Platsen talar först. Norfolk Falls ligger tungt i landskapet, som en herrgård som slutat göra motstånd mot sitt eget förfall. Marken runt den känns utmattad, nästan uppgiven, och bär på mer än den orkar. Rydberg beskriver allt utan sentimentalitet. Redan i de första sidorna uppstår en dov förväntan som är svår att värja sig mot.

Irene Bear anländer som sällskapsdam, men glider snabbt in i husets tystnad och blir en del av dess långsamma rörelser. Korridorerna hon rör sig genom är klädda i tapeter som släpper taget i tunna sjok. Ljuset faller snett på ett sätt som avslöjar mer än det borde. Rydberg arbetar med små, precisa detaljer: en stol som står för långt från bordet, en spegel som vägrar ge tillbaka en hel bild. Jag uppskattar den precisionen, eftersom den skapar en förskjutning i läsningen utan att behöva förklaras.

Trädgården utanför är övergiven snarare än vild. Gångar som en gång varit raka har börjat ge efter och rabatter har tappat sin form. Det är ingen dramatisk förstörelse, bara en långsam glidning mot något otydligt och svårfångat. Miljön speglar människorna som rör sig genom den. Allt är på väg att falla sönder, men ingen säger det högt.

Språket är kargt, men aldrig tomt. Rydberg placerar sina bilder med en poetisk exakthet som gör att de stannar kvar längre än man först tror. En hand som dröjer vid en dörrkarm. En blick som glider undan av vana. Ondskan är lågintensiv och uthållig, nästan administrativ i sin framtoning. Jag märker att jag läser långsammare här, eftersom texten kräver det och låter det outsagda bära mycket av tyngden.

Romanen har sina ojämnheter. Ibland lutar den sig lite för mycket mot gotikens rekvisita, som om den inte helt litar på sin egen styrka. Men även där finns en medvetenhet, en lek med genrens gränser som gör att man fortsätter läsa med en sorts vaksam uppmärksamhet. Jag tycker att det fungerar bättre än det borde.

Det som stannar kvar är atmosfären. Huset som fortsätter andas långsamt och utan brådska, även efter att boken lagts åt sidan. Norfolk Falls erbjuder inga snabba ingångar. Den kräver närvaro. Men den ger något tillbaka, en kall och envis efterklang som dröjer sig kvar längre än väntat.

Jag stänger boken, men inte dörren till det som fortfarande pågår där inne.

Similar Posts:

• Metaromanen som tog hämnd
• Meningen med det onda
• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Biblisk anspelning med glimten i ögat
• Livet går vidare för Tio

I den nya romanen Inte den du tror börjar allt med ett fall vid en tågperrong. Ett ögonblick där ett liv tar slut och tre kvinnors tillvaro långsamt börjar rämna.

Restaurangägaren Paddy Swann var en sådan man som fyllde ett rum, festens självklara mittpunkt. Den som alla såg. Tills den dag någon knuffar honom framför ett tåg.

Kvar finns dottern Ash och hustrun Nina. Kort efter begravningen anländer ett märkligt paket: ett brev och en tändare från Nick Ratcliffe, en gammal vän till Paddy. Gåvan väcker fler frågor än den besvarar och snart börjar Nick dyka upp allt oftare i deras liv. Ash känner ett motstånd som hon inte riktigt kan förklara. Något med Nick skaver, och i det tysta börjar hon nysta i vem han egentligen är. En försiktig och alltmer målmedveten jakt på hans förflutna.

I samma stad försöker blomsterhandlaren Martha hålla ihop sin tillvaro, både familjen och ekonomin, medan maken Al ständigt är på resande fot. Också han bär på något som inte riktigt vill visa sig i ljuset.

När familjernas vägar korsas dras Ash, Nina och Martha in i en historia som långsamt mörknar. Sanningar glider, roller skiftar och den där obehagliga känslan i magen växer sig allt starkare.

Till slut återstår bara insikten att de borde ha lyssnat på sin magkänsla.

