Ändå börjar han ju från en så enkel grundidé. Tänk om berättaren (som aldrig nämns vid namn men delar mycket med den faktiske Cărtărescu) fegade ur efter sin första misslyckade poesiuppläsning, aldrig blev känd författare med abonnemang på Ladbrokes Nobellista, utan fick nöja sig med ett jobb som högstadielärare på en nedgången skola på andra sidan Bukarest, där den enda friheten är varje dags långa spårvagnsresa och kvällarnas dagboksskrivande? Och tänk om en grupp av Tesla-kultister hade monterat gigantiska magnetspolar (där är titeln) under väl valda byggnader runtom i Bukarest som kunde upphäva naturlagarna just där? Och tänk om det i 80-talets Bukarest grodde en proteströrelse, inte mot något så alldagligt som Ceaușescus diktatur, utan mot själva döden? Människor som marscherar utanför krematorier med plakat: Ner med åldrandet! Ner med sjukdomar! Ner med denna orättvisa fångenskap i rumsligt och tidsmässigt avgränsade köttmaskiner som ingen frågade om vi ville bo i! Demokratisera existensen!

…Det är kanske ingen helt enkel grundidé, ändå. Men Cărtărescu får det ju att verka så enkelt när han bygger ihop sin fyrdimensionella tesserakt till roman som får Thomas Pynchon att verka linjär. Han väver ihop hyperrealistiska skildringar av 80-talets Bukarest som får mig att vilja se Simon Stålenhag illustrera detta med febriga minnen från 60-talets TBC-sjukhus, med ren science fiction, med surrealistiska utflykter rakt ut i universum eller in i det mikroskopiska, väver in biografier om författare, matematiker och esoteriker som passar i historien, kallar in Kafka och Tarkovskij och Mann och Voynich tills man slutar försöka bena ut alltihop och bara åker med på resan. Det är inte en bok man sträck- eller slöläser, inte bara för att den väger ett kilo, den passar bättre för koncentrerade djupdykningar där man kommer upp kippande efter andan, med tinnitus och halvblind. Som att se Jackson Pollocks faktiska penseldans i luften och inte bara den nedstänkta duken efteråt. Cărtărescu har sån fantasi, såna idéer, att han utifrån ett skrivbord i Bukarest kan ta allt från ett litet barns försök att minnas om han faktiskt hade en tvillingbror som spädbarn till att minskas ner till ett kvalster och försöka övertyga de andra kvalstren att guden vars ansikte de bor på vill dem väl, och få det att hänga ihop som en fullt logisk berättelse, en där varje sidvändning kan ta en någon annanstans. Jag avundas inte Inger Johansson som översatt detta, men herregud vilket jobb hon gjort.

Varför lever vi? För att bli slitna i stycken och levande begravda och dränkta som kattungar och flådda som får? För att liemannen ska komma och fälla oss till marken som säden? Nej, skrik, gott folk, skrik tills strupen sprängs! Skrik av alla krafter, skrik som svinen vid slakten, skrik ut er plåga och fasa! Skrik så att ni hörs!

Och han får allt att leva. Det är det kanske märkligaste. Det här hade så lätt kunna bli en litterär övning, en tom metafor, men det blir det aldrig. Från Bukarests bakgator till hopplösa klassrum där barn får skolnummer intatuerade för all framtid till Lovecraftska monstrositeter dolda under övergivna fabriker till sängar där älskande par bokstavligen kan bryta mot gravitationen är historien grundad i så mycket kärlek och vrede och rädsla (tio sidor där han bara skriver hjälp! hjälp! hjälp! hjälp!) och humor att den tar andan ur mig i takt med att spolen vecklar ut sig och magnetfältet lyfter mig från marken.

Similar Posts:

• Vad är Orbitór?
• Upp, upp och iväg
• Fascinerande dagböcker
• Lidandets lagomhet
• Musten blir till mos

När jag hör att Marlon James själv kallat detta ”en afrikansk Game of Thrones” vill jag tro att det är en ironisk blinkning åt förlagets marknadsavdelning. Inte för att dissa GRRM, och om det får fler att läsa den så visst, men…

It was the year your most excellent King shat his most excellent life out in the most excellent shit pit.

Speaking ill of the King is punishable by death in the South Kingdom.

He’s a corpse, not a king.

Fast även om jag lutar mer åt ”queer afrokaribisk Gravity’s Rainbow” eller ”The Palm-Wine Drinkard på meskalin” som hisspitch vore det ju dumt att förneka att Black Leopard, Red Wolf är ett fantasyepos – del ett av tre, dessutom, sägs det.

