”Håret reser sig… att jag inte tänkt på det här förut. Ett måste för alla fotbollsälskare!”

Så säger Glenn Hysén på baksidan till boken Fotbollsfrisyr – En hårresande historia, en bok som via en genomgång av den svenska fotbollens drygt hundraåriga historia försöker förklara på vilket sätt en moderiktigt kammad laguppställning är lika viktigt för slutresultatet som en fungerande man-man markering.

Via fotbollens första tafatta bredsidor för nästan hundra år sedan, då taktiken var att alla – utom målvakten – spelade på den plats de fann bäst och frisyrer var en ren kvinnosak guidas vi av författarna Ekman, Grälls och Nordahl fram till dagens modehysteri där mohikanfrillor och lukrativa modellkontrakt verkar minst lika angelägna för fotbollsindustrin som för modehuset i Paris.

Låter det intressant? Ja, kanske om man hade haft en samhälls- och mediakritisk bok i händerna, men det har man tyvärr inte. Vad som bjuds är en fotobok där de tillhörande texterna på inget sätt vittnar om någon fotbollspassion hos författarna. Att Nordahls namn figurerar på omslaget och att han nämns som medförfattare kan inte vara något annat än ett försök att skapa trovärdighet och stjärnglans åt projektet.

Och så intressant är det inte att kommentera fotbollsspelares frisyrer. Faktum är att något av charmen med idrottsvärlden är att det till syvende och sist är prestationen som räknas – något som blir alltmer sällsynt inom den nöjesindustri som fotbollen och idrotten är en del. Wayne Rooney kommer aldrig bli omslagspojke för Armani, men han kan vara fotbollsstjärna i alla fall. Och oavsett hur många reklampelare som för Armanis räkning bär bilden av den oberäknelige målvakten David James, så kommer inga kids att ta efter honom.

Det sorgliga är att idén med att författa en bok om fotbollens, och hela elitidrottsrörelsens ökande fixering vid utseende inte alls är dålig. Men den kräver av författarna att deras ambition sträcker sig sällan längre än att mellan rena faktaavsnitt flika in någon smålustig kommentar om att ”Staffan Tappers öronmuffar stod sig slätt mot Jan Tomaszewskis pälsmössa” i Sveriges match mot Polen under VM 1974.

För några år sedan läste jag Fredrik Ekelunds bok Sambafotboll, en bok om den brasilianska nationalsporten som lyckades förena en sann passion för fotbollsleken med ett mer allvarligt perspektiv där fotbollen blev en del av en större samhällelig utveckling. Ett resonemang om den sanna sambafotbollen, futebol de arte, och dess krav på att inte bara vinna matcherna, utan att också göra det stort, elegant och ansträngningslöst lyckades förena det rent estetiska med en bakomliggande idé om fotboll som kulturbärare och som konst.

I jämförelse med detta faller Fotbollsfrisyr platt. Försöken att sätta in fotbollsfrisyrerna i en kontext lyckas sällan bli annat än lite smålustiga och jag tror inte det är vad sanna fotbollsälskare vill läsa om. Jag inbillar mig att de vill läsa om essensen av det italienska hårsnöret, eller vad det förpliktigar till att snöra på sig ett par vita fotbollsskor till skillnad från ett par klassiskt svarta. De vill läsa om de gyllene skorna, vars inneboende högmod såg till att Kenneth Andersson bredsidade luft till skillnad från boll och därmed såg till att Sverige aldrig nådde VM i Frankrike 1998.

Att vara nördig förpliktigar.

Att sedan Glenn Hysén anser det här vara en bok för fotbollsälskare säger mer om Glenn än om boken. Boken liknar förresten många andra svenska mittbackars uppspel: oövertänkt, och utan tydlig adress.