Recension

: Dagarna med farmor
Dagarna med farmor Frédérique Deghelt
2013
Lind & Co
5/10

En märklig kontrast mellan handling och utförande

Utgiven 2013
ISBN 9789174611380
Sidor 283
Orginaltitel La grand-mère de Jade
Översättare Johanna Hedenberg

Om författaren

Frédérique Deghelt är journalist och tv-regissör, och därtill författare till ett flertal böcker. Dagarna med farmor är översatt till flera språk.

Sök efter boken

Åh vad jag tycker att det är tråkigt att inleda en recension negativt, eftersom det så klart sätter tonen för hela den fortsatta läsningen. Men just därför måste jag. För att det är precis så jag upplever de inledande kapitlen i Frédérique Deghelts Dagarna med farmor – negativt. Röriga. Styltiga. Svåra att komma in i. Motståndet i texten blir ett motstånd i mig, och det är något som jag har med mig under hela läsningen. Romanen tar sig, det ska sägas, men den där stapplande inledningen har då i viss mån redan cementerat min uppfattning av den här boken.

Romanens huvudperson är Jade, en frilansande journalist med författardrömmar, som i ett spontant infall ber sin farmor att flytta in i sin Parislägenhet då resten av familjen vill placera henne på ett äldreboende. Farmodern, som hela sitt liv dolt ett enormt läsintresse för omvärlden, och Jade, möts genom samtalen om litteratur, läsande och skrivande. De är inte längre släktingar i olika generationer, de är vänner som med litteraturens hjälp kan uppleva och känna samma saker, trots skillnaden i ålder och erfarenheter. Jade arbetar parallellt med journalistuppdragen med en roman, och hennes farmor erbjuder sig att ta sig an den som en redaktör. Hon läser, kommenterar, pushar och ifrågasätter texten, och Dagarna med farmor är därmed även en roman om att arbeta med en roman.

Och det är det här som gör att jag får verkliga problem med den här romanen. Den kretsar kring läsande och skrivande, handlar om litteraturens kraft och det slitsamma i att omarbeta, stryka och ändra för att fånga de där precisa nyanserna i språket. Och så är det så platt utfört. Det blir en märklig kontrast mellan ett insiktsfullt samtal kring romankonsten och en berättarteknik som enligt min mening skulle ha behövt utsättas för en redaktörs granskande blick både en, två och tre gånger till.

Jag återvänder till inledningen för att åskådliggöra detta. I de första tre korta kapitlen presenteras inte bara Jade och hennes farmor Jeanne, även kallad Mamoune, utan även Mamounes fyra barn, hennes bortgångne man Jean, Jades pappas nya fru och Jades före detta pojkvän, Julien. Ja, det är väldigt många namn och hälften börjar på J. Ett stilistiskt drag tänkte jag först, men nej, det verkar bara ha blivit så. Det är rörigt och krångligt – och det verkar bara ha blivit så. Eftersom romanen dessutom är berättad i tredje person, och de två främsta karaktärerna är kvinnor, blir det ofta svårt att direkt förstå vem som åsyftas. Hon sa till henne att hon skulle hämta sin … vem sa vad till vem egentligen? Återigen – texten framstår inte som färdigarbetad.

Ungefär vartannat kapitel berättas i jag-form av Mamoune. I dessa tänker hon tillbaka på sitt liv, sitt läsande och sitt äktenskap, och hon reflekterar över sin sondotters liv och villkor. När det fungerar. När det inte fungerar, vilket är vid flera tillfällen, så tappar författaren greppet över sitt perspektiv. Det som skulle vara Mamounes inre monolog övergår till gestaltande för att sedan återgå till monolog. Ibland är det plötsligt Jades tankar vi får ta del av, vilka Mamoune inte borde kunna redogöra för. Och vid ett tillfälle är det som om alla inblandade i skapandet av den här romanen tittat åt ett annat håll, då ett kapitel med rubriken Mamoune plötsligt övergår i tredjepersonberättande och historien går vidare som om inget hänt.

Det här hade kunnat vara en feel good-roman för alla oss som älskar litteratur (även om jag visserligen uppskattar den mörka vändningen på slutet som balanserar den stundtals sockersöta historien). Det hade kunnat vara en roman där talet om litteratur hade kunnat speglas i berättelsens egen form. Istället är det en roman som har stora brister i sin struktur, som är svårläst och styltig, och vars berättarperspektiv inte är konsekvent genom hela historien. Att Deghelt skriver dialoger ömsom i löpande text utan någon som helst markering, och ömsom med citationstecken, lägger ännu en språklig inkonsekvens till samlingen.

En roman om att skriva en roman. En roman om hantverket och passionen som skrivandet innebär, men också om det tråkiga, jobbiga, och slitsamma då text måste arbetas om. Jag tycker att den här romanen hade behövts arbetas om. Tyvärr.

Marie Gröön

Publicerad: 2013-06-27 00:00 / Uppdaterad: 2013-06-25 21:58

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5273

3 kommentarer

Huvudet på den berömda spiken. Det var precis så här jag kände när jag läste, men inte kunde uttrycka. Den borde ha haft ett fantastiskt språk, men nu känns det mer som att den namedroppar Bra Böcker som den inte kan matcha.

Josefin Oregistrerad 2013-07-01 23:13
 

Jag håller med dig. Du har verkligen uttryckt vad jag själv har observerat vid läsningen. Tack! Barbro

Barbro Lunsjö Oregistrerad 2014-03-05 14:10
 

Hej. Jag har inte läst boken, men jag läste din recension precis.
Du är en fantastisk skribent.

Belinda Oregistrerad 2021-09-05 11:30
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?