Vi har en familjelös hjälte, Tracker, som blir anlitad av en mystisk storman för att tillsammans med ett hastigt hoprafsat följe av hamnskiftare, jättar, häxor och andra antihjältar spåra upp en pojke som kanske eller kanske inte är kungadömets rättmätige arvtagare, och på sin resa genom magiska träsk och högteknologiska trädtoppstäder upptäcka hemligheter både om sig själv och om hur världen fungerar. Men till skillnad från till exempel Solstenen nöjer han sig inte med att flytta över en standardfantasyplot till en annan kultur. Han släpper läsaren pang bom rakt ner i en våldsam, till synes kaotisk blandning av afrikansk och karibisk mytologi och bestiarium, kaotiska politiska intriger och personliga anslag, utan intresse av att hålla oss i handen eller passa in allt i en enkel treaktsstruktur, och med ett språk som…

I James språk får du antingen en vansinnesfärd eller drunknar, där varje mening bär på dubbeltydigheter och månghundraårig historia vi inte har rätt att få förklarad. Där En kort krönika om sju mord lekte med olika dialekter av engelska måste hans språk här återge ett halvdussin olika språk, återge idéer och myter de talande är mer bekanta med än vi, en berättelse där de stora hoten och orättvisorna blivit så självklara och ingrodda att verktygen de tagit fram för att hantera dem blivit helt omedvetna, och herregud vad mycket kul han har när han gradvis skalar av lager efter lager. Att han i Tracker skapar en av årets bästa huvudpersoner – så motvillig, så oförutsägbar, så full av knutar, den perfekta ciceronen på en resa som aldrig tar den uppenbara vägen – skadar inte.

Jag vet, jag vet, jag tappade er säkert så fort jag ens nämnde Game of Thrones. Men det finns en poäng. Där den TV-serien urartade till att bara trött rapa upp samma fantasyklichéer den en gång vände utochin, behöver vi historier som faktiskt går åt andra hållet – som plockar isär dem till oigenkännlighet tills vi ser dem för vad de faktiskt är, och hur svåra de är att knäcka, och hur befriande de är när de till slut hamnar i rätt händer och får betyda något.

Black Leopard, Red Wolf är så tät att man knappt kan andas, men också med så många små hooks och tunnlar man vill upptäcka vidare. Och det kommer vi tydligen att få, eftersom de två kommande delarna lovar helt nya infallsvinklar på samma story. Jag kan knappt vänta.

Similar Posts:

• Punky Reggae Dub
• Heeeeere’s Danny!
• Martins magiska värld
• Magiskt på riktigt
• Äntligen riktigt bra fantasy

Alltså får vi här tillbringa ungefär 200 sidor med Nio Schultz (jo, han heter ”Nio” på tyska också, den stackars översättaren är oskyldig), på väg till ett viktigt affärsmöte i Kina en fejkblå höstdag anno 2055. Nio lever i en värld av Twitter, Second Life och PK-lingo (ja, självklart har inget egentligen ändrats sedan Ruges uppfattning om 2015). Han försöker ta sig igenom dagen men lever i en konstant distraherad självcensur som den stackars vita heterosexuella cisman han är, och i jakten på att ta reda på vad en negerkyss (negerboll på tyska) egentligen var för något spårar hans dag ur fullständigt. (Nej, jag skämtar inte, det är handlingen.)

Här finns alltså alla hitsen man kan förvänta sig av en 65-årig gubbe som ska skriva om allt som är fel i samhället: ”Gå ut och andas lite frisk luft i stället för att glo på din skärm”, ”om man inte får säga neger längre blir våra barn aningslösa idioter”, ”på min tid var man bög eller inte men man höll käft om det”, ”jävla fruntimmer som inte vill stanna hemma med barnen”, ”snart får man inte kalla en zigenarschnitzel för zigenarschnitzel längre”, ”hur fan tror du du ska förändra världen med en tocken där haschtagg”…

Ja, jag blir frustrerad av den här romanen, inte minst som jag ju faktiskt gillade debuten. Och det är inte det att vårt välmenande men ibland överspända idpol-brandnamesamhälle inte kunde förtjäna en satir eller två. Men Follower är inte bara fantasilös som science fiction, den är en trubbig satir. Ruge plockar upp enstaka ord han uppfattat i mediebruset och upprepar dem på ett sätt som får mig att tro att hans redaktör fick lägga flera dagar bara på att redigera bort alla gråtskrattsmileys ur texten (”Tyskland styrs av en transsexuell jude! Fattar ni vad fånigt!” (Återigen, detta är ett faktiskt exempel ur boken.)). Alla försök till djupare resonemang eller förståelse eller argument flyter bort på en aldrig sinande ström av föraktfull självtillräcklighet. Och det är så synd, för Ruge kan skriva och när han någon gång släpper sargen och bara skildrar en människa som gått vilse i ett informationsflöde han inte kan kontrollera blixtrar romanen till i någon sida. Men jämför med hur mycket mer insatt den 20 år äldre urludditen Thomas Pynchon är i Bleeding Edge, eller hur Anna Starobinets spekulerar runt en sociala medier-framtid i Den levande, och Ruge faller platt. Ironiskt nog blir det en roman om sociala medier som kanske skulle förblivit ett gnälligt Facebookinlägg.

