”Hejdå”, skriver han på en liten lapp som han skickar ut under dörren när vi kommer för att hälsa på.
Vi hör hur han gråter där inne.
”Vill han inte bli frisk längre?” frågar jag.
”Jag tror att han har glömt vad frisk är”, säger mamma.
Hur kan man glömma frisk?
Hur kan man glömma mig?

När pappa inte vill åker Zoe till sjukhuset ändå. Där träffar hon Sabina, som blir hennes vän den här sommaren, när pappa ligger på sjukhus. Sabina är simmerska. Hon har varit med i VM, säger hon, och en dag ska hon simma över Stilla havet. Hon säger att flickor kan göra allt de vill.

Det finns inget vatten kring sjukhuset, men Zoe och Sabina simmar ändå, i gräset i parken. De pratar om livet utanför sjukhuset, om möjligheter, och när Zoe frågar om Sabina tror att hennes pappa ska komma ut snart svarar inte Sabina lugnande och överslätande, som man kan tänka sig att andra vuxna gör. ”Hur ska jag kunna veta det?”, svarar Sabina. ”Jag är väl inte synsk heller?”

De båda omaka vännerna, barnet Zoe och den vuxna Sabina, tar stor plats i boken. Pappan är ju inte där, men Sabina är där. De springer i sjukhusets trappor, dyker från parkbänkar, simmar i gräset eller bara ligger och vilar. Sara Lundbergs bilder är färgstarka, rena, underbart vackra och liksom vilsamma. Här finns definitivt en skönhet, som på trots.

Dyksommar är skriven som en återberättelse, ett minne. Vissa saker är inte riktigt klara för berättaren. Vissa saker är annorlunda än nu. ”Jag tar bussen själv. Fick man det? Jag vet inte. [---] Det var en annan tid. Vi barn gjorde lite som vi ville.” Det är ett relativt ovanligt berättargrepp när det gäller barnböcker, men i det här fallet är det alldeles på pricken. Distansen i de där avsnitten behövs för att göra de mer direkta, det fruktansvärt drabbande i den lilla flickans undran hur pappa kan välja bort henne, vilja välja bort hela livet, uthärdliga.

Det är inte så här jämt. Ibland mår pappa dåligt, och då behöver han vara på sjukhuset. Ibland går det ganska bra ändå, men just det här var sommaren när Zoe blev vän med Sabina. Sommaren när pappa inte ville leva.

Similar Posts:

• Skillnaden på sjuk och sjuk
• Skruva isär och sätta ihop
• ”Jag är den enda som är fri att gå härifrån och allt jag vill är att stanna kvar.”
• Världens bästa mamma (nykter)
• Vardagen i hand med stora frågor

Nominerade till Årets svenska skönlitterära bok är: Barnet. En sonettkrans av Olivia Bergdahl, Väderfenomen av Anna Fock, Odenplan av Daniel Gutafsson, Osebol av Marit Kapla, W av Steve Sem-Sandberg och Testamente av Nina Wähä.

Nominerade till Årets svenska fackbok är: Strindbergs lilla röda. Boken om och typerna av Alexandra Borg och Nina Ulmaja, Nobel. Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris av Ingrid Carlberg, Världens yttersta platser. Judiska spår av Peter Handberg, Bin och människor. Om bin och biskötare i religion, revolution och evolution samt många andra bisaker av Lotte Möller, Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm och Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk, av Patrik Svensson.

Nominerade till Årets svenska barn- och ungdomsbok är: Sen kom vintern av Per Gustavsson, Mitt storslagna liv av Jenny Jägerfeld, Vänta på vind av Oskar Kroon, Tiger, tiger, tiger av Åsa Lind och Joanna Hellgren, Jordgubbsbarnen av Sara Olausson och Dyksommar av Sara Stridsberg och Sara Lundberg.

Av de nominerade har vi på dagensbok.com så här långt recenserat:

Fler kommer!

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2015
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2016

Hur som helst lånar de sig fantastiskt väl till inspiration för den berättelse om Hanssons liv som Sara Lundberg berättar och målar i Fågeln i mig flyger vart den vill, inspirerad av såväl Hanssons biografi som konstnärskap.

