Svensk fotbollsjournalistik har fått en alldeles egen plats i finrummet, kanske framför allt tack vare reportagemagasinet Offside. Det verkar som om det inte längre går att skriva om denna enkla sport (två mål, 22 spelare, en boll) utan att skriva om de stora samhällsfrågorna. Otaliga är artiklarna som försökt beskriva ett helt lands mentalitet genom att berätta om landslagets spelstil. Ofta har reportagen handlat om länder som har stora motsättningar på läktaren och i fotbollsfilosofin och så visar det sig att dessa motsättningar är en spegling av djupa sprickor som går rakt igenom hela nationen – vare sig det handlar om Spanien, Holland, Rumänien eller Nordirland.

Det är den här sortens fotbollsjournalistik som Erik Niva står för. Ett urval av hans reportage i Aftonbladet från 2003 till 2008 har samlats i Den nya världsfotbollen. På baksidan utlovas att det kommer att handla om globalisering, om fotbollen som känslig samtidsbarometer. Visst, den berättelsen finns här. Under en relativt kort period har den globala fotbollen förändrats dramatiskt. Det har blivit mer pengar och klyftorna mellan de som har och inte har blir allt större. Europeiska topplag säljer replica-tröjor över hela världen och överallt vet människor hur det gick för Real Madrid senast. Men de bästa texterna i Den nya världsfotbollen handlar inte om Chelsea och Roman Abramovitj. De handlar om politik och tillhörighet och de utspelar sig på den europeiska fotbollens bakgårdar. För visst är det en gammal sanning att idrott och politik hänger ihop, men eftersom vi svenskar har en stark tradition av att hålla dem åtskilda känns det lite kittlande när vi ser den här sidan av Europas fotboll. ”Folket håller på Barcelona, kungen och Franco håller på Real Madrid”, tänker vi och tycker att vi vet allt vi behöver veta om spansk 1900-talshistoria. Det är inte lika sexigt att skåda fotbollen i Rumänien, där motsättningarna mellan majoritetsbefolkningen och romerna utspelas på den nationella fotbollsscenen. Eller Ukraina, där öst och väst är låsta i en tvekamp såväl i politiken som i matcherna mellan Sjachtar Donetsk och Dynamo Kiev. Eller Nordirland, där katolska och protestantiska lag inte kan spela i samma serie.

Tre av bokens bästa texter handlar om de här länderna och Erik Niva är bra på den här sortens grovjobbsjournalistik, långt ifrån de stora presskonferenserna, bara han och en vanlig människa – ett fan i Kiev, en sportjournalist i Bukarest, en klubbrepresentant i Belfast. Den nya världsfotbollen lever på de här platserna och människorna, för hur globaliserad fotbollen än är förblir den ändå lokal. Hur glittrig och vacker den än är när den är som bäst så är den våldsam och fruktansvärd någon annanstans.