Similar Posts:

• Historiens brasklapptäcke
• Halvliv
• Baklängesberättelse som ändå når målet
• Noooooo fuuuuuture
• En förvriden värld

Men jo, ju längre in i Bleeding Edge jag kommer, desto vettigarre verkar det. (I den mån en Pynchonroman kan kallas ”vettig”.) Sedan comebacken 1997 har Pynchon grävt sig framåt i den amerikanska historien, med romaner som hela tiden bygger in nya vinklingar på hur samhället hamnat var det nu hamnat: Från 1700-talets revolutioner i Mason & Dixon till sekelskiftesäventyren i Against The Day, hippieidealens död i Inherent Vice och nu är han nästan framme vid nutiden. Att han skulle skriva postcyberpunk där människor går vilse i verklighetslager och varumärkesfetischism är inte ett dugg konstigt; redan i Crying of Lot 49 berättade han om underjordiska postnätverk och beskrev städer som förprogrammerade kretskort, och hans berättelser har hängt ihop mer via hyperlänkar än traditionella berättarknep. Steget till darkweb, virtuella pengar och unga smarta IT-miljonärer var aldrig långt, som om den sköna nya digitala världen alltid legat och gömt sig i Pynchons romaner i väntan på att alla andra ska hinna ikapp.

Men jag går händelserna i förväg. Handlingen, i den mån Pynchon har en sådan: New York City, våren 2001, strax efter den första stora dotcomkraschen. Maxine Tarnow är nutidens motsvarighet till en privatdeckare, en försäkringsutredare (brott mot pengar är ju allvarligare än otrohet, mord och annat banalt). Det är 2000-tal så hon är frånskild tvåbarnsmor i stället för försupen enstöring i trenchcoat, men när hon får i uppdrag att undersöka finanserna i ett IT-företag med den unge miljardären Gabriel Ice i ledningen, som har så många skalbolag och konkursbon att någon måste sitta och bli rik i mitten, faller hon ändå in i de spår som noirgenren alltid föreskrivit: mystiska figurer, försvinnanden och ledtrådar, givetvis med inblandning från maffian och CIA och Mossad och ryssarna och porrindustrin, spelprogrammerare som vill skapa ett nytt Nät under det alltmer kommersiella, övervintrade bloggande hippies i miljonlyor, diverse femmes (och hommes) fatales … Och det är sommaren 2001, och ju mer Maxine nystar i detta nät (jodå) av ihoplänkade ledtrådar, desto mer tydligt blir det att nånting är på gång. Vi läsare vet ju vad, eller hur? Vi tror vi har facit. Många författare har försökt tackla 9/11, med varierande resultat. Det finns så många myter och konspirationsteorier runt det, så vem är bättre skickad än Pynchon, som ändå alltid behandlat hela världen som en salig röra av inkompetenta, paranoida konspirationsteoretiker?

”Vi har deaktiverat splatteroptionen, mamma. Det är ingen fara, titta.” (…) Från skyttens kant av skärmen sticker nu pipan på en Heckler & Koch UMP45 fram och riktas mot den mänskliga ohyran och utplånar henne till ackompanjemang av basförstärkt kulsprutesmatter. Borta. Hon bara försvinner utan att lämna en enda fläck efter sig. ”Såg du? Inget blod, nästan inget våld alls.”

Han är nästan framme vid nutiden, skrev jag. Bleeding Edge förstår att en roman som börjar före 9/11 är en historisk roman. Vi har dragit ett mentalt streck där, lärt oss att det var en vändpunkt lika stor som 1914 eller 1789, att inget var detsamma efteråt. 2001 var ju helt nyss, men tänk efter både hur världen och din vardag förändrats: Facebook fanns inte. Google var bara ett överväxt studentprojekt. Amazon fanns, men ägde ännu inte CIAs serverfarmar. Fjärrstyrda mördarrobotar patrullerade (autocorrect på min google-byggda telefon föreslår ”parfymerade”) inte luftrummet. Man behövde aktivt koppla upp sig mot nätet. Världen hade digitaliserats men ännu inte indexerats, ännu inte förvandlats till reklamfinansierade gratistjänster där produkten är Du. ”Kriget” syftade på något specifikt krig, inte en fortlöpande utrikespolitisk doktrin. Kom det verkligen från ingenstans den dag ett dussin religiösa fanatiker kapade fyra flygplan?

”Kommmer du ihåg det där inslaget på lokalnyheterna, just när det första tornet rasar – med en kvinna ute på gatan som kastar sig in i en affär och drar igen dörren efter sig i samma sekund som det kommer ett fruktansvärt svart moln av grus och aska svepande förbi glasfönstret med orkanstyrka … det var ögonblicket, Maxi. Inte när ‘allt förändrades’. När allt uppenbarades. Ingen stor och lysande zenvision, utan en flodvåg av mörker och död. Som visade oss exakt vad vi har blivit, hur vi alltid har levt.”

