Det är först så här i efterhand man förstår hur viktigt det var att Mattias Göranssons och Tobias Regnells grubblande över hur en ny, bättre fotbollstidning skulle kunna se ut någon gång i årsskiftet 2003-2004 inte stannade i tankevärlden, utan faktiskt blev verklighet. Den, enligt skaparna själva, ”medvetet fula lilla best” med signalfärgat omslag, feta rubriker och förstorade citat fintade elegant in mången svensk fotbollsälskare mellan pocketboksformatets pärmar. Där väntade 200 sidor text – med långa fotbollsreportage helt i avsaknad av bilder. Succén – om än i ett ödmjukt format – var omedelbar. Luttrade av mediokra tipsextra-matcher från den engelska andraligan var den svenska fotbollsfanatikern beredd att till och med ägna sig åt läsning för att mätta sitt svältfödda intresse.

När vi nu äntrar år 2006 har Offside bytt format och antagit ett mer traditionellt tidskriftsformat, samtidigt som ett visst antal ord fått stryka på foten till förmån för de inledningsvis avvarade bilderna. Som ”årets förnyare” vann man Stora journalistpriset 2002 och även om en del prenumeranter muttrade när texten efterhand blandades ut med bilder och pappret blev glättigare, så är det lätt att se hur Offside i sin utveckling som tidskrift bidragit till en förnyelse av sportreportaget och en vidgad bild av fotbollen på ett såväl nationellt som internationellt plan.

Sedan är det kanske så att flera av de superlativer som tidningen kommit att överösas med finner sina förklaringar i att den nationella konkurrensen inte är direkt mördande – om den ens finns. Flera av reportagen som står att finna i Offsides jubileumssamling är uppseendeväckande främst för att de behandlar ämnet fotboll – språkligt och stilistiskt är de mer hantverksmässigt gjorda, även om de medverkande journalisternas egna brinnande fotbollsintresse stundtals får välförtjänt utrymme.

Tråkigt nog har ingen kvinnlig journalist lyckats ta sig in på topplistan. Inte heller lyckas jag finna någon text om den kvinnliga fotbollsvärlden – jo, på ett ställe nämns Hanna Ljungberg – i rollen som bisittare och i samma mening som SVT:s Mats Nyström – det känns lite inskränkt och inte särskilt modernt. Vart tog Kristina Kappelin vägen egentligen?

Men allt detta är några få fläckar på en i övrigt högglänsande yta. Enbart dokumentet över den magiska bronsgrävande sommaren 1994 är nog för att göra denna textantologi till ett måste i var fotbollsälskares bokhylla. Bara i Offside tillåts fotbollsspelarna tala om annat än att ”vara först på bollen”, om hur det känns efter att ha vunnit (Det känns bra!) eller förlorat (Dåligt!) ännu en match. I Offside slipper man möta tränare och spelare rädda att få sina utläggningar omvandlade till korta ”one-liners”. Som Kennet Andersson tacksamt nämner så behöver vi heller inte läsa om hur han längtade eller inte längtade efter den svenska husmanskosten under sina proffsår i Europa. Det är hängivna och välskrivna reportage fjärran från floskler och klyschor. Och fjärran wallraffande shejker på jakt efter skandalrubriker.