Det är också här Lisa Jewell visar sin verkliga styrka som berättare tycker jag. Hon rör sig i miljöer som först känns trygga och vardagliga: hem, relationer, människor som försöker få livet att gå ihop. Men långsamt förskjuts perspektivet. Något ligger fel, och det som först bara anas börjar gradvis ta form.

Jewell arbetar skickligt med den där krypande känslan av att verkligheten inte riktigt är vad den verkar vara. Hemligheter sipprar fram i små doser och sanningen blottläggs undan för undan. Det är ett berättande som bygger mer på förskjutningar än på plötsliga chocker, där spänningen växer fram ur vardagen själv.

Som läsare tvingas man hela tiden ompröva det man just trodde sig förstå. Människor visar sig vara något annat än de först verkade vara, och det förflutna kastar långa skuggor över nuet.

När boken är slut dröjer sig just den känslan kvar. Den där stilla oron över hur lite vi egentligen vet om människorna omkring oss, och hur nära mörkret ibland ligger den helt vanliga vardagen.

Similar Posts:

• Rafflande och smart om ett försvinnande
• Kuslig comeback
• En opålitlig historia
• Besatthet, hemligheter och familjeband
• Hemligheternas hus

I Judas har huvudpersonen Amanda gått från ett intensivt letande efter en stabil pojkvän till en intensiv samvaro med numera funna stabila pojkvän. Och det visar sig att historien inte tar slut när kärleken träder in i ens liv – tvärtom verkar det mesta pågå och fortsätta som vanligt, inklusive alla ens tillkortakommanden som människa. Romare är något av en mästare på att skildra just detta. I dagboksliknande anteckningar får vi som läsare träda in i anekdotiska skildringar av sambolivets allra mest intima delar: redan på de första sidorna redogör romanens Amanda för hur varken hon eller hennes sambo Emil bajsar på deras egen toalett i lägenheten utan går ner i bostadsföreningens gemensamma tvättstuga för att uträtta detta behov – något som självklart ger upphov till dråpliga och sjunka-genom-jorden-pinsamma incidenter. Samtidigt har bokens Amanda inga problem alls med att klämma finnar på sin sambos rumpa.

Den totala nakenhet med vilken Romare skildrar sambolivet mellan Amanda och Emil är en ständig källa till humor, men också igenkänning på ett plan som sällan tillåts ett utrymme – det är helt enkelt för konstigt att prata om att man som människa kan ligga och oroa sig för att ens kille ser väldigt feminin ut och undra om man i själva verket är lesbisk. Men Romare tillåter en sådan tanke existera i offentligheten.

På samma sätt tillåter hon sitt berättarjag vara precis så oresonlig, ångestriden och full av tvångstankar som en människa faktiskt är – att Amanda mer eller mindre tvingar sin kille att ta Ozempic för att hon är rädd att han ska bli tjock säger mycket om hennes tvångstankar och oförmåga att separera sig själv från bilden av vad en lyckad relation är, och man kan argumentera för att det också är däri det intressanta i anekdoten ligger – inte i huruvida det är moraliskt eller inte, för där är svaret uppenbart: det är självklart omoraliskt. Möjligen är det också omoraliskt att skildra ett förhållande på det sätt som Romare gör (visserligen under epitetet ”roman”, men det kan tyckas en tunn täckmantel i sammanhanget), men det kan också argumenteras vara mindre intressant i sammanhanget: vad som är spännande är det mod och den skarpsynhet med vilka Romare skildrar människans fulaste sidor i ett förhållande.

Resultatet är en bok som både underhåller och berör, och Amandas värld och de relationer som utgör navet i den – förutom sambon Emil det ikoniska Dr Pepper-gänget, systern Adina, mamman, pappan, brodern och den demenssjuka farmodern – känns i bokens slut nästan lika nära och verklig som ens egen. Trots att boken i många bemärkelser ”lunkar på” utan tydlig dramaturgisk agenda finns ingen tillstymmelse till uttråkning i läsningen; det är med en känsla av att kapas av mitt i ett telefonsamtal med en nära vän som boken helt plötsligt tar slut. I flera dagar efteråt kvarstår impulsen att ringa upp och höra hur det gick med allt.

