På sommarlovet åker Moa och Margot till moster My och Kärran i Trutviken. Där får de hjälpa till med att leverera beställningar från mosters bageri. Det är spännande, roligt och nästan farligt.

Lillasyster Margot, som är bokens berättare, berättar fint om hur det är att vara lillasyster, att alltid vara minst och inte kunna allt som alla andra kan. När Moa leker med Jan-Torvald och Margot inte får vara med till exempel. I de stunderna är det bra att ha en magisk hajtand om halsen. Den kommer från en vithaj och när Margot är ledsen kan den göra henne glad igen.

Den magiska hajtanden är en charmig historia. Men som vuxen läsare är det framförallt miljön och personerna som befolkar den, och framförallt deras relation till normerna som är behållningen av boken och som känns värt att diskutera.

Moa och Margot har på bilden en mörkare hudfärg än de flesta andra i Trutviken – vilket, på ett sätt och vis befriande sätt, inte alls kommenteras i texten.

Och moster Margots relationsperson, Kärran, är inte en gubbe utan en tant. Här är jag lite kluven. Moster Margot är fruktansvärt kvinnlig, Kärran är lika manlig. Å ena sidan blir jag irriterad på att könsrollerna, där den ena mekar med bilen och den andra bakar bullar, nödvändigtvis måste vara med och inte kan luckras upp. Å andra sidan gillar jag att det lesbiska paret inte förvandlas till något exotiskt och extraordinärt. Men måste normaliseringen ske genom en så total fastklamring vid normen? Jag vet inte om jag ska vara glad för att en bok gör ett litet försök till förändring, eller vara ledsen för alla som inte gör det, eller sur för att förändringen inte är så radikal som den kunde vara, eller bara konstatera att här finns fortfarande mycket att problematisera.