Det är här kulturarkeologen Pynchon är i sitt esse, där alla de där virriga detaljerna får bilda en outsagd historia: Visst får en mycket av det utanpåverk en väntar sig av honom – hundratals popkulturreferenser (där gubbfan är skrämmande i fas, åtminstone med 2001), galna karaktärer med namn som Vurva McElmo, March Kelleher, Phipps Epperdew, Conkling Speedwell och Donald Trump, sångnummer och påhittade filmer (alla försedda med ett årtal som om han hade saxat det ur IMDb, vilket gör dem till Information), tidsresenärer och helt uppenbart löjliga anakronismer … Men också en mer svårgripbar, krypande känsla under allt det där, latent i berättelsen som bortkommenterade kodsträngar. 9/11 kom inte som en blixt från klar himmel, den ligger oförlöst i historien och gjorde det redan innan; visst går det att läsa som ren truther-idioti, att Dom låg bakom alltihop, men jag tror inte det är dit han vill. Det samhälle vi byggde 2001, och som vi har fortsatt leva i sen dess, krävde något som 9/11, och förr eller senare måste det komma. Pynchons respektlösa galenskap får en rebellisk ton, paranoian gäller inte längre det avskärmade Dom utan det sammankopplade Vi som, inlåsta i våra sociala nätverksappar, kräver en entydig Verklighet i vår virtualitet snarare än tvärtom, och vägrar ta ansvar för den.

”Som om ironin på något sätt,” sammanfattar hon för Maxine, ”utövad av en fnittrande feminiserad femtekolonn, faktiskt orsakade händelserna den elfte september genom att ställa sig i vägen för ett tillräckligt allvar – försvagade nationens grepp om ‘verkligheten’. (..) Nån vill lura i den här nationen av fluktare att de äntligen har vaknat upp, blivit härdade och förtrogna med människans villkor, befriade från all den fiktion som lett dem vilse …”

Ja, men är den BRA, då? Tja, om vi ska jämföra med hans mästerverk når den inte riktigt upp dit, inte minst som den är lite för tydlig i att banka in sitt budskap. Den svenska översättningen duger också, även om den översatte Pynchon känns mycket mer konventionell än originalet; mycket av dubbeltydigheterna, ordvitsarna och den snubblande, talspråkiga dialogen slätas ut eller försvinner ofrånkomligen (jag saknar framför allt punchlinen om Scooby Doo i Colombia; ”I would have gotten away with it if not for you Medellín kids!”). All den rädsla och de desperata trygghetskrav som letat sig in i vardagen på 15 år, längtan efter en tid då vi visste var vi stod, då allt var enklare. Och någonstans där bakom står postmoderne farfar Pynchon och flinar brett med sina utstående tänder: ”Har du inte läst nånting jag skrivit sen Edward Snowdens mamma gick i småskolan? Vilken jävla enkelhet?” Jag garvar åt Bleeding Edge, men jag sover illa efteråt. Det är en historisk roman, den kan bara sluta med en axelryckning; det här hände, och all den Information vi har ändrade ingenting.

Det är filmens framtid, om du vill veta vad jag tror – en vacker dag, med mer bandbredd, fler videofiler på Internet, så kommer alla att filma allting, det kommer att bli alldeles för mycket att titta på, inget kommer att betyda ett skit.

Lycka till, säger 79-åringen och försvinner återigen ut i den radioskugga där han levt hela sitt liv för att, kanske, skriva om framtiden nästa gång.

Similar Posts:

• Jakten på den försvunna V
• Dystopi för dysterkvistar
• Fria radikaler i Amerika
• Ascension
• Under the paving stones, the beach!

Jag vill säga att jag läst Mircea Cărtărescus Levanten – Österlandet, men det har jag ju egentligen inte. Levanten är en episk dikt i 12 sånger som Cărtărescu ursprungligen skrev 1988, mitt i det värsta diktatormörkret året innan muren föll, och som enligt uppgift är så full med ordlekar, rim och språkliga tidsresor att den uppnår det där förhatliga ordet ”oöversättlig”. Det jag har läst är i stället en översättning av en prosaversion som Cărtărescu själv redigerade fram häromåret. Uppenbarligen tycker han att den fortfarande är aktuell, så här 25 år efter Ceaușescus fall. Se på fan.

Dikt eller prosa så är det en hisnande resa han tar oss med på. Det som börjar som ett högstämt epos om den ensamme frihetshjälten Manoíl, på väg hem genom den grekiska övärlden mot det fjärran Bukarest som en omvänd Odysseus, urartar snart i en explosion av stilar och influenser, allteftersom han samlar på sig medkämpar (pirater, zigenarhövdingar, uppfinnare, mystiker), och tar sig hemåt över Balkan. Antikens myter blandas med tekniska mirakel (luftskepp, hörni, luftskepp!), ideologiska debatter som inte vet vilket sekel de hör hemma i, arabiska sagor och bibliska berättelser, saker som hänt för tusentals år sedan och saker som kommer att hända 150 år senare, tills även författaren själv dras in i historien och måste försöka förklara för sina stackars romanfigurer vad de håller på med. Så prosa det är brister de ändå stup i kvarten ut i sånger, deklamerar dikter, lyssnar på mystiska orakel… både Baron von Münchhausen- och Thomas Pynchon-fansen i mig fnittrar förtjust åt galenskaperna när stackars Mircea och hans figurer tar sig från Troja till dagens Bukarest via diverse förvecklingar.

