Recension

: Den magiska hajtanden
Den magiska hajtanden Eva Susso
2010
Rabén & Sjögren
7/10

Med normkritiska ögon på magiska tänder

Utgiven 2010
ISBN 9789129672121
Sidor 89
Illustratör Anna Höglund

Om författaren

Eva Susso föddes 1956 i Göteborg. Sin första skrivmaskin fick hon i tolvårsåldern. När hon växte upp närde hon både konstnärsdrömmar och författardrömmar. Hon har tre barn, varav två tillsammans med en man från Gambia. Hon började skriva igen på allvar för att det saknades böcker om mörka barn i Sverige. Debuten kom 1995 med bilderboken ”Rita”. Sedan dess har det blivit ännu fler bilderböcker och kapitelböcker. Eva Susso sitter på stol nummer två i Svenska barnboksakademien.

Sök efter boken

På sommarlovet åker Moa och Margot till moster My och Kärran i Trutviken. Där får de hjälpa till med att leverera beställningar från mosters bageri. Det är spännande, roligt och nästan farligt.

Lillasyster Margot, som är bokens berättare, berättar fint om hur det är att vara lillasyster, att alltid vara minst och inte kunna allt som alla andra kan. När Moa leker med Jan-Torvald och Margot inte får vara med till exempel. I de stunderna är det bra att ha en magisk hajtand om halsen. Den kommer från en vithaj och när Margot är ledsen kan den göra henne glad igen.

Den magiska hajtanden är en charmig historia. Men som vuxen läsare är det framförallt miljön och personerna som befolkar den, och framförallt deras relation till normerna som är behållningen av boken och som känns värt att diskutera.

Moa och Margot har på bilden en mörkare hudfärg än de flesta andra i Trutviken – vilket, på ett sätt och vis befriande sätt, inte alls kommenteras i texten.

Och moster Margots relationsperson, Kärran, är inte en gubbe utan en tant. Här är jag lite kluven. Moster Margot är fruktansvärt kvinnlig, Kärran är lika manlig. Å ena sidan blir jag irriterad på att könsrollerna, där den ena mekar med bilen och den andra bakar bullar, nödvändigtvis måste vara med och inte kan luckras upp. Å andra sidan gillar jag att det lesbiska paret inte förvandlas till något exotiskt och extraordinärt. Men måste normaliseringen ske genom en så total fastklamring vid normen? Jag vet inte om jag ska vara glad för att en bok gör ett litet försök till förändring, eller vara ledsen för alla som inte gör det, eller sur för att förändringen inte är så radikal som den kunde vara, eller bara konstatera att här finns fortfarande mycket att problematisera.

Anna Nygren

Publicerad: 2012-02-06 00:00 / Uppdaterad: 2014-02-18 19:54

Kategori: Recension | Recension: #4560

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?