Recension

: En sång som kommer underifrån
En sång som kommer underifrån Jessica Andersson Jonson
2016
Irrlicht
7/10

Födsel, död och rädsla

Utgiven 2016
ISBN 9789197891943
Sidor 74

Om författaren

Jessica Andersson Jonson är född 1977 i Tångdala. Hon debuterade 2010 med diktsamlingen Den vita staden. Andersson Jonson är uppvuxen på Österlen men bor numera i Stockholm.
Hon har tidigare publicerats i tidskrifter som 10TAL, Rymden och Ett lysande namn.

Sök efter boken

I Jessica Andersson Jonsons andra diktbok är likheten mellan växtens och människans tillblivelse och fortplantning en utgångspunkt. Andersson Jonson börjar i hjärtat, det mänskligaste av det mänskliga; ”Hjärtat vill inte sluta växa”. Hon fortsätter sedan:

Vegetativ förökning innebär att man tar växande delar från en moderplanta och skapar nya plantor.

Och så sätts ett associativt bildspel igång. Människans växande jämförs med växlighetens i täta, liggande diktstycken som går parallellt med varandra. Ibland är det ett avpersonaliserat, tort beskrivande, ibland är texten fylld av blod och erfarenhet. Det handlar om födelse, om att sätta nytt liv, men också om vad detta nya liv kan för med sig.

I natt såg jag en kvinna som behållit sitt barn inuti sig. Fyra år hade det legat i hennes mage. Kvinnans läppar var tjocka och purpurfärgade.

Att behålla sitt barn i sig. Av kärlek? Frågar jag mig. Av rädsla? Här blir dikten oroande och paradoxal. Bilden av, den möjligen döda, kvinnan med, det möjligen döda, barnet inuti sig växer under min läsning. Att helt enkelt vägra föda. Vad för slags handling är det?

Andersson Jonson fortsätter att låta andra, liknande och obehagliga bilder och berättelser färga texten. Här ryms ett stycke om Eric Claptons döda barn, liksom en scen där en aphona bär omkring på sin döda unge. Känslor som längtan och glädje; livets evinnerliga upprymdhet, får sin tyngd genom döden allt mer trängande närvaro. Den oundvikliga rädslan som varje nytt liv och varje föräldraskap bär med sig – att barnet inte längre ska få finnas kvar.

Världen har osäkrats. Samtidigt som du började växa i mig gillrades fällor.
Det här är bara början på en oro som kommer att följa er hela livet.

Lite senare följer ”Döden är det som rövar bort livet”. Och jag tänker: ja. En övertydlighet, javisst, men också det som fångar den här samlingens mening. Döden och rädslan som får föräldern att agera. Som får en att förstå vad det är att sakna och längta. Kanske det som gör att vi skiljer oss från växterna.

Anna Carlén

Publicerad: 2017-03-06 00:00 / Uppdaterad: 2017-03-05 21:40

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6871

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?