– Gott, då säger vi att vi rövar bort vampyrvojevoden. Och sen?
– Sen slår vi ihjäl honom. Det blir hämnden för vårt folks lidanden.
– Och sen? fortsätter Zoe obönhörligt och driver tanken vidare.
– Sen infinner sig av sig självt en guldålder. Rumänerna skakar av sig tyranniets ok och får fullt av bröder i sitt land. Nationen består, men det som är främmande försvinner. Vår goda genius ovan molnen skänker människorna kroppskraft och doft av nybakat bröd, frihandeln blomstrar, skolor öppnas och kyrkor byggs med målade helgon i taket. Åh, det blir ett paradis!

Givetvis är det till stor del en allegori över Ceaușescus Rumänien. Se bara på utdraget nedan. Även utan de många klippen till unge Mircea som sitter där i sin iskalla lägenhet i Prag och knattrar förbjudna verser på sin skrivmaskin finns det nog med passningar i dikten till furstar vars seger över en diktator ger dem rätt att bli ännu värre själva. Levanten kom heller inte ut förrän efter att Ceaușescu och hans fru stiftat närmare bekantskap med en exekutionspluton och de nya styrande börjat kalla sig demokrater. Men då så, då är ju historien avslutad, eller? Muren föll ju, friheten är ju outmanad nu. Varför gör sig Cărtărescu och Johansson besväret att göra boken tillgänglig igen 2015? Man kunde nästan tro att Cărtărescu redan på 80-talet visste att den hade mer att säga, att historier upprepar sig. Jag menar, varför gör titeln anspråk inte bara på de karpatiska bergen utan på hela östra Medelhavet, där skepp i tusentals år blandat människor och idéer från tre kontinenter? Varför bygger den nationalistiske frihetshjälten Manoíl idén om nationalstaten Rumänien med hjälp av daker, romare, turkar, fransmän, romer, greker, rationalister, mystiker, banditer, diktare, ja rentav kvinnor? Hur kan han bland allt sitt skämtande och skaldande helt ha missat att både då och nu (vare sig vi pratar frihetskrig, stalinism eller eller vad det nu är vi har nuförtiden) finns ju räddningen i nationell renhet, murar mot främmande tankar, och handlingskraftiga män som vet bäst?

Tja, säg det. Ett fullständigt mysterium.

Säkert är i alla fall att förlaget förtjänar en applåd för den här utgåvan; Fredrik Tjernströms illustrationer går en perfekt balansgång mellan klassiska kopparstick och äventyrsserier, och Inger Johanssons översättning är ett paradnummer, som leker hej vilt och tänjer gränserna för språket på ett sätt som bara det är värt inträdet. Det är en bok som överraskar med varje sidvändning, och som förhoppningsvis kommer att läsas länge än.

Similar Posts:

• Vad är Orbitór?
• ”Rasa mot att ljuset dör!”
• Musten blir till mos
• Lidandets lagomhet
• Fascinerande dagböcker

Men där hans tidigare böcker (av de jag läst i alla fall) inte har blygts för att mer eller mindre öppet låta författarens stora beundran för Philip K Dick skina igenom känns det snarare som att det är en annan amerikansk portalfigur, Thomas Pynchon, som lurar mellan raderna i den nya romanen. Och det är kanske inte en helt positiv händelseutveckling.

Det är måhända en orättvis beskrivning. Lethem är tillräckligt känd, produktiv och originell för att stå på egna ben utan jämförelser. Men det finns något med skrivsättet i En trädgård för dissidenter som påminner om Pynchon. En viss omständlighet i uttryckssättet, en förkärlek för att låta en händelse av rätt underordnad betydelse associera vidare till en helt annan och viktigare händelse som sedan vindlar vidare så att man lätt tappar tråden var i historien man egentligen befinner sig.

I En trädgård för dissidenter följer vi tre generationer av amerikanska radikaler. Som en skugga bakom alla skeenden står Rose Zimmer, en polsk judinna som i ung ålder strax före andra världskriget immigrerat till Förenta Staterna. Hårdhudad kommunist som hon är uppfostrar hon sin dotter Miriam i den sanna läran efter att hennes tyska man Albert övergivit henne för en karriär i DDR. Historien sträcker sig sedan ända fram till att Miriams son Sergius blir involverad i Occupy-rörelsen på 2010-talet.

Längs vägen har vi fått träffa gerilla-rörelser i Nicarauga, folksångare i New York, Archie Bunker, ett misslyckat försök att starta ett socialistiskt baseboll-lag (”Sunnyside Pros” – det senare förkortning för ”Proletariats”) och annat smått och gott.

Av olika fragment och händelser som till en början kan te sig väldigt disparata pusslas den egentliga historien ihop. I bästa fall leder detta till en bättre förståelse, ett slags genombrott i läsningen när man till sist förstår magnituden av alla svek och misslyckanden som huvudpersonerna tvingas genomlida.

Men det finns ett lite duktigt drag över romanbygget som jag har en del problem att förlika mig med. Ibland känns det som att varje mening strävar efter att vridas till något stort och betydelseladdat.

Nu kände hon hur han rökte inne i tältet och amerikanens cigaretter blev mer levande än någonting hon varit med om, små pustar som fick hennes nervsystem att starta om där hon satt på huk. I städerna kunde husen vara byggda av rök, Manhattan en askkopp där de levande långsamt pyrde och blev till aska och varje till synes ren skjorta impregnerades av rök, där deodoranten fick ge vika när suget efter nikotin otåligt svallade.