Similar Posts:

• Småmysigt om punkliv i London
• Lyhört om att börja högstadiet
• Vänskapens mörker och ljus
• Efter våldtäkten
• Ombytta roller

Jane Austen har utpekats som urmoder för en rad moderna genrer, för chick-lit och feelgood och romance, och visst ligger det någonting i allt det där, men hon är också så mycket mer. Svärta och önsketänkande och radikalt jäkla trots.

Rent direkt har Austen och hennes romaner gett upphov till många hundratal, förmodligen tusentals omskrivningar – re-writes, spin-off:er, mash-ups, sequels och prequels och allt man vill kalla det. Det verkar finnas tjogvis av begrepp på engelska och få på svenska, av någon anledning.

Det finns romaner som tar sin utgångspunkt i Austens eget liv och människorna omkring henne, romaner som är hyggligt historiskt trovärdiga eller som tar sig uppenbara friheter, som att göra författaren till detektiv eller låta henne resa i tiden. Det finns romaner som återberättar hennes romaner ur någon annans perspektiv än de vanliga huvudpersonernas, romaner som ändrar någon viss punkt i intrigen, romaner som byter genre, tidsperiod och sammanhang. Stolthet och fördom med zombies. Stolthet och fördom med mord. Stolthet och fördom med drakar.

Den senaste i raden av såna här omskrivningar som jag har läst detta jubileumsår är Unmarriageable av pakistansk-amerikanska Soniah Kamal. Det är en nutida – eller någotsånär nutida, för den utspelar sig 2000-2001, och det är ju faktiskt 25 år sedan – version av Austens Stolthet och fördom med handlingen förlagd till Pakistan.

Här lever de fem systrarna Binat – Jenazba, Alysba, Marizba, Qittyara och Lady – tillsammans med sina föräldrar. De båda äldsta är inte, som sina föregångare, strax över 20, utan en bit över 30 år. Eftersom de är ogifta bor de fortfarande hemma hos sina föräldrar och hjälper till att försörja dessa. De båda yngsta är tonåringar och går fortfarande i skolan, där Jena och Alys undervisar i engelsk litteratur. Romanen inleds med en scen där Alys låter sina elever formulera om de berömda inledningsraderna till, just det, Jane Austens Stolthet och fördom.

Med tanke på att Austen hör till hennes favoritförfattare kan man ju tycka att det är märkligt att det aldrig slår Alys hur stora likheter med hennes eget liv Austens roman har, men låt nu inte det hindra dig från att plocka upp den här charmiga romanen. Viktigare är de paralleller som tonårsflickorna i inledningskapitlet kan dra mellan Austens värld och sin egen. I den övre medelklassens Pakistan, som i så många kulturer, är kvinnors sexualitet och kärleksval fortfarande en angelägenhet för hela släkten och det som definierar hennes framtida livsvillkor.

På så sätt lånar sig Austens berättelse bra till det nya sammanhanget, men här finns både likheter och skillnader gentemot ursprungsromanen. Istället för baler går familjen Binat på påkostade bröllop som varar i dagarna tre, och det är där den blyga Jena uppmärksammas av en ung man med smeknamnet Bungles, medan Alys kommer på kant med hans snorkige vän Valentine Darsee. Familjen förväntas sig omgående ett mycket fördelaktigt frieri för Jenas del, medan Alys och Darsee diskuterar det imperialistiska kulturarvet och möjligheten att skapa sig en identitet som engelsktalande pakistanier.

Även om systrarna Binat på många sätt begränsas av traditionella könsroller och äktenskapsideal är de också minst sagt kapabla att ta in och försöka balansera andra impulser. Och på sätt och vis har kanske unga kvinnor alltid, överallt gått den där balansgången mellan traditionella krav och nya, mellan rädslan att begära för mycket och önskan om att få allt?

