Silke Scheuermann är redan presenterad för svenska läsare med en roman och en novellsamling. Hon är alltså inte helt obekant. Nu kommer så romanen Shanghai Performance, som både berör och upprör. Roar gör den dock knappast – vilket är helt i sin ordning. Scheuermann verkar i god tysk tradition med en prosa som varken är insmickrande eller lättsmält. Men det är inte heller handlingen i romanen, varför den och språket känns smått kongeniala.

Luisa har, efter ett smärtsamt uppbrott från sin pojkvän, lämnat Tyskland och åkt till Kina som assistent åt den berömda performance-konstnären Margot som skall göra en installation i Shanghai. Margot använder sig alltid av nakna kvinnor i sina installationer, på ett sätt som alltefter romanens fortskridande känns obehagligare och obehagligare. Här avslöjas sanningar. Och här blir Margots konst en mycket tydligt illustration av en hänsynslös konstvärlds och ett hänsynslöst samhälles utnyttjande av människor. En av de obehagligare gestalterna av de många konstnärer och konstfolk man möter i romanen är en kinesisk performanceartist som låser in sig med en kamera i en kista i flera veckor och bara lever på chips och vatten, och filmar detta. Behovet av att få uppmärksamhet på vilka villkor som helst framstår som så mycket större än behovet av att skapa konst som berör.

De flesta människor som man möter i romanen gör ett udda intryck. De flesta konstnärerna framställer sin konst med mycket höga insatser. Konstnären ovan är ett exempel. Man får också möta en person vid namn Andrew som gjort hela sin kropp till en levande installation. Han har låtit operera in okända föremål i sin kropp och filmat och fotograferat detta. Det finns fler liknande karaktärer i romanen. Att Luisa får möta dessa i en miljö som är så totalt annorlunda mot den hon är van vid gör att romanen präglas av en lätt overklighetskänsla. Personerna har del i detta, men alltså miljön minst lika mycket. Att läsa Shanghai Performance är lite som att se Lost in Translation. Det ligger en overklighetskänsla i att befinna sig i en totalt främmande kultur, och inte riktigt veta vad som är dröm och vad som är verklighet.

Ju längre romanen fortskrider, desto mer får man veta om konstnären Margot och henner personliga öde. Och det är inte till hennes fördel. På vilket sätt skall jag här inte avslöja för den presumtive läsaren. Scheuermanns roman kan läsas som en bok om ett personligt öde, eller egentligen två öden – Margots och Luisas. Men den kan också läsas som ett kollage med ett antal mer eller mindre vilsna existenser, och framförallt hela konstvärlden och Shanghai, som komponenter.