Ofta får det effekten av ironisk distans vilket gör att det är svårt att på djupet bry sig om gestalterna. De ter sig mer som ordkonstruktioner än framsuggererade karaktärer av kött och blod. Deras socialistiska radikalism framstår som en trött pose när vi inte känner något riktigt djup i figurerna. Det är möjligt att det är detta som Lethem velat påvisa, men jag är inte riktigt säker på det.

Similar Posts:

• Jakten på den försvunna V
• Rum 101 1/2
• The one that got away
• Party like it’s 2001
• Under the paving stones, the beach!

Vi börjar om. Tellurien är en gränsvarelse, någonstans mellan roman och novellsamling; femtio kapitel, eller noveller, eller utdrag ur längre berättelser som sällan uttryckligen hänger ihop, som blandar science fiction, diskbänksrealism och pjäsfragment om vartannat. Det de har gemensamt är tiden (någonstans i bortre halvan av 2000-talet) och platsen (Europa, med fokus på det som en gång var Ryssland), men precis som Ryssland rymmer många länder är även tiden flexibel, utan tydliga gränser. Kriget mot ISIS-eller-vad-de-kallar-sig-den-här-veckan har kommit och gått, Europa har återfallit i en förnapoleonsk surv av småstater, furstendömen och fristäder, och Ryssland självt har inte klarat sig bättre.

Någonstans bland alla dessa småstater – från moderna storstäder till neostalinistiska nöjesparker – ligger det lilla riket Tellurien, undangömt i bergen som ett nytt Samarkand, och som bara har en enda exportvara: spikar av ämnet tellur, som om de slås rakt in i din skalle på rätt sätt, av en expert med rätt insikt i gamla ahuramazdanska riter, ger dig det absolut bästa ruset som kan tänkas. Telluret låter dig se precis vilken värld du vill, samtidigt som du är fullt vaken. Du kan träffa vem som helst från hela historien, åberopa dig på dem, dra nytta av deras visdom och veta det de vet. Eller åtminstone bli övertygad om att du gör det, vilket väl är samma sak?

Och just det ja, det finns genmanipulerade människor i alla storlekar och designer, från jättar som kan lyfta hus till intelligenta löskukar som tröttnat på sitt jobb. Och korsriddare som anfaller Istanbul med jetpacks på ryggen. Och hemliga revolutionära sekter. Etc, etc, etc. Det är den sortens bok… eller rättare sagt, det är alla de sorternas bok.

Nej, Tellurien låter sig inte summeras, och alla försök att blurba den med någon enkel jämförelse, vare sig det är med Tolkien eller Tolstoj (eller Calvino eller Pynchon, för den delen) faller ganska platt. Sorokin är inget fan av Putin, se bara på käftsmällen I det heliga Rysslands tjänst, men även om Vlad får sig sina törnar här (i den mån någon minns honom) är siktet inställt högre. Tellurien utspelar sig i en värld som backat tillbaka till en nymedeltida syn på makten, där de komplexa resonemangen och stora ideologierna och berättelserna slutligen dött eller förvandlats till meningslös underhållning, och det enda som återstår är Därför. Därför att jag har råd med det, Därför att de står i vägen för oss, Därför att vi måste skylla på någon, Därför att vi måste sätta oss själva främst, Därför att vår makt bygger på det.

Den logiska slutpunkten för den sortens naket maktutövande som Putin är långtifrån ensam om att ägna sig åt, som alltid handlar i egenintresse och talar i den stora massans namn… och gör den inte det får man väl minska massan den talar för. Det snackas mycket om ekokammare; varje novell här, varje land som skildras, utspelar sig i en egen ekokammare, med sin egen jargong och historia som går långt bortom det vi läsare får uttalat för oss. Det är inte det att det inte finns någon röd tråd, det finns för många, alla så slitna att de knappt ens räcker från från en sida till nästa, långa och starka nog att binda folk i, men inte att förbinda dem.

Vid något tillfälle kommer jag att tänka på Neal Stephensons gamla The Diamond Age, där teknologin gått så långt att materiellt överflöd är ett mått på fattigdom medan kunskap och klass är hårdvaluta och makt. (Orealistiskt, visst, men science fiction, vet ni.) Sorokins framtidsvision är inte alls så välordnad och lättbetvingad, här kan ett schyst samurajsvärd bara dela upp världen i ännu fler fragment. Tellurien är så fantastiskt uppfinningsrik, där en kastas fram och tillbaka mellan olika berättelser som en knappt hinner greppa förrän en annan dyker upp, skrivna av en författare som kan ta till sig vilken stil som helst och är precis lika bekväm med höglitterära utläggningar, trashig action och bitsk satir… men hur förbannat kul det än är att läsa får helheten det att krypa efter ryggen på mig.

