Jag har sneglat på Troppers böcker Konsten att tala med en änkling och Sju jävligt långa dagar i bokhandeln, men alltid ställt tillbaka dem i hyllan igen, avfärdade som för grabbiga och lite för språkligt entusiastiska för min smak. Så fick jag då Boken om Joe i handen. Jag började läsa vid tretiden på eftermiddagen och var klar sju timmar senare.

Mina fördomar om författarens stil besannades, men irritationen över att alla kvinliga karaktärer endast beskrivs utifrån deras sexuella attribut mattas av allteftersom berättelsen fortskrider och blir mer intressant än den grabbiga paketeringen.

Joe lämnade sin hemstad vid 17 års ålder. Nu är han 34, bor i New York och har blivit både rik och berömd på att skriva en bok om staden, Bush Falls, som även filmatiserats med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. I boken gör han upp med uppväxten i den hatade småstaden i förvissningen om att han aldrig skall behöva återvända. Naturligtvis kommer den oundvikliga dagen: hans far får en stroke och Joe tvingas åka tillbaka hem och möta Bush Falls invånare igen.

Läsaren märker hur dåligt Joe mår, och hur svårt han har att frigöra sig från det förflutna. Det går också mer och mer upp för Joe att han inte visste allt när han var ung, och att personerna från hans förflutna hade egna problem att handskas med. När Joe samtalar med sin ungdomskärlek, Carly, träffar hon helt rätt:

”Vet du om en sak? Allt handlar inte om dig. Vi lyckades ställa till det för oss själva helt på egen hand. Det fanns ingenting du hade kunnat göra åt det då, och det finns ingenting du kan göra åt det nu. Varför tror du att det bara är du som känner ånger?”

Joe skyddar sig själv med svart humor och ironi, och det tragikomiska dominerar boken. Men eftersom det här är en bästsäljande relationsroman känner man ändå på sig att de frostiga och stundtals bittra relationerna mellan karaktärerna skall sluta i något slags närmande.

Här finns också berättelser om varm vänskap och kärlek, och dödens ständiga närvaro får karaktärerna att ta ett steg tillbaka och betrakta sig själva. Människors tillkortakommanden beskrivs med värme och humor, och det känns som ett lyckat romanrecept.

Detta är en ypperlig underhållningsroman med hög igenkänningsfaktor. Den försvinner dock lite i bruset, men gör definitivt att jag tar med mig Tropper till kassan nästa gång i bokhandeln.