På omslaget till Fågeln i mig flyger vart den vill sitter flickan Berta uppflugen i ett träd, med ansiktet delvis bortvänt. Drömmande.

Hennes mamma är sjuk, sängliggande och döende i tuberkulos. Den övriga familjen får inte komma för nära, måste akta sig för att bli smittade. Det är i 1920-tal, i jämtländska Hammerdal, och Berta och hennes systrar måste sköta hushållet på gården.

Husmor. Husmödrar.
Pappa vill att vi blir det –
Julia, Gunna och jag –
för så har det alltid varit
och så är det bestämt.
Julia har kanske inget emot det,
men jag vill inte.
Jag vill inte!

Berta vill måla, vill skapa saker med sina händer. Vill läsa vidare, utbilda sig, men hennes bakgrund är sådan att det är långt ifrån självklart. ”Vem tror du att du är!”, hojtar en pojke i klassen som ryckt till sig hennes teckning. Ja, vem tror hon att hon är, eller skulle kunna bli?

Sara Lundblad har gjort en ljuvlig bok som i text och bild fångar både det särskilda i Berta Hanssons liv och verk och det allmängiltiga i hennes drömmar och uppror. Vill man veta mer om Hansson finns det dessutom ett efterord om henne, skrivet av Alexandra Sundqvist.

Similar Posts:

• Om längtan till något som är viktigt
• Augustpriset 2017
• Jag tror att jag vill ha en egoraket
• Med spring i benen
• Nominerade till Augustpriset 2017

Nominerade är:

Till årets svenska skönlitterära bok – De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru, Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen, Hastigheten av Jörgen Gassilewski, Just nu är jag här av Isabelle Ståhl, Rosor skador av Jenny Tunedal och I en skog av sumak av Klas Östergren.

Till årets svenska fackbok – Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer, Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried, Brandvakten av Sven Olov Karlsson, Nära fåglar av Roine Magnusson, Mats Ottosson och Åsa Ottosson, Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv av Johan Svedjedal och Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater av Per Wirtén.

Till årets svenska barn- och ungdomsbok – Om dagen tar slut, Lisa Hyder och Per Gustavsson, Fågeln i mig flyger vart den vill av Sara Lundberg, Anrop från inre rymden av Elin Nilsson, För att väcka hon som drömmer av Johanna Nilsson, Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson och Dumma teckning! av Johanna Thydell och Emma Adbåge.

Vilka hoppas du på som pristagare?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2015
• Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Nominerade till Augustpriset 2018
• Nominerade till Augustpriset 2016

Att låta en dröms skeende utgöra berättelsen är inte helt ovanligt i bilderboken. Det liknar också de böcker där en påhittad godnattsaga eller en lek får vara historien, som i Joar Tibergs och Sara Lundbergs Vi springer eller Jonatan Brännström och Joanna Hellgrens Blixtslukaren. Det kan fungera bra, men också ibland vara lite intetsägande rent berättelsemässigt, eftersom det ofta saknas röd tråd. Om det fungerar eller inte beror då ofta på illustrationerna.

Här lyckas Sara Gimbergssson väl med att skapa både rörelse, ro och spänning i bilderna. Olika uppslag domineras av olika färger, flickorna befinner sig ibland i centrum och ibland i periferin i bilderna, och perspektiven är ofta lite skeva, och förstärker därmed det vilda och äventyrliga. Samtidigt är det en trygg bok, bara vid något enstaka tillfälle verkar Li orolig eller rädd. Kanske beror det på att så många av de ting och varelser som förekommer i drömmen härrör ur hennes vardag, vilket Gimbergsson visar genom att i de bilder som skildrar Lis verklighet, sovrummet, lägga in exempelvis fjärilarna från drömmen som ett mönster i tyget på hennes påslakan. Kanske också på att själva situationen är så trygg: ett barn som berättar om sin dröm för en lyssnande, omhändertagande förälder.

