Recension

: Osäkerhetsrelationen
Osäkerhetsrelationen Helena Granström
2010
Natur&Kultur
8/10

Fysik för poeter

Utgiven 2010
ISBN 9789127129924
Sidor 153

Om författaren

Helena Granström
Fotograf: Mia Carlsson

Poet som är född 1983. Fil. lic. i matematisk fysik vid Stockholms universitet. Hon debuterade med essän Alltings mått, utkom 2013 med romanen Hysteros och har skrivit bland annat för SvD, Ord&Bild och Glänta.

Sök efter boken

För några år sedan gick jag en kurs på universitetet som hette Fysik för poeter. Så värst mycket poesi innehöll nu kursen inte, utan det var snarare en orienteringskurs i fysik för för humanister i allmänhet, och den tog upp allt från det lilla till det stora – från elektroner och kvarkar via magnetism och gravitation till rymden och rummets krökning. Det var en sådan där kurs som fick tanken att svindla, och jag kan fortfarande känna hur bråddjupen öppnar sig när jag tänker på en del av de saker som vi pratade om där – som att vilken punkt som helst i universum vid varje givet tillfälle är dess medelpunkt och att elektronen bara har en fast position när man faktiskt betraktar den, vid varje annan tidpunkt så både inte är och är den på en viss plats samtidigt.

Att läsa Helena Granström är lite som att återuppleva den där kursen, fast i form av ganska högstämd och poetisk prosa då. Och poesi och fysik har onekligen en del gemensamt – de har båda förmågan att fånga ett ögonblick och göra det glasklart och svindlande – men de kan också båda vara svårbegripliga, dunkla och utestängande, i alla fall för den som inte sysslar med dem dagligdags. Jag har svårt att uttala mig om vad den här boken kan ge en läsare som inte alls känner till kvantfysiken på förhand. Jag som vet lite grann är oavbrutet fascinerad, även om det ibland är väldigt matematiska diskussioner som förs. Det finns något så oemotståndligt hisnande i de tankar som återges, och Helena Granström knyter dessutom de fysiska frågeställningarna till de språkliga: kan man använda språket för att beskriva elektronernas tillstånd när det tillståndet är så främmande för alla ord som finns i språket, och så främmande för vårt sätt att förstå världen? Och kan man inte använda språket, vad ska man då använda?

I boken talar fem fysiker med varandra om kvantmekanikens paradoxer. De funderar kring hur världen kan vara på en gång logisk och förutsägbar (vilket beskrivs i den klassiska fysiken) och oviss och gåtfull (som i kvantfysiken). Så här kan det låta:

Detta trodde man sig veta: att den som mäter tillvaron får kunskap om den. Man trodde sig genom mätning kunna ta reda på hur världen är.

Så man tog reda på. Man mätte: fallande klot, åkrar, blytyngder, planeters banor. Roterande skivor och vattenvolymer. Man sade: kuben rymmer, kroppen färdas, kulan väger.

Tingens egenskaper var som människans, fasta och objektiva. Tingen hade ögonfärg och den var blå.

Finns ögonfärgen även om man blundar? Är blicken blå också när den inte möter någon annans?

Tänk om mätningar på den subatomära existensen är någonting annat. Om de är skapelseprocesser: om det som föds i mätögonblicket är forskarens och elektronens kärleksbarn? Om det mätningen ger kunskap om är själva mätningen, den relation som etableras mellan den som mäter och det uppmätta. Om det är mätprocessen som har ögonfärg, inte objektet.

Detta betyder inte att en objektiv verklighet inte existerar. Det betyder: att erfara är att delta.

Bokens huvudperson beskrivs i du-form i boken och kan identifieras som den tyske forskaren Werner Heisenberg. Han är den vars tankar man får följa inifrån i boken, och även dess titel kommer från hans teori om osäkerhetsrelationen: att det inte går att mäta två storheter hos en partikel samtidigt – man kan veta var den är men i så fall inte hur fort den rör sig, eller dess hastighet, men då inte dess position i rummet. När matematiken visar på saker som kan verka orimliga för det mänskliga förståndet så står Heisenberg på matematikens sida, medan en av de andra forskarna i boken, Albert Einstein, menar att det måste gå att få in även kvantmekaniken i en vanlig världsbild. Heisenberg framför också ståndpunkten att det inte går att beskriva elektronernas tillstånd med våra ord eller våra mätinstrument, de är alltför främmande, medan en annan av bokens fysiker, dansken Niels Bohr, menar att vi måste använda det språk, de instrument och ytterst de sinnen som vi har, eftersom det är det enda vi har till vårt förfogande.

Som det kanske har framgått är detta en ganska torr bok. Fysikernas privatliv skildras inte alls, och hurdana de är som personer är inget boken går in på eller kommer åt. Det handlar om matematik och ibland blir det väldigt teoretiskt, men det är alltid välformulerat och tydligt och många av styckena innebär en slags steg för steg process mot fysikernas insikter. Man blir inte berörd av Osäkerhetsrelationen. Det man däremot blir, i alla fall jag, är oupphörligt fascinerad. Boken – egentligen kvantfysiken i sig – låter tanken arbeta, visar världen på ett sätt man inte är van vid och inspirerar till att ändra ståndpunkt och fundera kring allt man tar för givet. Att tänka tankar man aldrig tänkt förut är något av det bästa jag vet, och det får man ofta göra när man läser den här boken.

Alice Thorburn

Publicerad: 2010-09-17 00:00 / Uppdaterad: 2010-09-15 20:49

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3865

2 kommentarer

Hon är skitcool!

RoRo Oregistrerad 2010-09-17 13:27
 

[...] om man inte alls känner till något om kvantmekanik. Det finns i alla fall de med uttryckligen begränsade förkunskaper som fascinerats av den, vissa andra recensenter låter sig inte beröras. Inga, eller ringa, förkunskaper leder [...]

 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?