Similar Posts:

• Stolthet och fördom och hatsex
• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”
• Kärt återseende med dödliga underströmmar
• Ladyn som gör vad som faller henne in
• För dig som kan din Austen

Det handlar om en död vän och älskare som har dött i cancer och det handlar om en ny kärlek som tar slut. I uppluckrade bilder går historien ihop: kropparna rör sig genom tiden, ut och in i varandra, den nya kärlekens födelsedag sammanfaller med den tidigares dödsdag. Och diktjaget tycks famla efter dem båda – och misslyckas, de är för evigt borta men på olika sätt.

Det är en vacker och sinnrik samling som rör sig i stråk av olika former, än staplas orden på varandra lodrätt och avstavade, än får de flyta ut över sidorna i sporadiska glimtar. Då och då kommer prosaliknande stycken, dessa sträcker ut handen till läsaren för en stund och låter henne stanna upp. Silkeberg skriver i färg och låter dikterna gå i olika auranyanser: grön, vit, svart, orange, de läggs som en färgad glasskiva över minnena som flimrar fram i brottsstycken. Här finns också musiken insprängd, bitar av låttexter som skruvar upp volymen på innebörden i dikterna.

Hjärta, jägare tar fasta på det famlande i sorg, lika mycket som det vackra: här finns frustande hästar som inger hopp, pärlemorskimrande ostronskal, bärnstensfärgade solnedgångar och samtidigt rader som dessa, som lyckas fånga mellanrummet som sorgen existerar i: ”Hur det känns att sakna?/Som frågor jag aldrig ställde min mamma”.

Sorgen, saknaden, döden och tiden – diktjaget sträcker sig in i dem, försöker förstå och beskriva, men erkänner sig likväl besegrad:

Hålet i universum. Efter B. Jag ser den, skillnaden/Men jag kan inte säga det. Som ett kommatecken, en syntax, mellan kärleken och döden, jag kan vara, men inte teckna.

I samlingens sista del finns bara frågor kvar: Vem hör sommaren komma? Gick åren fort? Varför strömmar viddernas ensamhet och alltets ofattbara storhet över oss?

Kanske är det det enda sättet att närma sig vad som är omöjligt att förstå.

Similar Posts:

• Febriga drömmar om död
• Dikter som växter, eller som barn
• Joakim Hellström och Lars Norén
• Omtag om det komplexa och svåra
• Sprittande om kärlek och begär

Det är en fiktiv roman om en riktig person, precis som de tidigare böckerna i serien. Men allt allt allt blir så mycket mer smärtsamt när det också är hennes egen familj. Även om jag inte visste detta när jag läste boken skiner kärleken och sorgen igenom på ett vackert vis. Det är en hyllning till de som inte fick utrymme att existera i vårt samhälle.

Hans är homosexuell. Och dansare. Mot alla odds lyckas han ta sig till Stockholm och de stora scenerna. Förföljd av dålig ekonomi, dålig självkänsla och psykisk ohälsa som hela tiden lurar runt hörnet. I dansen får han en paus, han kan släppa världen utanför och fokusera på sig själv, kroppen och den omöjliga uppgiften. Men i dansen finns också Tom. Tom som Hasse inte kan ta ögonen ifrån. Tom som han vill dansa med tills klockorna slutar slå. De dansar tillsammans, och konkurrerar om samma roller.

Dansaren och demonerna är precis som de andra två böckerna historiska romaner som även berättar mycket om den tid de utspelar sig i, trilogin snirklar sig fram genom baksidan av Stockholms inte särskilt stolta historia. Och tar slut med Hans, som dör precis innan HBTQ-rörelsen får fart och en ny möjlighet till liv och öppenhet sprider sig i landet. Det är ett lärorikt, vackert och smärtsamt avslut.

