Nick Hornbys främsta bidrag till litteraturen är utan tvekan hans gestaltningar av män vars hobbys deras närmaste omgivning betraktar som besatthet. Det var med dessa besatta män som han debuterade, Fever pitch, och det var med dem som han slog igenom internationellt, High fidelity. Men efter ett 00-talet där han delvis sökt sig mot andra berättelser är han nu tillbaka där han började. Eller för den delen, där han är som allra bäst.

Orsaken att dessa män, varken före eller efter Hornbys 90-tals romaner, haft något direkt litterärt utrymme kan väl bara bero på att de är så otroligt tråkiga. De lever ju trots allt sina liv som självutnämnda experter inom väldigt begränsade sfärer, sfärer som kan vara vinylsjuor över amerikansk 60-tals soul eller att ha fört statistik över alla Arsenals matchresultat sedan 1973, och låter istället det mesta utanför sfären vara. Så att skapa romaner baserat på personer som endast påvisar känslor när det gäller ett samlande av ting (som ting räknas också stora mängder utantill statistik) vilka de allra flesta betraktar som nonsens har nog sina begränsningar.

Men så kom Hornby och ställde dessa män, ja denna kategori är väldigt enkönad, i centrum. Att han gör det så bra beror förstås på att han har ingående kunskaper i ämnena och träffsäkert kan namedroppa populärkulturella preferenser. Men kanske allra mest beror det på att han kan beskriva dessa överåldrade nördar med en värme som faktiskt ger läsaren en vissa sympati för de personer som alvarligt skulle överväga att byta sin flickvän mot en sällsynt vinylskiva om den valsituationen mot alla odds skulle uppstå.

Duncan, en av tre huvudkaraktärer i Juliet naked, är precis allt detta. Han har ett stort intresse, den numera helt bortglömde amerikanske singer/songwritern Tucker Crowe, och det är kring honom hela hans liv kretsar. Detta trots att han faktiskt har en flickvän som han bott tillsammans med i femton år. Flickvännen, Annie, som är romanens huvudberättare är på goda grunder ganska trött, men inte bara på Duncan utan faktiskt mest på sig själv för att ha slösat bort så mycket tid på en relation som efter alla år ändå mest känns som den mellan två rumskompisar. Allt förändras dock då Tucker Crows skivbolag plötsligt släpper demoversionen av hans främsta skiva Juliet som får heta, just det, Juliet Naked. För med det oväntade skivsläppet kommer även Tucker in som huvudperson nummer tre och ger slutligen lösningen för den stora gåtan som Duncan och hans gelikar, de som själva kallar sig crowloger, spekulerat om sedan 1986: Varför han på en toalett i Minneapolis mitt under pågående turné plötsligt bestämde sig för att helt dra sig tillbaka från offentligheten och inte hörts av sedan dess.

Handlingen är därmed inte särskilt komplicerad eller för den delen särskilt intressant. Men det behöver den faktiskt heller inte vara heller. För det som lyfter Hornbys författarskap är just hans karaktärer och hans förmåga att skapa komik ur de små vardagsdetaljerna. Att det är Annie som är huvudberättaren tillför berättelsen ett helt nödvändigt moment av självreflektion och är en roll Duncan aldrig skulle kunna axla. För han är rakt igenom endimensionell, utan att det på något sätt gör honom till en dålig karaktär. Det är bara det att han är en av dessa 40 plus män med en hobby som inte är ett fritidsintresse utan en märklig livsstil. Ja han är helt enkelt en av de män som Hornby kan gestalta bättre än någon annan författare.