Dikterna i Kerro Holmbergs senaste bok är ofta förankrade i naturen och särskilt vatten är ofta närvarande: sjöfågel, åror, fuktfläckar, gyttjesand, regnets skval, en ny båt som lägger till. Det är relativt korta och luftiga dikter med ett språk som är okonstlat och opretentiöst. Men det innebär inte att de på något sätt är ”enkla” eller inbjuder till snabbläsning – tvärtom kräver de läsarens uppmärksamhet och en långsam läsning.

Få rader kan spänna över samtidigt igenkännbara och oväntade vardagsbilder till existentiella funderingar, vilket sker redan i bokens första dikt:

Aftonljuset skapade ett perfekt stilleben
av det odiskade porslinet på pingisbordet
Ekens skugga slog mönster över gården
ett ådernät att färdas utmed
Jag har nu levt så länge att jag inte
känner igen mina bortsprungna barn

Från aftonljus och perfekt stilleben direkt till odiskat porslin och ett pingisbord. Och efter fyra rader som först verkar fokusera på visuella intryck i vardagen kommer en reflektion om livet, om hur långt det har levts och om relationen till (de bortsprungna) barnen.

Vid varje ny rad får läsaren vara beredd på att det kan ta en ny, oväntad riktning som möjligen ställer läsningen dittills på ända. Att de här snabba vändningarna ska bli återkommande står klart redan från början, då det fortsätter redan i den följande dikten:

Har det alltid varit så här lätt
att vispa upp lugnet som ett par ägg
att drömma med framgång
om parallella världar
Försök att skopa upp det ur sjön bara!
De sa att vi måste använda flytvästarna
vi som inte var vana
[–]

Är det brottstycken av… minnen? repliker? metaforer? Kanske en blandning av allt det och ännu mer. Gång på gång undrar jag om en rad är menad konkret eller metaforiskt, och det är såklart upp till mig som läsare att göra vad jag vill med det.

Effekten skulle kunna bli en osäkerhet eller förvirring, men samtidigt som jag blir osäker så känns diktjaget säkert – det finns ingen tveksamhet i de bilder och reflektioner som skrivs fram. Det skapar ett lugn och en stillsamhet som även den drar ner tempot i läsningen. Även när jag inte förstår kan jag luta mig mot ekens skugga och färdas utmed dess ådernät.