Sedan funkar texten också ovanligt bra den här gången. Solja Krapu-Kallio är poet och skriver här på rim, och det är såklart fläckfritt och smidigt utfört. Men också roligt, för hon använde aldrig några ”säkra ord” bara för att få ihop rimmen, eller anpassar sig efter dem (i alla fall märks det inte), utan använder sig av ett rikt ordförråd och egenpåhittade ord i en rytmisk, stilsäker blandning. Så här låter det i bokens inledning när mamman pratar med Li:

Vad drömde du om på din kudde i natt,
vad drömde du om, lilla Li?
Säj mej, hur kan det komma sej att
en kam inte kommer förbi
alla härvor och fnurror och knutar och ludd
som säkert är flera miljoner,
så ditt huvud ser ut som en trasselsudd
av drömmar och bandmakaroner?

Det är alltså både äventyrligt, tryggt och språkligt roligt att följa med Li i drömmen. Att använda det trassliga håret som metafor funkar också väl bildmässigt – inte så konstigt kanske eftersom en metafor ju är just en språklig bild. Förekomsten av det trassliga håret ger också berättelsen möjlighet att finnas: medan mamman reder ut håret skapas en situation där hon och dottern har möjlighet att vara nära och lyssna på varandra.

Similar Posts:

• Lockande fantasivärld
• Med spring i benen
• Knasiga svar först och facit sedan
• Tävlan och fantasi
• Drömmar och deras inneboende underlighet

Vad ska vi göra imorgon då, frågade jag.

Imorgon ska vi bara springa, säger Åke.

Och springs det görs det i denna bok. Jorden runt flera gånger om. Bokens jag och hens kompis Åke sitter i ett trapphus och tar igen sig. Inatt var de ute och sprang. De sprang förbi Island med dess mullrande vulkan, de rände vidare mot Grönland, Grötland och Kamomilla stad. Det går inte att skriva om denna bilderbok utan att nämna illustratören Sara Lundberg. Hennes bilder ger berättelsen djup. När barnen sitter och hänger i sitt trapphus är bilderna fotolika. När det springs är illustrationerna tecknade i någon slags collageteknik. Friare, vildare, öppnare. Bägge sorterna är lika bra. Språket är poetiskt och självklart.

Vi sprang med full fart nerför.
Vi sprang till huset där vi bor.
Alla var inne och tittade på TV, men på en balkong,
i 3:an, stod ett par kraftiga damer som vi inte sett förut,
de lagade hjulet på en cykel, en hund satt bredvid.
Vi vinkade, och de höjde cigaretterna.

Så befriande att ett par tjocka damer på en balkong får röka cigaretter i dagens barnbokslitteratur. Bara så där i förbifarten springer ett par barn förbi i kvällningen och gör iakttagelsen. Alla länder, land och ställen som besöks. Ovannämnda samt Legoland, Mumindalen, Döda havet (där alla lever), solen, månen… Jag hissnar och görs glad. Språket är närvarande och luftigt. Det lämnas mellanrum i boken där samtalen kan komma in.

Vi gick in. I trappen var det mörkt, men vi tände ljuset.
Vi hörde rösterna från TV-apparaterna som trängde ut.
Vi var lite törstiga nu.

Men vi kände att våra ben var starka, och fotsulorna.

Att Vi springer är nominerad till Augustpriset för årets svenska barn- och ungdomsbok känns rätt. Det är en bok fylld av fantasi, spring och filosofi. En historia där varenda rad är utmejslad och självklar. Jag tror jag tar och springer ut i natten med sikte på himlavalvet. Tillsammans med en vän såklart. Och vi ska erövra, utöva och vara snabba. Himlen ska vara vår fond. Stjärnorna ska stråla under våra sulor.

Similar Posts:

• Drömmar och trasselhår
• Månen tappar fotfästet
• Vardagen i hand med stora frågor
• Jag tror att jag vill ha en egoraket
• Sommaren när pappa inte ville leva

”Tänk om jag är alldeles ensam, säger Embla”.

I soffan, i skenet av fotlampans ljus, ser Embla upp på sin mamma och önskar ”bara en till”. Mamma läser en saga till innan det är dags för Embla att sova. Men där i sin säng, i mörkret, går det bara inte att somna. Emblas tankar snurrar och det slår henne att hon kanske är alldeles ensam.

Det är en välbekant vardagsscen vi får se i inledningen till Majken Pollacks andra bok om Embla. En bok som handlar om stora existentiella frågor i en liten förpackning, frågor som ingen riktigt har något svar på. Mamma försöker göra det hela greppbart men istället gör detta Embla arg och mer frustrerad. Emblas mamma förstår inte, hon lyssnar inte på det Embla verkligen undrar över. Mamma ser inte Embla. Men mamma står maktlös inför Embla, för hon lyssnar, men precis som Embla, har hon svårt att riktigt sätta ord på sina svar. Istället går de förbi varandra.

