Jag har aldrig varit på Jamaica och inte i Karibien heller. Jag är inte insatt i reggae så jag kan inte heller genast känna rytmen eller framkalla en viss sångares röst i huvudet medan jag läser de många låtcitaten som finns inbakade i texten. Om jag hade varit där och om mina reggae-kunskaper var utbredda så kanske jag skulle kunna känna lukterna och höra sorlet och därmed nästan känna att jag var där när jag läser Karolina Ramqvists bok. Nu kan jag inte det. Det gör min läsupplevelse mindre uppslukad men det gör den inte sämre. More Fire är en viktig bok eftersom den förflyttar fokuset från ens egen navel och faktiskt sätter det utanför denna lilla del av världen där fokuset annars alltid ligger. Därför handlar denna bok om Jamaica men också lika mycket om världen. Den handlar om fördelning av resurser och om utsugning av länder utan för västvärlden. Den handlar också om våld och om maktlöshet och den handlar framför allt om människor med helt olika förutsättningar som alla skall försöka överleva men där en lite klick lyxlever på andras bekostnad.

Bokens huvudperson är vit, svensk och kvinna. Hon lever på Jamaica under en tid av sitt unga liv. Hon är ingen charterturist men en turist är hon likväl. Hon lever där, hon har vänner och hon har skaffat sig ett samanhang i landet men hon har också alltid möjligheten att ta sitt pass och resa hem till västvärlden. Hennes pojkvän har inte den möjligheten. Runt Europa sluter sig Schengen som en järnridå. Det är så lätt att glömma bort denna ridå när man från början är född med det rätta passet och endast kan flyta igenom kontrollerna. Viktigt är då att minnas att hela den resterande världen lever under ett visumtvång där byråkratin är i stort sätt ogenomtränglig, rasistisk och mycket maktfullkomlig.

More Fire ger också en nyttig påminnelse om vad det är att vara turist. Att det bara är äventyrligt och trevligt för den som är turisten. Att något jämlikt utbyte sällan sker eftersom den ena parten har alla tillgångarna och den andra är i stort behov av dessa tillgångar. Jamaica lever på sin turism och turisterna kommer dit och tycker att det är gudomligt. Makten ligger helt hos den som har US dollar medan de som bor i landet får vara tillgängliga för att dessa dollar skall stanna kvar när turisten åker sin väg igen.

Det är viktigt att förflytta fokus. Dock är det skrämmande svårt att göra det. Så långt som näsan räcker kan vi se men inte en bit längre för då blir det obekvämt. Om vi vågade se oss själva utifrån och sätta våra liv i perspektiv till den resterande världens så skulle det kanske inte lika ofta glömmas bort vilka det är som är plundrarna och vilka det är som betalar priset.