Kör man associationstestet på Nick Hornbys författarskap så hamnar de allra flesta på de brittiska män han gestaltade för tjugo år sedan. Männen i High Fidelity, Fever Pitch och Om en pojke. De som krampaktigt levde för sina hobbys istället för att, ja för att bli de vuxna män som deras omgivning tyckte att de borde vara. En handfull uppföljande romaner och några utmärka filmmanus ändrar liksom ändå inte det. Vilket också gäller inräknat senaste romanen Funny Girl.

Det här blir ännu tydligare när jag kikar igenom Hornbys romanlista på wikipedia. Jag känner igen titlarna, jag vet att jag läst dem och vill väl också minnas att jag tyckt att de varit helt okej. Men ändå måste jag klicka vidare för att minnas handlingen. Medan jag ur High Fidelity och Om en pojke minnas hela passager, delar av de alltid närvarande listorna och nästan namnet på den där skivan som aldrig någonsin säljs på Championship Vinyl (den bör vara: the ett för- och ett efternamn Experience?). Ja utgångsläget för Nick Hornby blir alltid lite från underläget, vilket egentligen inte alls behöver vara dåligt.

I Funny Girl är handlingen förflyttad bakåt i tiden till sextiotalets swinging London. Att författaren inte själv upplevde den eran, ja, han såg säkert på Top of the pops och så men var ju av naturliga skäl inte delaktig, behöver givetvis inte vara något hinder. Men i just fallet Hornby romanförfattaren blir det ett påtagligt minus (för manusförfattaren gäller det däremot inte), då just själva essensen i han skrivande har varit att kapsla in nutidsfenomen ner på en kalenderbitares detaljnivå. Visst har många av hans karaktärer hyllat dåtid snarare än nutiden, men själva fenomenet är ändå väldigt tidstypiskt. I Funny girl figurerar karaktärerna i ett välskrivet och väl researchat sextiotal men det blir ändå med en känsla av avstånd vilket skiljer sig från Hornbys tidigare romaner, och då inte enbart de skrivna på nittiotalet.

Samtidigt är Funny Girl en stundtals trevlig bok att läsa. Handlingen kretsar kring Barbara, en ung tjej som flyr tristessen i Blackpool för London. Utan vänner eller kontakter lyckas hon knipa åt sig huvudrollen i BBC-sitcomen Barbara (and Jim), en serie som kretsar kring ett äktenskap mellan ett ungt par med skilda klassbakgrunder och som utgör en modernisering helt i tidens anda. En mer vardagsrealistisk stil även inom komedin och ett försök att tämja dåtidens cementerade gräns mellan fin- och fulkulturen. Merparten av romanen kretsar kring personerna bakom produktionen, producenten, den manliga motspelaren (and Jim) och de två manusförfattarna. Utan undantag har de alla ett problemfyllt förhållande till sina egna familjer och bildar istället ett slags ny familj med själva tv-produktionen i centrum (för läsarna blir själva manusförfattandet till tv-serien något som tar stor plats, medan själva inspelningen bara passeras helt snabbt, vilket kan misstänkas ha att göra med att Hornby på senare tid rönt sina stora framgångar som just manusförfattare). Naturligtvis blir inte den familjen heller problemfri och för läsare blir det ett relationsdrama på flera nivåer.

Handlingen till Funny Girl kommer nog tyvärr också att behöva uppfriskas med ett wikipediaklick om sisådär tio, femton år men det hindrar ändå inte läsningen från att vara några timmars välskrivet brittiskt relationsdrama i en välarbetad sextiotalsmiljö. Vilket oavsett jämförelse med de hobbypraktiserande männen från nittiotalet ändå inte är så dumt.