Förutom Stockholms historia är Dansaren och demonerna en berättelse om dansens historia i både Sverige och Europa. Men också en berättelse om psykisk ohälsa, depressioner och de medel som stod till buds för att lindra, döva och glömma.

Genom historien dansar Hasse på en skör tråd av självhat, självförtroende och kärlek till dansen. Och genom den här boken får han sin upprättelse. Hans historia får synas, vara viktig, lyftas fram i ljuset istället för att gömmas undan på vinden, i journalerna och i släktens minnen.

Similar Posts:

• Kärlekstörstande kriminella
• Födda i fel tid
• Till minne av de som försvann
• Tung som en fjäder
• Sorgligt och ljust efterlängtat avslut

Det är extremt sorgligt att Zandra Kanakaris anser att huvudfokus måste läggas på de allvarliga problem som kan uppstå även i mycket unga relationer, men statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) talar sitt tydliga språk: var femte ung person har varit utsatt för brott i sin relation. Det är siffror som påvisar att det berör väldigt många ungdomar och att det de går igenom varken är något som ska tas med en klackspark eller bortförklaras med ”ungdomligt oförstånd”. Zandra Kanakaris är jurist och arbetar sedan flera år våldsförebyggande med tyngdpunkt på unga relationer, så hon både vet hur verkligheten ser ut och har en idé om hur vi ska få bukt med problemen.

Hennes bok är definitivt varken romancy eller feelgood, utan består av korta exemplifierande berättelser, fakta, diskussionsfrågor och tips. Tipsen är konkreta, exemplen är lätta att förstå och ta till sig. Hon betonar att det alltid finns en väg ut och vikten av att söka hjälp. I slutet av boken finns en lista för vart man kan vända sig för stöd och hjälp.

Zandra Kanakaris må i första hand skriva för dem som är utsatta för våld, men det finns även sidor med checklistor för den som utsätter andra för våld. Det är smart, tycker jag, att tilltala båda sidor av problemet i samma bok.

Jag är lite tveksam till vem boken vänder sig till rent åldersmässigt. Jag hittar den under kategorien ”ung vuxen” men vet ärligt talat inte riktigt vilken åldersgrupp som känner sig tilltalad. Förlaget tillhandahåller en utförlig lärarhandledning, så kanske är det meningen att man ska arbeta med boken i skolan? De fiktiva personerna i berättelserna befinner sig på högstadiet eller gymnasiet och det skulle ju kunna ses som en fingervisning.

Förmodligen skulle Zandra Kanakaris hålla med mig om att vi vuxna måste våga fråga våra ungdomar hur de mår, vara öppna för deras svar och våga lyssna även när det blir tufft. Jag gillar att hon om och om igen betonar att det är varje förälders ansvar att deras barnen ska må bra och att de inte ska utsättas för våld.

Det är en viktig liten skrift, men det är då sannerligen ingen uppmuntrande läsning.

Similar Posts:

• Något att locka läsovilliga unga med
• Som en äldre kompis du kan fråga om allt
• En sorts hemlig klubb
• Kan man veta vem man vill kyssa innan man prövat?
• Då och här och nu

I olika sammanhang har jag hört Mazzarella tala, uppträda. Första gången som student i Åbo. Jag skrev då om dödstematiken i Cornelis Vreeswijks låttexter. Kanske hon redan då intresserade sig för tematiken i och med hennes frågor och inlevelse i min avhandling. Men just intresset för det mesta och för det mänskliga är hennes ”sigill”.

I bokens nu närmar sig Mazzarella de åttio (född 1945). Här i I skrivande stund tar hon avstamp i november 2023 där hon börjar med att minnas sin fars död. Hon har redan överlevt honom med många år. Hon jämför sin egen livslängd med sina närmastes såsom människor ofta gör med stigande ålder. Hon minns sin mor och deras nära förhållande som hon skrivit om i den fina Hem från festen (1992). Hon tänker på sin bror Martin som dog i Danmark under coronaepidemin och vars begravning hon följde via Zoom. Martin har hon ägnat boken Den violetta timmen (2023) åt. Om läsaren har läst böckerna, blir det kära men också lätt sorgliga möten.