”–Vi är i alla fall tillsammans, ropar mamma från köket.
–Jag pratar inte om att vara tillsammans, svarar Embla.”

Bokens frågor ifrågasätter en själv. Hur möter man sådana här frågor på ett begripligt sätt? Hur svarar man på frågor som man inte har några svar på, men som är så otroligt viktiga att få besvarade. Pollack skriver inte böcker för barnen utan hon skriver för samspelet mellan vuxen- och barnvärlden och det ger läsandet en annan dimension. Hennes första bok om Embla, Emblas universum, fick stor uppmärksamhet och har varit en viktig del i läsfrämjandeprojektet ”Give me five” för Västerbottens femåringar. Precis som Emblas universum behandlar Embla mitt i kosmos frågor om ensamhet och samhörighet men denna gång söker hon svar, istället för att argumentera för sin rätt.

Pollacks samarbete med Sara Lundberg fortsätter även i denna bok och Lundbergs bilder känns mer som små konstverk än illustrationer. De levererar en egen värld och genom dova färger med ljusa inslag förmedlar bilderna det mörker, den oro och rädsla som Embla känner. Kontrasterna lyfter fram känslorna, mörkt står mot ljust, varmt mot kallt och mönstrat mot enfärgat. Bilderna leder oss genom Emblas resa från ensamhet till gemenskap, från förtvivlan till tröst. De kommunicerar med texten och visar de känslor som både Embla och hennes mamma känner. Lundberg sätter bilderna och känslorna i rörelse, precis som kosmos. Allt rör sig. Embla rör sig genom att hitta en balans mellan att vara ensam och att höra ihop.

Embla är en stark person med mycket integritet och jag hoppas och önskar det är en karaktär som det kommer hända mer kring. Embla mitt i kosmos är en bok man känner med, den är gripande just för att där finns mycket att läsa mellan raderna och diskutera.

Similar Posts:

• Jag tror att jag vill ha en egoraket
• Ny vecka på dagensbok.com
• Med spring i benen
• Om längtan till något som är viktigt
• Att ha en längtan i sig

1 av 10 (Ny)

Inger Christensen Azorno
Att ta med till en öde ö

”Anteckningar om Azorno: I ett flöde av höstens romaner. Hur att läsa?poesi Romanen upprepar sig för att den bör göra det. Ska inte förstås. Finns något i upprepningarna, det musikaliska. Hitta ett sätt att läsa, lyssna på, se.Kvinnorna är ansiktslösa, röstlösa, språklösa. Än mer röstlös är Azorno. röster, kroppar, kläder Kollektiv!…”Läs mer

2 av 10 (Ny)

Liv Strömquist:Ja till Liv! Liv Strömquists ABC
Hurra för Liv!

”Först streckläser jag. Sen börjar jag om från början. Direkt. Men istället för att sluka, konsumera allt från pärm till pärm, smakar jag på orden, tuggar och sväljer – låter det ta tid. Jag plockar precis som jag vill – som chokladpraliner, en ask där alla är lika goda. Läser huller om buller, fram och tillbaka. Och det funkar utmärkt…”Läs mer

3 av 10 (Ny)

Emma Virke: Memmo och Mysen söker efter färger
Stämningsfullt färgöverdåd

”När Memmo vaknar är det fortfarande mörkt ute. Han fascineras av natten och väcker sin vän Mysen (ett stort gosedjur), som också blir förundrad: varför är det så svart? Var är alla färgerna? Memmo försäkrar att de finns kvar, bara gömda, och de drar ut med en ficklampa för att titta. Ute i skogen möter de sedan morgonen…”Läs mer

4 av 10 (Ny)

Naima Chahboun: Okunskapens arkeologi
”detta är historien”

”Inte alla debutanter är så erfarna som Naima Chahboun. Okunskapens arkeologi må vara hennes första egna diktsamling, men hon har tidigare medverkat i antologier och inte minst stått på scen med sin poesi. Det hörs också.Det finns en språklig lekfullhet i Okunskapens arkeologi…” Läs mer