Similar Posts:

• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• Våld, åtta till fem
• Bränn! Bränn! Bränn!
• Rysslands baksida
• Bäst före-datum: 2024-05-07

Pynchon, ständigt nobelpristippad som postmodernistisk portalgestalt, är otvivelaktigt en av den amerikanska efterkrigstidens viktigaste författare. Och det har inget att göra med den närmast mytologiskt medieskygge Pynchons kurragömmalekar med såväl journalister som fans.

De som läst Pynchon tidigare kommer att känna igen sig för det mesta som utmärker de senare böckerna finns ju redan här i debuten: den bångstyriga vindlande ploten med mängder av bifigurer som gör entré, försvinner och ibland återkommer några hundra sidor senare, de osannolika personnamnen som Pig Bodine och Benny Profane, sångtexterna (man kan alltid räkna med att ett antal Pynchon-karaktärer vid något tillfälle brister ut i sång), och den allestädes närvarande paranoian över att det någonstans i bakgrunden finns starka krafter, en konspiration, i rörelse.

Egentligen är det två romaner vi får för priset av en. Vi har dels en ganska traditionell beat-roman i Jack Kerouac-stil som handlar om Helgalna gängets (”the Whole Sick Crew”) framfart på den amerikanska östkusten i mitten av femtiotalet, dels de historiska vinjetter som beskriver sökandet efter den mystiska V som dyker upp vid olika tillfällen genom historien: Alexandria och Florens på 1890-talet, Paris 1913, Sydvästafrika 1922 och vid tyskarnas bombning av Valletta under andra världskriget.

Vem eller vad är då denna ”V”? Ogripbar och närmast metafysisk ikläder hon sig olika roller genom romanen. Till exempel som Victoria Wren i Alexandria eller Vera Meroving i det tyskkontrollerade Sydvästafrika. Hon kan även omfatta det mystiska landet Vheissu och kanske till och med vara råttan Veronica i New Yorks kloaksystem?

Är V i själva verket Envar, varje människa, som vid olika nyckelpunkter i världshistorien har att göra moraliska val? Eller ska V läsas som historien i sig? Pynchon är inte särskilt tydlig på den punkten och tur är väl det. Den gemensamma nämnaren vid de flesta av dessa tillfällen tycks dock vara att det mänskliga (och framför allt manliga) våldet har eskalerat, ibland över alla gränser.

Det sägs att de två olika historierna konvergerar mot varandra, likt ett V, för att till sist förenas. Det kan man väl i någon mening säga, men jag kan inte påstå att jag finner den konstruktionen särskilt övertygande. Det är mer vildvuxet än elegant om man säger så, och saknar till stora delar den charm och berättarglädje som krävs för att riktigt dra hem lasset. Det är i viss mån kanske en orättvis iakttagelse. Även om det är en roman av vad som närmast kan beskrivas som en levande ikon (jag förutsätter att han trots hemlighetsfullheten fortfarande lever) så är det ändå en debutroman skriven av en ung man på några och tjugo vi har att göra med.

Beat-historien har sina ögonblick, särskilt i de delar som beskriver jakten på alligatorer i New Yorks kloaker, baserad på urbana legender från 30-talet, men är till stora delar ganska långrandig och känns daterad.

Det är snarare i några av de historiska avsnitten som det verkligen lyser till. Språket som annars tidvis, både i original och i översättning, är en smula yxigt får här en helt annan lyster. Det är som att när (över)våldet ska skildras, särskilt i kapitlet från Sydvästafrika, så kan Pynchon här inte längre hålla sin ironiska distans utan lyckas verkligen förmedla sin avsky och vrede inför människans likgiltighet och hennes vid olika tillfällen närmast slentrianmässiga rasism och våldsamhet.

En särskild eloge vill jag ge till Edvard Derkert för det vackra och gåtfulla omslaget. Det föreställer Botticellis målning Venus födelse men med Venus (ännu en inkarnation av V?) borttagen. Hon saknas på omslaget men liksom romanens V så finns hon ändå där någonstans (till exempel kvar i originalet) och verkar utan att synas.

Similar Posts:

• Party like it’s 2001
• Fria radikaler i Amerika
• The really American way of life
• Ascension
• Fascinerande tegelsten

Tro fan att nazisterna hatade jazz.

Så vad gör ett gäng amerikanska och tyska jazzmusiker när de finner sig fast i Berlin och Paris i början av kriget? Svaret är enkelt: De improviserar. De tar de gamla intryck och melodier de har med sig och försöker spinna ut dem till en oväntad utgång, behålla friheten att inte falla in i samma takt som de andra – vare sig förtryckarnas stöveltramp eller överlevarnas försiktiga tassande. I en övergiven inspelningsstudio i Paris, efter mörkläggning, med läckande tak och förtejpade fönster, står fyra musiker – blås, ståbas, trummor – och försöker gång på gång spela in en motlåt, en protest, visa att de finns här och att de inte har mindre rätt till det. Besvara förtryck med skönhet, likriktning med sväng. Resultatet ”Half Blood Blues” upptäcks efter kriget och de som spelade på den blir legender, speciellt då trumpetaren Hieronymus som självaste Armstrong hyllade som sin arvtagare men som kort därefter försvann på tågen österut, en av miljoner som sopades bort från jordens yta, och att vita musikkritiker i efterhand hyllar honom som ett geni är väl kanske ringa tröst då.