Barnbarnens liv i USA och på andra platser med studier, arbeten och föräldrar får vi ta del av. Kontakten i dagens värld är till stor del digital men också riktiga möten och mellanlandningar. Mazzarellas första make och farfar till barnbarnen lever i England. Hans hem där är en återkommande plats för henne och barnbarnen med nya släktgrenar och förvecklingar. Även deras rötter till Sicilien berörs.

Hon skriver om Ukraina-kriget med dess offer. Om hur vi finländare på något vis känner oss nära landet och dess befolkning i och med att vårt lands gräns är lång mot den anfallande stormakten. Om att de flesta finländare lever en eller ett par generationer från stupade, sårade, krigsänkor, krigsbarn och veteraner. Hon skriver om det klaustrofobiska med kriget i Gaza därifrån flykt är omöjlig med våld och lidande utan ände. Hon skriver ironiskt om att krig är ”allmänbildande”, att man plötsligt tvångslärs geografi. Mitt i allt vet man var Khan Yunis eller Zaporizjzja ligger.

På en utställning fångar en gammal svartvit smalfilm från Salutorget och Esplanaden i Helsingfors hennes uppmärksamhet. På filmen skyndar herrskap och gatpojkar över gatorna. Levande, skrattande då, men nu för länge sedan döda. Vad hände spädbarnet i barnvagn, pojkarna som pekade mot kameran? Lunginflammation, spanska sjukan eller dog de i något av de finländska krigen? Fick de ett långt liv? Slumpen obeveklig. Som snabba skuggor springer vi alla. Och försvinner i tidens ström.

Vardagens rutiner har alltid intresserat Mazzarella. Hon återger den franske filosofen Paul Ricoeurs tankar om att en dag är ett ”naturligt tidsmått” och vikten av struktur. I Mazzarellas eget liv är dygnsrytmen viktig; allt från tidigt uppstigande till måltider, promenader, skrivandet och obligatorisk högläsning vid sänggåendet. Hennes man L har läst högt tusentals sidor klassiker för henne. Tolstoj, Lagerlöf men också Knausgård. En gemenskap värd att vårda.

Frukosten är något som intresserat författaren länge. Hon har intervjuat människor, skrivit uppskattade krönikor om just dagens första måltid. I det egna livet är frukosten närmast en ritual. Morgonmål är trygghet. Därmed vill vi ofta äta exakt samma varje dag. Över tid har hennes egen frukost förädlats och är alltid den ”överlägset viktigaste av dagens måltider”.

Naturens växlingar, vitsipporna i Ekenäs där det andra hemmet finns med småstadsliv och morgonsimning. Att ge akt på varandra. Om något skulle hända och man inte skulle orka …? Kulturkvinnor i svensk media som sörjer sin falnande skönhet. Javisst, rynkor, grånande hår och yngre förmågor som tar upp ämnen som hon själv för årtionden behandlat. Äldre män i folksamlingar som påfallande ofta vill ha övriga lyssnares uppmärksamhet. Vad är värre: att bli döv eller blind? När börjar demensen? Eller artrosen? Att alltid ha gått långt och länge. Nu se allt mer neråt. Att inte längre hänga med i de yngres takt. Jag minns min egen raska mamma som allt oftare försynt ville kroka arm med orden ”gå inte så snabbt”.

Bokens innehåll är rikt, mångsidigt, lärt. Det är inte möjligt att med några tusen tecken ge rättvisa åt mångfalden. Språket är vackert, välskrivet. Lätt och dynamiskt. Tanketrådar som utgår från filosofin, vanlig vardag eller festliga tillfällen. Varma eller ödsliga känslor. Infall. Säkert upprepar hon sig från tidigare årsböcker, men vad gör det? Vi glömmer och påminnelser är inte tunga att bära.

