jag har hållit på med skrivande i många år suger jag tacksamt åt mig varenda ord, och ser artikeln som en lista att återgå till. För nästa gång jag kör fast. För nästa gång manuset glider mig ur händerna, är bångstyrigt eller bara fullkomligt obegripligt.

Skrivande människor är bland de mest känsliga varelser som finns. Samtidigt är skrivandet ett sätt att få ur sig känslor som man annars går och bär på, som sätter sig i köttet och leder till tunga bittra böjda puckelryggar. ”Att skriva är att leva lite mer”, som Karlsson och Adolfsson glatt hojtar. Och nu får fler människor chansen att upptäcka det. Det enda jag saknar inför kommande nummer är mer blandning av genrer. Ge mig poesi och pjäsförfattare! Vidga fokus istället för att enbart hylla romanen! Kanske ett besök på en skrivarlinje? Och med risk att verka klyschig: jag vill veta om Guillou verkligen skriver sina manus på skrivmaskin…

Similar Posts:

• En kär gammal kollega
• Det vilda skrivandet
• En poetik att lyssna till
• Murakami om skrivandets hantverk och magi
• En byggledare i konsten att skriva en roman

Men vem är då denne Zlatan Ibrahimovic – egentligen? Simon Bank, som följt Zlatans fotbollskarriär från Malmö FF, via Ajax till Juventus, har här tagit fasta på vad Zlatan säger, för att därigenom försöka finna ut vem ”den riktige Zlatan” är.

Förutom citat och några bilder finns fem kortare krönikor skrivna av andra mer eller mindre kända personer: rapparen Dogge Doggelito från Latin Kings, programledaren Filip Hammar, frilansjournalisten Kristina Kappelin, Mats Trondman som är professor i kultursociologi vid Malmö Högskola och Simon Bank själv. Alla försöker de ringa in mannen, myten, Zlatan.

För Filip Hammar är Zlatan en ”superstar”, ”en svensk version av 50 Cent eller Ja Rule”. När Dogge Doggelito tänker på Zlatan tänker han på sagan om pojken med guldbyxorna. Kristina Kappelin berättar om hur den italienska pressen gärna beskriver Zlatan som ”GLADIATORE”, om hur italienska fans jämför Zlatan med Picasso.

Mats Trondmans analys, som jag gärna hade läst en längre och mer lättförståelig version av – och då hellre i ett annat sammanhang, tar avstamp (eller ska jag säga avspark) i litteraturvetaren Harold Blooms teorier om William Shakespeares dramer, pjäskaraktärer och skapande.

Finns då ”den riktige Zlatan” här i denna vad man skulle kunna kalla Best of Zlatan-samling? Kanske. Kanske inte. Njae. Jag vet inte. Här presenteras en rad olika bilder och tolkningar av den offentlige personen Zlatan Ibrahimovic. Vem ”den riktige Zlatan” är vet bara Zlatan och hans närmaste. ”Jag är Zlatan. Zlatan är Zlatan”, säger han själv. Kanske räcker det så.

Similar Posts:

• Bokmässa i Rinkeby
• Att gitta från verkligheten
• En lång tradition av depraverade kejsare?
• Litterära inlägg
• Tema: Fotboll

Från fotbollens verkliga inträde i Sverige i slutet av 1800-talet försöker författarna att med bilder och korta texter berätta om fotbollen – på den stora arenorna och de mindre bakgårdarna. Bilderna berättar om fruktade domare, sambafotboll från VM-festen 1958 och berömda glidtacklingar i kvalmatcher mot England, men också om tjugo matchtröjor som skall tvättas efter juniorlagets alla matcher, leriga fotbollsplaner om hösten och det livsavgörande derbyt mellan två lag krigande i någon av landets längre fotbollsdivisioner.

För ”ibland kan San Siro och Råsunda ligga precis bakom pappas vedbod” och den fint som tidigare lurat danska landslagsmän kan återskapas på fotbollsarenor där tröjor får agera stolpar och passion och engagemang får ersätta teknisk briljans.

Bläddrandes i boken, tycker jag att boken nästan når fram till den ansats som dess titel antyder: Att förmedla de former som kärleken till fotbollen kan tänkas ta. Fotbollens själ. Hjärta och smärta. Lust och lidande. Som Liverpools gamle manager Bill Shankly sa: ”Fotboll handlar inte om liv eller död. Det är betydligt viktigare än så.”

Ändå känns boken på något sätt överflödig. Jag undrar vem boken egentligen är tänkt till? Inte fotbollsälskare väl? De sparar antagligen pengarna till de nya ”revolutionerande” fotbollsskorna. Dessutom har de säkerligen ett helt eget galleri av minnesbilder.

Kanske kan boken finna sin publik hos fotointresserade människor som söker upplysning om vad det är som trollbinder miljontals människor över hela världen, men jag är inte säker. Vägen till fotbollens själ går inte genom en fotobok, inte ens om fotografierna är välgjorda och de tillhörande texterna elegant formulerade. Bokens många sidor når inte fram till kulans, lädrets eller bubbans själ. Bollen är ju som bekant rund och i en sport där följaktligen allt kan hända så räcker inte det tryckta mediet till.

Similar Posts:

• Återupplev gåshudsögonblicken
• Att gräva fram det unika
• En globaliserad fotbollsvärld
• Det sitter inte i håret
• Fotbollsantropologi i sambalandet