Sedan blir det 2000-tal, och de två mycket gamla männen som överlevde förväntas nu, i vår bekväma nostalgitid när allting var bättre förr, kunna lista ut vad som egentligen hände med Hieronymus, pojkgeniet, den tyske negern. Så iväg bär det på nytt, genom ett Europa där det återigen börjar bli kallt … Gamla teman som tas upp och spelas på nytt, lite annorlunda men ändå samma låt. Allt sett genom ögonen hos en gammal man som inte alltid minns så noga, och som kanske inte vill minnas allt heller.

Att skriva om jazz, tvinga in det i en roman är inte helt lätt. Edugyan försöker klokt nog att inte skriva en ny Gravity’s Rainbow eller On the Road, utan hon hittar sin berättare i den gamle gnällige och självömkande före detta basisten Sid som aldrig blev någon stor musiker och låter honom måla upp minnesbilder över 20-talets apartheid-USA, 30- och 40-talets Europa med mörkläggning och krig, och så den så kallade nutiden där han som gammal relik inte kan göra annat än leva i det förflutna. Det är, fram till det lite snöpliga slutet, en enormt medryckande och förbannad skröna om musik, kärlek och motstånd i skuggan av något så stort att man knappt ens kan se vad det var i efterhand. Hela boken genomsyras av frågor. Vad hjälper musiken mot en känga i ansiktet? Vad hjälper ett pass om man ändå avfärdas på sin hudfärg? Vad hjälper det att hyllas som en legend om man inte kan hålla ihop sin nutid? Men även om Edugyans prosa kanske inte direkt svänger som Charlie Parker, så lever Sid och Hiero starkare i minnena av rökiga källarkrogar, mörklagda lägenheter och dimmiga kullerstensgator än den gamle mannen gör i bokens början, och någonstans är det jävligt skönt att tänka sig att ingenting är farligare för en armé än att försöka marschera i synkoperad takt.

Blow, baby, blow.

Similar Posts:

• Ett svep genom jazzens historia
• Ovanlig vänskapsskildring och två fantastiska liv
• Musikvecka: Galning i tvångströja, myt eller sanning
• Jazzen som hot och löfte
• När punken kom till Stockholm

Och så då mot slutet den här, en liten 60-sidors filosofisk essä som känns som om den vill kasta ett om inte nytt, så i alla fall tydligare ljus på alltihop.

Multitasking är inte en förmåga som är förbehållen människan i det senmoderna arbets- och informationssamhället. Det rör sig tvärtom om en regression. Multitasking är mycket vanlig bland djur som lever i vilt tillstånd. Det är en uppmärksamhetsteknik som är oundgänglig för att överleva i vildmarken.

Det som man ibland lite föraktfullt kallar i-landsproblem (vilket är ett jävla dumt uttryck till att börja med), utbrändhet, depression, ADHD, allt det där, är inte något mindre än ett rejält paradigmskifte, menar Han. Vi har gått från ett disciplinärt samhälle där första budet är ”Du får inte” till ett där det första budet är ”Yes, we can!” … men vi behandlar fortfarande problemen som om de är något som drabbar oss utifrån, resultatet av en främmande negativ influens, snarare än vår egen oförmåga att sovra. Vi lever i en konstant positiv stimulans, som en svältande människa som får obegränsat med bacon och äter ihjäl sig. När imperativet blir att kunna göra allt blir resultatet att vi drabbas av en förlamning som leder till att ”inte kunna”. Vi blir irriterade i stället för arga. Vi har glömt hur man har tråkigt och blir bara utmattade i stället. Vi har glömt hur man väljer att inte göra.

I dag lever vi i en värld som lider stor brist på avbrott, på mellanrum och mellantider. Accelerationen avskaffar all mellantid. (…) Trots sin enorma beräkningskapacitet är datorn dum, eftersom den saknar förmågan att tveka.

Meningen här är inte att lyfta fram Trötthetssamhället som någon ny självhjälpsbibel, för det vill den verkligen inte vara – om den ville det skulle den lägga betydligt mindre tid på att argumentera med andra tänkare som Han tar för givet att man läst, även om hans parallell till Melvilles Bartleby är smått lysande. (Och dessutom skulle Han säkert påpeka att den här besattheten av självförbättring är ytterligare en besatthet vi hittat på för att fylla varje minut av våra bekväma liv hellre än att ha tråkigt.) Men det är en sådan där kort liten skrift som du kan bläddra igenom på en timme och sedan fundera över i veckor.

Vi har slumpmässigt valt ut idag, ca 10 dagar efter vintersolståndet, till den första dagen på ett nytt år. Nystart, nyårslöften, oändliga kanaler med backhoppning och Ivanhoe att välja mellan. Nya krav att lägga på sig. Se det som det det är i stället: en dag att inte. Inget du gör idag räknas ändå.

Similar Posts:

• Åsikter, fast vackert och långsamt
• Det var bättre förr?
• Amerikansk?
• E pluribus multum
• Krig och fred