Det är en tunn volym, liten och anspråkslös till formatet men desto mer anspråksfull till innehållet. Det handlar om utmattning och psykisk misshandel, om ångest, förtvivlan och flykt. Och slutligen långsam läkning i skogen och vid havet.

Jag vill verkligen tycka att Therese Widenfjords Övervintra är bra men tyvärr, för mig känns det som terapipoesi. Det må komma direkt ur hjärtat, ur blodet, ur veka livet men det räcker inte för att det ska bli bra litteratur – det självupplevda kan i själva verket kräva mer än det rent uppdiktade.

Upprepningarna, rimmen, de splittrade raderna – det blir som försök att leva upp till en viss idé om lyrik och det känns märkligt att någon som arbetat professionellt med litteratur i ett decennium ger ut något som ter sig så ofullgånget.

När jag tycker att något är bra behöver jag sällan söka mig till andras åsikter och recensioner men nu, när motsatsen är fallet, kan jag inte riktigt lita på mitt omdöme och så läser jag de bloggrecensioner jag hittar. Det är andra utmattade som tycker att den är riktigt bra. Kanske är det den direkta speglingen som fungerar när man delar den specifika erfarenheten?

Men det finns också korta stycken som ändå fastnar, där glimtar det av något som går bortom det övertydliga och säger något mer:

Jag vet inte
hur järven
tog sig in
Jag vet inte
när
Jag vet bara
att nu bor den
inuti
Vakar
strax där invid hjärtat
Med klorna tjocka och
vassa
mot revbenen
som snart
inte håller längre