Kanske är det inte den här boken jag återkommer till om några år. Eller så är det just den här: året då vi i Finland valde den nuvarande presidenten, året då medlemskapet i Nato blev påtagligt. Året som personligen levdes i en dimma efter min mammas bortgång. Vad hände riktigt det året?

Bokens återkommande tema är förstås åldrandet, tidens gång. Hur omöjligt det är att hålla kvar något. Allt ändras. Allt åldras. Allt kött är hö, såsom bibeln sagt oss i årtusenden. Vart går vi? Kanske mänsklighetens eviga fråga? Inte bara tomtens i Viktor Rydbergs dikt.

Men Mazzarella påminner om det viktiga nuet, just nu, dagen som är. Att försöka – trots världens mörker och tragedier – hålla uppe humöret och försöka. Bry sig om det lilla livets småprat och omsorger som alltid ingår i det stora, globala livet. Så, läs en lärd årsbok, njut av insikter och minns de senaste åren i skenet från Mazzarellas spegel.

Similar Posts:

• De tomma almanackornas år
• Essäer om livets mening
• Resans sköna konst
• I brist på science fiction
• ”Berätta om” eller bara ”berätta”?

Och så vecklar historien ut sig under en enda försvinnande kort men samtidigt oändlig morgon och förmiddag, från den allra första början av relationen till det som måste bli slutet. Berättandet växlar mellan nuet och minnena på ett självklart och liksom sömlöst sätt och tar även in ett sedan, för den där förmiddagen ägde rum 2002.

Jag ser dem som bilder som exponerats över varandra. De är tre – artonåringen som kom dit med stora drömmar, den fem år äldre men fortfarande mycket unga kvinnan den här förmiddagen och så den ytterligare tjugo år äldre i en avlägsen framtid.

Jag är där med henne, med dem, i nuet och det som varit. Jag känner värmen och fukten, vinden, dofterna. Jag ser mörkret och känner trä och sand mot huden. Beskrivningarna går rakt in i mig. Jag förundras över hur det sinnliga och det intellektuella hela tiden finns med utan att någotdera tar över. Jag vill stanna i boken på samma sätt som berättarjaget vill stoppa tiden och stanna i den där förmiddagen.

Deras relation mot alla odds. Hon som kom från ett kallt land i norr och hade pojkvän när de möttes, hon som rest iväg och lämnat honom så många gånger. Han som skulle följa henne men inte gjorde det. Relationen som en protest mot men samtidigt spegling av olika aspekter på kön, klass och makt. Allt sipprar in; Jamaicas våldsamma förflutna, kolonialtiden, de rika och de fattiga. Hur det fortsätter, med vita kvinnor som kommer dit och överöser unga svarta älskare med pengar och presenter.

Hon vill vara en av dem som hör dit men hennes bleka hudfärg och avlägsna hemland gör henne hela tiden till en av de andra, liksom den ekonomiska ojämlikheten. Språket har också stor betydelse, eller språken. Svenskan, engelskan och vad jag tror är jamaicansk patois som hon lär sig tala med den lokala dialekten. Hon ser likheter mellan svenskan och patoisen och njuter av att lära sig den, njuter av nyanserna mellan den och engelskan. Det är också ett sätt att höra till men när vissa av orden vänds mot henne innebär det också ett förfrämligande.

Släktskapet med Karin i Flickvännen och Den vita staden i förhållningssättet till vad pojkvännen ägnar sig åt är nära men här handlar det om en helt annan reflektion kring våldet och hoten som finns alldeles i närheten men ofta under ytan.

Att mycket följer Karolina Ramqvists eget liv vet jag men jag söker inte mer kunskap om det. Hon är den av dem som kan göra något eget och nytt av sina upplevelser och erfarenheter utan att det känns särskilt intressant att fundera så mycket över vad som är helt självupplevt, att undra ”var det verkligen så?” Hon höjer sig över det med den där märkliga integriteten hon har. Det kan vara personligt och nära men ändå med en distans och det är en fantastisk känsla att få uppslukas av det hon skriver.

