Det är nyårsafton, årets mest självmordsbenägna dag, och Martin har begett sig till taket på Hopparnas hus, Londons populäraste självmordsplats. Problemet är att det har även Maureen, Jess och JJ och i konfrontationerna dem emellan får de allesammans svårt att koncentrera sig på det de kommit dit för att göra, nämligen ta livet av sig. Istället bildar de en otippad kvartett med det diffusa målet att ta reda på om livet kan göras värt att leva igen.

Det är ju ingen dum idé. Fyra berättarperspektiv och fyra mycket olika karaktärer – avdankade TV-stjärnan och före detta fängelsekunden Martin, den struliga ministerdottern Jess, Maureen som tillbringar all sin tid med sin gravt handikappade son, och pizzabudet JJ som tycker att hans skäl att vilja dö är alldeles för trivialt. Det hade kunnat bli Hornby i sitt esse.

Men av någon anledning tar det aldrig riktigt fyr. Karaktärerna får aldrig tillräckligt mycket liv för att man bokstavligt talat ska bry sig om huruvida de lever eller dör, och två minuter efter att jag lagt ner boken har jag glömt hur det faktiskt gick för dem.

Någon liten förklaring finns kanske i språket. Sist jag läste Hornby var det på originalspråk och det var helt enkelt så mycket trevligare. Därmed inte sagt att översättningen är dålig, men bitvis är romanen förmodligen knepig att översätta. Diskussionen om hur engelsmän och amerikaner pratar blir lätt idiotisk, slang och svordomar verkar lite tama och obekväma.

Men framför allt har Hornby försökt trycka in alltför mycket kuriosa på en gång, det blir lite för stor del spring i dörrar och för lite av den där vardagskänslan han är så bra på. Följden av detta hattande är att han aldrig riktigt kommer till botten med något. Fallhöjd är inte rakt igenom usel – inte minst är Maureen, den deprimerade mamman till en gravt handikappad son, ett finstämt porträtt av ett av våra stora tabun, en mor som inte orkar vårda sitt barn – men jämfört med Hornby på någon av sina bättre dagar faller den som helhet ganska platt.