5 av 10 (Ny)

Barbara Demick: Inget att avundas
Nord och syd

”Hur skriver man ett reportage från ett nästan fullständigt isolerat land? Det går visserligen att resa i Nordkorea numera, men bara under ytterst övervakade och begränsade former. Någon undersökande journalistik kan det knappast bli tal om. Man får inte ens prata med några andra än de hårt drillade och i sin tur övervakade ”guider”…”Läs mer

6 av 10 (Ny)

Sofia Åkerman och Thérése Eriksson: Slutstation rättspsyk: Om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott
Se det här som ett debattinlägg ni ska läsa

”Hur många kan svara ja på de här frågorna? Vet du hur man vårdar och behandlar de svårast självdestruktiva kvinnorna och unga tjejerna och var?Ni som inte kan svara ja på ovanstående frågor ska läsa Slutstation rättspsyk, då får ni svar med besked…”Läs mer

7 av 10 (2)

Sara Lundberg: Vita streck och Öjvind
Om längtan till något som är viktigt

”I berättelsens fokus står huvudpersonen Vita. Hon är flickan som står för ordningen i bokens universum när hon baklänges målar de vita strecken på vägarnas mittlinje. Detta pågår tills det en dag kommer en pojke farande – rakt ner i hennes färgpyts. Det är Öjvind som kommer, och plötsligt blir strecken utbytta…” Läs mer

8 av 10 (3)

Matilda Ruta: Tummelisa
Sagolikt brutalt om att ta sin historia i egna händer

”Det var en gång en saga. Sagan handlade om en liten, pytteliten flicka. Hon kallades Tummelisa. Så hände massor av hemska grejer med henne, men själv gjorde hon nästan ingenting. Det var en gång en serieskapare. Hon kallades Matilda Ruta. Så läste hon sagan om Tummelisa, och en massa andra böcker också, och så bestämde hon sig för att göra om sagan. Matilda Rutas nya version av…” Läs mer

9 av 10 (6)

Carolina Fredriksson: Flod
Vidunderligt bra

”Mitt första intryck av Flod var att det var en krävande bok. Det var som en barriär omkring den, som låg kvar det första kapitlet ut. Jag som alltid hoppas mycket på debutanter blev om inte besviken men modfälld, tänkte att jag orkar inte med läsning som begär för mycket av mig. Ett kapitel senare var jag övertygad om att…”Läs mer

10 av 10 Ny

Alberto Méndez: Blinda solrosor
Överlevaren skriver ner historien

”1900-talet led ingen brist på tragedier, och det märks i litteraturen – speciellt den som utspelar sig runt andra världskriget och fascismen. Som sig bör. Vi behöver komma ihåg de där historierna; Anne Frank, Vita rosen, Oskar Schindler, De fattiga i Lodz, Är detta en människa etc – inte minst nu…” Läs mer

Similar Posts:

• 10 i topp februari 2012
• Katapultpriset 2012 till Naima Chahboun
• Se det här som ett debattinlägg ni ska läsa
• 10 i topp november 2011
• Vacker Tummelisa

Årets nominerade i kategorin skönlitteratur är:

Tomas Bannerhed: Korparna
En far, en massa fåglar och så Klas mittemellan

”Klas kallar sin pappa far. De är ute efter far. Korparna är ute efter honom. Och Klas skräms av fars galenskap. Lika mycket som han skäms över att det är Agne som det klottras om som är hans far. Och samtidigt den här förälskade vänskapen. Jag grips som alltid av historier om barn som inte vet vad de känner, hur de ska känna och…” Läs mer

Carolina Fredriksson: Flod
Vidunderligt bra

”Mitt första intryck av Flod var att det var en krävande bok. Det var som en barriär omkring den, som låg kvar det första kapitlet ut. Jag som alltid hoppas mycket på debutanter blev om inte besviken men modfälld, tänkte att jag orkar inte med läsning som begär för mycket av mig. Ett kapitel senare var jag övertygad om att …” Läs mer

