Jonathan Lethem har alltid skrivit böcker ungefär som Yo La Tengo gör musik; en referens här, en influens där, en oemotståndligt charmerande fusion av snällpop, discodans, frijazz och aggropunk. Vilket i Lethems fall alltså innebär lite populärkulturjournalistik, lite Austersk New York-skildring, lite satir, lite Woody Allen-sex och precis lagom skruvade karaktärer som man kan både skratta åt och leva sig in i, allt smått genomskinligt för att man ska se lagren under där han går ner och försöker se hur samhället och kulturen egentligen fungerar och hänger ihop. Om de nu gör det.

Det där gjorde han perfekt i "Fortress of Solitude" och "Motherless Brooklyn", två romaner som dekonstruerade och rekonstruerade samtidigt med start i musik, konst, filmer och litteratur. För att inte då tala om "The Disappointment Artist", som börjar som en ren essäsamling och slutar som en självbiografi där han beskriver sitt liv och sina föräldrar med utgång från bland annat John Cassavetes, Philip K Dick och "The Warriors". Hos Lethem finns ingen hög- eller lågkultur; bara ett myller av intryck som utgör världen.

Mycket av det där har han fått med sig till "You Don't Love Me Yet", men nu har han tagit steget fullt ut och gjort det som många manliga (och för all del en del kvinnliga) författare gör förr eller senare: han har skrivit en om-jag-vore-rockstjärna-roman. Ni vet, en roman där författaren som alltid älskat rockmusik skriver om hur det nog vore att själv vara i ett band, vad han skulle döpt låtarna till, hur han skulle hantera skivbolagen, etc.

Nu vore ju Lethem inte Lethem om han inte a) gjorde rockstjärnorna i fråga till ett kämpande indieband som aldrig vare sig spelat live eller spelat in någonting och inte ens kan komma på ett namn som är obskyrt nog, och b) tog det som en ursäkt att filosofera lite om andra saker också. "You Don't Love Me Yet" är en godmodig satir på den amerikanska indiescenen, våra fyra hjältar – Lucinda, Denise, Michael och Bedwin – snudd på arketyper på alla runt-30 Pavement-fans som hänger på Pet Sounds. Det är i sina bästa stunder som en romanversion av charmiga webcomicen Questionable Content. Men samtidigt verkar han också vilja komma åt det som är det stora debattämnet inom mycket kultur idag, inte minst för collagekonstnärer som honom själv: frågan om ägande. Immateriella rättigheter. Vem som kan säga sig äga ett musikstycke, en person, ett ord, ett hjärta… eller för all del en känguru. (Fråga inte.) Hur vi alla springer runt och försöker få tag på det där som saknas, beklagar oss inför främlingar (vad är egentligen en indierockpublik annat än låtskrivarens betalande psykoanalytiker?) och tror att om vi bara får till den där grejen rätt så kommer allt att lösa sig.

Säger "verkar". För tyvärr räcker det inte. En scen i början känns symtomatisk; våra hjältar går på galleri och betraktar halvironiskt en stor vit kub med titeln "Chamber Containing The Volumetric Representation of the Number of Hours It Took Me to Arrive At This Idea" – den slutliga självreferensen, ormen som biter sig själv i svansen. De kryper in i kuben och har sex där. Och fan vet egentligen om inte romanen kunde slutat där, för jag sitter lite för ofta och funderar på om inte undertiteln till "You Don't Love Me Yet" borde vara något liknande – "Book About What Happens On The 224 Pages It Contains", kanske. Precis som alltför många halvtalangfulla källarband har han den här gången riffen och effektpedalerna, men inte melodin eller den där refrängen som sätter sig. Inte helt olikt grannen Austers "Dårskaper i Brooklyn", fast på andra sidan USA, spankulerar boken runt i konfrontationer, kärleksscener och filmgeekdiskussioner utan att egentligen komma ur fläcken. Ormen biter sig själv i svansen, allt flyter och till slut har vi fått ett par goda skratt, ett par tankeställningar och ett par låtidéer… men inte mycket mer. Lethem är en lysande stilist och det räcker långt, men de där svindlande perspektiven som är både grod- och fågel- samtidigt som hans två förra romaner hade i mängder, det där oemotståndliga svänget, infinner sig aldrig. "You Don't Love Me Yet" är lätt att gilla, men mycket riktigt svår att älska.