För drygt ett kvarts sekel sedan klev jag för första gången in genom den enorma porten till Handelshögskolan i Stockholm. En dröm som förverkligats, något jag kämpat för i många år. Väl där blev det ett ganska solkigt uppvaknande – det ständiga upprepandet att vi var framtidens ledare och elitismen som förde med sig ett förakt för andra rimmade illa med både min självbild och min syn på andra människor. Nu ångrar jag att jag inte tog mig i kragen och följde den utstakade utbildningsvägen men då gick det inte. Jag läste litteraturvetenskap och sjöng opera i stället – och blev i slutänden en jäkligt bra ekonom och det är väl därför jag blir nyfiken på vad Handelsrektorn har att säga om kulturens plats på ekonomiutbildningen.

Varje gång jag skriver om något som har med Handels att göra känns det som om jag måste förklara mig och min ambivalenta inställning, att inte göra det vore oärligt. Jag är inte objektiv men kan inte heller säga att jag är konsekvent för positiv eller för negativ utan det växlar och den vågrörelsen följer med när jag läser Kunskap som känns – en lovsång till att lära sig något nytt.

Det börjar med Stanford, där författaren var gästforskare under en period. Där härskar ett grekiskt bildningsideal med sunda själar i sunda kroppar och idrottande på hög nivå och jag vrider mig lite i obehag: inte den elitismen också! Men med hänvisningar till forskningen om den fysiska aktivitetens främjande av den cerebrala dito blir det bättre och tankarna kring hur en inlärningssituation påverkas av intrycken de flesta av våra sinnen tar emot är vettiga. Kroppsligheten är så mycket mer än enbart den atletiska aspekten.

Och så vindlar det vidare. Strannegård har åsikter om hela det svenska utbildningssystemet och sneglar utomlands. Borde även vi ha skolstart vid fem års ålder? Tre terminer? Borde utbildningen på samtliga stadier se annorlunda ut? Han ser utbildning som ett sätt att minska utanförskap och segregering – men då måste man få chansen och få veta att möjligheten finns.

Han skriver om finansieringen av utbildning, om faran i närheten till statsapparaten, om friheten i privata donationer – givet att avtalen är korrekt skrivna. Filantropin a la den anglosaxiska världen hyllas. Jag funderar på var åsikterna hör hemma på den politiska skalan – är det socialliberalism med ett starkt privat ansvar? Lite undanglidande är det allt, vissa resonemang stannar innan man kommer hela vägen fram till genomförande – eller full finansiering.

Konsten då, och kulturen? Den vidgar vyerna för studenten, för människan. Den tvingar oss att fundera och ställa frågor, att gå in i den andre och oss själva. Ibland genom att provocera. De kulturella uttrycken som får plats är konst och litteratur, kanske för att det är de som intresserar författaren mest, kanske för att det är de som fungerat bäst att integrera i utbildningen/utbildningsmiljön. Olika expertkommittéer väljer konst som ställs ut i skolans lokaler respektive litterära verk som ingår i läsårets bokcirkel. Den intressanta tanken kring litteraturen är att det inte ska vara klassiker utan relativt nyskrivna verk, för att minska försprånget för studenter från läsvana miljöer.

Det poängteras att kvalitet är något som diskuteras fram och något som är föränderligt över tid, att kvalitet är kontextuell och inte absolut och hur kulturbranschen hanterar detta i en tid då kvantitativa mått tagit över allt. Samtidigt blir det märkligt att i en mening hylla konsten för konstens skull och i nästa använda sig av den precis så instrumentellt som den standardiserade svenska ekonomiutbildningen kritiseras för att vara. Den ska användas för att göra studenterna mer konkurrenskraftiga och internationellt gångbara och den ska provocera lagom mycket, väcka tankar men inte störa.

Det är många tankar och aspekter som avhandlas och i slutänden blir det faktiskt lite svårt att få ihop de olika delarna. Bildningstanken försvinner bakom olika buzzwords och akronymer för framgångsfaktorer för företag och modeller för utbildning och finansiering och till sist bottnar inte orden längre, i alla fall inte i det som boken säger sig vara ett manifest för.

I alltför hög grad framstår det som en reklamskrift för Handelshögskolan i Stockholm, inte riktad till de som kan tänkas söka dit utan snarare deras föräldrar. Exemplen kommer därifrån, där tillämpar man det som han i olika resonemang kommit fram till är det bästa eller ett av de bättre alternativen vad gäller såväl antagningskriterier och finansiering som de kulturella inslagen. Kritik som framförs och framförts mot institutionen bemöts delvis med att han är trött på att stå till svars för det som varit men det finns trots allt ett tungt bagage på en högskola vars studentpopulation alltid dominerats av en mycket homogen grupp demografiskt sett och där den första kvinnliga professorn tillträdde på den här sidan millennieskiftet.