Jag måste med jämna mellanrum slå igen Det enda könet och vrida och vända lite planlöst på den. Är det här verkligen en bok om ekonomisk teori? Varför skrattar jag då så mycket? Kan det verkligen stämma?

Katrine Kielos bok, en snygg, liten, inbunden sak, har undertiteln ”Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin”. Den har kapitelrubriker av det där charmerande slaget som alltid får åtminstone mig att associera till A A Milnes Nalle Puh: ”Första kapitlet. I vilket vi kliver in i ekonomins universum och frågar oss vem Adam Smiths mamma var”; ”Sjunde kapitlet. I vilket världsekonomin går åt helvete”. Och den har en ansvarsfriskrivning, en sådan där som amerikanska filmer ofta har för att inte bli stämda:

Huvudpersonen i denna bok är fiktiv och uppvisar ingen större likhet med vare sig levande eller döda personer. Den verklighet som skildras, existerar inte i verkligheten. De ekonomiska teorier som huvudpersonen kan härledas ur har väldigt lite med verkligheten att göra. Varje likhet som kan återfinnas mellan läsaren och bokens huvudperson är slumpmässig.

Det beror på att du vill vara som han. Inte på att du är det.

Det enda könet är en uppgörelse med den ekonomiska vetenskapens själva grundförutsättningar, med föreställningen om människan som en autonom, egoistisk, välinformerad figur som gör rationella, välinformerade, själviska val – och att summan av alla dessa individer och deras själviska val är något positivt, är det som får samhället att fungera och utvecklingen att röra sig framåt.

Nå, vad har nu det med Adam Smiths mamma att göra? Nationalekonomins fadersfigur uttryckte tydligen ekonomins grundfrågor så att din middag kommer på bordet tack vare slaktarens, bagarens och bryggarens egenintressen. De gör ingenting för att de är snälla eller vill göra något meningsfullt eller så. Men summan av deras egoism är helt lyckligt att du får din middag. Vad Smith glömmer, skriver Kielos, är att det var hans mamma (han bodde nämligen kvar hemma hos mamma) som lagade och satte fram maten åt honom.

På samma sätt är ekonomin blind inte bara för merparten av kvinnors arbete och livsvillkor genom historien, utan för alla sfärer av mänsklig verksamhet som definieras inte så mycket att välinformerad självständighet som av beroende, ojämlikhet, altruism, kärlek och omsorg. Den autonome, ekonomiske mannen kan vara en suggestiv bild, därför att vi gärna vill föreställa oss som självständiga, upplysta individer, men den kommer aldrig att komma ens i närheten av att faktiskt beskriva människors hela verklighet och drivkrafter.

Exakt vad Kielos tänker sig att vi ska göra istället är mig lite oklart, men vi måste onekligen hitta sätt att tänka kring ekonomi och mänsklig tillvaro som är mer nyanserade, mer realistiska och inte minst mer hållbara. Att boken inte har fler lösningar att erbjuda gör att läsupplevelsen krymper en smula efter att man slagit ihop boken och sitter och funderar, och själva grundtanken hade varit mer av en uppenbarelse om jag inte redan läst den häromåret – då som en uppgörelse med liberalismens människosyn (och de är förstås högst besläktade) i Nina Björks Fria själar. Inte desto mindre är Det enda könet högst charmerande och smart läsning, kvickt skriven och späckad med citat och bilder ur såväl traditionell vetenskap och politik som ur populärkulturen. Nej, ekonomisk teori har sällan varit såhär rolig.