Eva-Marie Liffner: Lacrimosa
Språket blir en barriär

”Tintomara från Carl Johan Love Almqvists Drottningens juvelsmycke får eget utrymme när Eva-Marie Liffner gestaltar henne som Ros, Rose och mr Ross i romanen Lacrimosa. Vildbarnet har blivit lämnat på en gård i Finland. De första fem åren lever hon som en vilde innan Almqvist…” Läs mer

Sören Bondeson: En m³ jord
Himlajorden om du vill

”Bästa exemplet på begreppet högkoncept inom film måste vara actionrullen Snakes on a Plane. Den heter Snakes on a Plane och handlar om ormar på ett flygplan. Vad handlar Snakes on a Plane om, sa du? Jo, det är ett flygplan… och så plötsligt kommer massa ormar och skrämmer passagerarna. Den heter alltså Snakes on a Plane…” Läs mer

Amanda Svensson: Välkommen till den här världen:
”Snabbt, flyktigt och hänförande i Svenssonland”

”I Amanda Svenssons andra roman, efter hyllade debuten Hey Dolly, ger hon sig på att förnya det klassiska triangeldramat. Välkommen till den här världen: är ett särdeles ambitiöst projekt som har alla förutsättningar att misslyckas: ung och oerfaren författare tar sig an en genre där allt redan gjorts med ett språk som ingen är van vid…” Läs mer

Bengt Ohlssons Rekviem för John Cummings

Att det är två debutanter bland de sex, Carolina Fredriksson och Tomas Bannerhed glädjer jag mig extra åt. Det var längesedan man blev författare i och med sin andra bok och speciellt Flod är en av de starkaste debuter jag har läst på länge. Amanda Svenssons andra bok Välkommen till den här världen är redan omtalad och omskriven, recenison av den kommer snart här på Dagensbok. Det är vanskligt med gissningar, lättare och fegare med önskningar. Får jag hoppas så hoppas jag allra mest på Carolina Fredriksson, ska jag tro så tror jag allra mest på just Amanda Svensson eller möjligen Eva-Marie Liffner.

Årets nominerade i kategorin fackbok är:

Lennart Pehrson: Ni har klockorna – vi har tiden. USA tio år efter 11 september
Slutet på en era?

”Det har väl knappast undgått någon att idag är tioårsdagen för terrorattackerna mot World Trade Center och andra amerikanska mål. När detta skrivs är det fortfarande den tionde september, jag är redan less på 9/11 och gråtmilda teveinslag som får svenska nyhetsprogram att kännas kapade av amerikanska Fox News…” Läs mer

Lasse Berg: Skymningssång i Kalahari
Ge människan i dig en chans

”Om ni läste Lasse Bergs förra (lysande) bok, Gryning i Kalahari, eller såg dokumentären Jordens snällaste apa, har ni redan hört hans grundsats: vi homo sapiens är, innerst inne, goda. Vänliga, solidariska, generösa, pratglada. Vi är inte byggda för att vara störst, starkast, snabbast och tuffast, vi blev inte en av jordens…” Läs mer

Magnus Bärtås och Fredrik Ekman: Alla monster måste dö
Pyongyang med all-inclusive från 11.995

”Efter att länge ha varit en vitfläck på resekartan kan vi nu äntligen erbjuda en exklusiv paketresa till ett lika annorlunda som spännande resmål: Nordkorea. En resa där vi kombinerar storstadslivet i huvudstaden Pyonyang och bland annat besöker världens största idrottsanläggning, Runango May Day Stadium…” Läs mer

Elisabeth Åsbrink: Och i Wienerwald står träden kvar
Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea

”När Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar släpptes i början av hösten tycktes varenda nyhetsreporter ha gett sig av till en Ikea-parkering i närheten. Där instämde möbelkunderna i hur förfärligt alltsammans var, och fortsatte sedan glatt att shoppa vidare. Huruvida man bör bojkotta storföretag eller inte är jag inte säker på hänger så…” Läs mer

Christel Kvants Trädets tid

Johan Svedjedals Spektrum – den svenska drömmen

Eftersom min läsning av facklitteratur är nästintill obefintlig har jag ingen aning om vem som skulle vinna det här priset. Desto lättare med en gissning, kanske Lasse Berg eller Elisabeth Åsbrink?

Årets nominerad i Barn- och ungdomslitteratur är:

Jessica Schiefauer: Pojkarna
Boys will be boys? Girls will be boys? Hm.

