Jag läste den här boken på tåget mellan Uppsala och Hudiksvall. Resan tar ungefär två timmar. Jag hade läst ut boken strax innan Söderhamn, d.v.s. efter ungefär en och en halv timme. Boken har 333 sidor.

Visserligen läser jag fort, men det här är ju löjligt. Eller?

Kanske kan det vara så att det är så att säga en smula luftigt på sidorna. Att det är liksom glest mellan bokstäverna. Layouten skapar en luftigt poetiskt känsla, men även misstankar hos vissa ondsinta typer utan hajp-glasögon om att författare och förlag hellre ger ut en tjock bok än en tunn.

Ungefär som när man (jag iallafall) mixtrar med sidbrytning, storlek och marginaler för att få ens PM/uppsats att bli längre och verka mer genomarbetad. Så att man själv verkar smartare. Conspiracy theory.

"Främmande i detta land" lyckas väl med att förmedla huvudpersonens känsla av utanförskap och skapar en viss känsla av melankoli och skam hos läsaren, men det är inte någon perfekt eller förstklassig bok. Författaren har tydliga problem med att få språket att flyta naturligt.

Det känns styltigt och krystat. Ogenomtänkt och överarbetat på samma gång. Detta är särskilt tydligt i de sekvenser då huvudpersonen berättar t.ex. personliga minnen från barndomen. Problemet är genomgående i hela boken och drar tyvärr ned läsupplevelsen en hel del. Istället för att fokusera på huvudpersonens våndor irriteras man av språket och tänker att det vore bra om författaren lagt lite mer krut på att få språket att flyta.

Stilen är tillbakalutad, avståndstagande nästan. Det är skönt som omväxling till alla ordsprutare som vägrar använda skiljetecken. Det är skönt att ibland läsa en bok med luftigt språk där man inte behöver anstränga sig för att veta var meningarnaordenstyckena börjar (även om jag gillar sådana författare också).

Skildringen av det nutida Sverige med dess vardagsrasism och utanförskap är bra och trovärdig. Personerna (utom huvudpersonen som är sällsynt träig) tecknas fint och medkännande. Lite töntigt är det med den totala glorifieringen av mamman, men jaja. Det är väl uthärdligt.

Handlingen är en smula… frånvarande. Det snurras runt lite och visst går tiden, men inte mycket händer. Slutet är… krystat. Katharsisen uteblir, trots huvudpersonens försök till självrannsakelse. Jag har lite svårt att förstå hans handlande i senare delen av boken och tycker att han verkar ganska korkad och vek.

Det här hade kunnat bli en toppenbok, om bara mer tid hade lagts på att mejsla fram huvudpersonen, handlingen och språket. Ja, ni förstår. Det känns som ett hafsverk. Astrid Trotzig kan bättre! De föregående romanerna känns mycket mer… äkta. Eller nåt.

Men men. Jämfört med all annan skit som prånglas ut är det här ett guldkorn. Väl värd att läsa, t.ex. under en kortare tågresa.