Similar Posts:

• Om att hålla ögonen öppna
• Inför galgen
• Sånger för Ras Tafari
• Före, under, efter skrivandet
• Kärlek Då och Efteråt

Handlingen utspelar sig i mitten av 1800-talet och den 35-åriga huvudpersonen heter Brita Caisa och är mor till två barn med olika fäder. Av olika skäl lämnar hon sin hemby för att söka sig ny försörjning vid den nordnorska kusten, där fisket sägs vara rikt. Det blir en strapatsrik färd, hon och sönerna får övernatta hos andra familjer mot att de hjälper till med kroppsarbete. Hon är stolt, osedvanligt vacker, arbetsam och hon blir anlitad för sina helande förmågor när någon skadat sig eller blivit sjuk.

Berättandet sker i en rask takt och olika människor möter henne i landskapet som svischar förbi. Skildringen omfattar nybyggarna, bönderna som fattat att kronan/staten vill att de ska bli bofasta och odla upp mark. I andra sammanhang skrivs om samerna som lever i samklang med naturen och livnär sig på renskötseln. Några gånger nämns ryssar eller de mer okända kvänerna. Folk som lever i de här nordliga trakterna långt norrut promenerar över nationsgränserna – vilket för mig känns som en svindlande utopisk värld.

Färden norröver visar en målmedveten Brita Caisa som når kusten till slut. Dramatiska händelser har inträffat men på det stora hela klarar hon sig helskinnad. Att målet med färden inte riktigt slutar som planerat för henne förstår man i de avslutande kapitlen. Romanen är första delen i en trilogi, och berättelsen lämnar öppet för att det kommer nya skeden i hennes liv.

Vad är det som gör en roman till en fängslande upplevelse? Samma fråga ställer jag mig när det gäller motsatsen: Vad är det som gör att en del romaner saknar förmågan att lämna avtryck?

Som många andra läsare har jag förväntningar på händelseförlopp, miljöbeskrivningar och personporträtt. Sen finns det en annan komponent, den där som inte går att fånga med ord. Om jag går till mig personligen, skulle jag vilja beskriva det som att en rymd har tagit plats i sinnet. I den rymden vill jag sväva ett tag.

Onekligen förstår jag vilken dunderkvinna hon är, denna Brita Caisa. Hon är glad i sin sexualitet, ser med tillförsikt på framtiden och pjoskar inte när djur ska slaktas. Beskrivningar av hur hennes blick njutningsfullt ser ut över vidderna i norr är inte svåra att leva sig in i. Hon är en frisk fläkt i ett samhälle där en ogift kvinna fick sitta flera söndagar i kyrkotukt som straff för att hon gått till sängs med en gift man.

Men det här är en roman som gör mig förvånansvärt oberörd. Dialogerna är tidvis pekpinneaktiga och utdragna. I andra textpartier finns en ton av präktighet, även i sexscenerna. Jag tror att det är avsaknaden av sårbarhet i Brita Caisa som stör mig – för hon är så självsäker i sin förälskelse (det handlar om en man hon mött). Slutligen tänker jag att naturbilderna varken tillför någonting till berättelsens människor eller till helheten. Jag ser att det kryddas med överraskande metaforer men här reagerar jag mest med ett jaså?

Det finns en mängd andra saker att diskutera, som har med händelsernas upptrappning att göra. Främst gäller det agerandet som ger konsekvenser för Brita Caisa som hon med all säkerhet hade kunnat förutse.

När jag blir så här motsträvig vet jag att jag har att göra med en roman som är en perfekt bokcirkelbok. Men historien om Brita Caisa kommer mig inte närmare än så.

Similar Posts:

• Brita på männens villkor
• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Krinolinpralin
• Avundsjuka, äktenskapstycke och hemligheter
• Okänd historia i ett grannland