”Någonstans i yngre tonåren slukade jag en bok med titeln Avsnoppad. Romanen, av David Thomas, handlar om Bradley, en man som sövs ned på ett sjukhus för att få visdomständerna bortopererade. Av en slump – eller snarare på grund av nyligen varslade vårdbiträden som varit ute och supit på lunchen” Läs mer

Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren: Cirkeln
Häxorna vs demonerna

”Vid det här laget har väl knappt någon missat vårens litteraturhajp Cirkeln som är första delen i en trilogi av författarduon Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Att det är just en ungdomsbok som står för den gör den mer välkommen, men jag har alltid varit skeptisk inför hajper. När jag började läsa hade jag ännu inte…” Läs mer

Sara Lundberg: Vita streck och Öjvind
Om längtan till något som är viktigt

”I berättelsens fokus står huvudpersonen Vita. Hon är flickan som står för ordningen i bokens universum när hon baklänges målar de vita strecken på vägarnas mittlinje. Detta pågår tills det en dag kommer en pojke farande – rakt ner i hennes färgpyts. Det är Öjvind som kommer, och plötsligt blir strecken…” Läs mer

c

Lotta Olssons Konstiga djur

Maria Nilsson Thores Petras prick

Att Cirkeln blivit nominerad glädjer jag mig åt på många sätt, inte bara för att det är en fantastisk bok som bara blir bättre och bättre för varje gång jag läser den, utan för att den nomineringen öppnar för fantasy, andra världar och magi. Det är viktigt för att den litteraturen som så länge verkat underifrån nu blir tagen på allvar och insläppt i de litterära finrummen. Vita streck och Öjvind fick toppbetyg så sent som i lördags av vår gästrecensent här på Dagensbok. Det borde vara dags för en bilderbok i barn- och ungdomskategorin så kanske ligger ändå Sara Lundmark bäst till. När jag läste Pojkarna kände jag mig mest ett steg efter, jag kom inte åt den, skrämdes mest av den. Så ska jag hoppas så hoppas jag på Cirkeln, ska jag gissa så gissar jag på Vita streck och Öjvind.

Vad tror du?

Similar Posts:

• Himlajorden om du vill
• Augustpriset 2011
• Om längtan till något som är viktigt
• 10 i topp januari 2012
• Vecka 19 på dagensbok.com – minicirkel om Cirkeln och mycket mer

Inte bara världen vänds upp och ner. Även bilderna – illustrationerna – ställs på ände och får fart och storm, och varje kvadratcentimeter bild rör sig. Sara Lundbergs blandning av akvarell på blyerts, kollageteknik, något som ser ut som akryl, tusch får illustrationerna att leva och färgerna att spela på varandra. Dynamiken i bilderna speglar berättelsen och väcker den till liv. Vitas spikraka page blir rufsig och perspektiven andra. Vitas förr så avvägda och precisa streck är fortfarande raka, även om de far än hit, än dit. Tills det mojnar. Och blir tyst.

Detta är inte bara en av de allra bästa böckerna jag har läst; den tar upp allt det viktiga i livet, såsom kärleken, vänskapen, längtan, förvirringen och sökandet. Den fångar mig och mitt barn tillsammans i den bubbla som i bästa fall mynnar ut i den egna fantasin.

Sara Lundbergs bilder i boken bryter alla förtöjningar och begränsningar när vinden tar tag i bilden. Jag och mitt barn ligger hur länge som helst och följer strecken, pratar om kärlek och grunnar över alla känslor som kommer krypande i bakvattnet efter läsningen. Varför letar de efter varandra? Vad betyder det att längta? Varför böjer sig husen? Vart tog vinden vägen? Sara Lundberg får in både stort och smått: gudafiguren i Alvaro som tänder alla ljus, skogens tysta mörker, kärlek och storm, men mest av allt är jag lycklig över den värld hon öppnar. Att jag och mitt treåriga barn börjar prata om kärlek och livet. Och om längtan till saker som är viktiga.

Similar Posts:

• Trafikupplysning och färgfantasi
• Vecka 41 på dagensbok.com
• Jag tror att jag vill ha en egoraket
• Vardagen i hand med stora frågor
• Att ha en längtan i sig