Om man någonsin undrat vem det egentligen är som målar dit de där strecken som finns mitt på alla vägar, så får man i den här boken svaret att det är en liten flicka som heter Vita. Hon vandrar genom boken på kringelikrok-vägar med en hink målarfärg och en pensel, och med sig har hon de två gubbarna Grön och Röd. De är anarkistiska versioner av trafiksignalernas röda och gröna gubbe, ganska bråkiga men också roliga. När de möter en pojke som inte vågar gå över vägen eftersom han är rädd för alla bilar, får Vita hjälpa till genom att måla ett övergångsställe medan gubbarna lär en bil trafikvett genom att sjunga en sång.

Det låter lite snurrigt och det är det också. Storyn är inte den här bokens starka sida. Det man möjligen lär sig är att bilar är allmänt läskiga och aggressiva, men mycket mer trafikupplysning än så är det inte. Bildmässigt är Vita streck däremot fantastisk. Flera av uppslagen är färgstarka och fantasifulla panoraman över vägar, hus och byar, där fält och blommor, broar och tåg får olika färger. Stilen är närmast naivistisk, och sidorna fylls av kullar omgärdade av vägar likt julgransljusslingor, slott och traktorer delar utrymme på åkrarna och här och där står en tiger eller ett cirkustält. Hälsningar till flera gamla sagor finns också: längs med vägen kan man bland annat se ett pepparkakshus och på floden flyter Noaks ark fram.

Boken faller egentligen isär i två delar: dels början och slutet som i någon mån är en skapelseberättelse där Vita målar streck och man får se hur världen ser ut, dels mitten där hon hjälper pojken över vägen. Den här blandningen gör boken splittrad, och man får en känsla av att trafikhistorien är något som blivit inlagt för att ge boken ett existensberättigande, typ ”det måste ju finnas en sensmoral”. Men det måste det inte alls. I det här fallet gör det tyvärr boken en otjänst.