Minnen av oförrätter och minnen av sådant som aldrig skett.
Avstånd mellan människor och rädsla förklädd i förakt.
Oförmåga att söka den kärlek och närhet man inte vågar erkänna att man behöver.

Mänskliga tillkortakommanden och bekräftelsebehov som leder till förödande självbedrägeri och självförakt som leder till blint hat.

Astrid Trotzig skriver i Patrioter fram en samtid som ständigt tycks bära inom sig hotet om kollaps via ett uppdämt individuellt och i förlängningen samverkande hat. Mot det främmande och mot det nya. Men i grunden främst ur mänsklig oförmåga och upplevelsen av alienation och marginalisering. Det man räds för i botten av sig själv avskyr man och projicerar på Den andre i form av förakt för de svagheter man vill fråntvinga sig själv.

Irma och Matti skickas som krigsbarn från Finland med färja till Stockholm, varifrån de sätts på ett varsitt tåg till väntande fosterföräldrar i olika delar i landet. Vi får följa Irma, det äldre av de två syskonen, till en gård utanför Sundsvall, där hon tas omhand av två välvilliga men ibland oförmögna fosterföräldrar i tron att det är en tillfällig exil. I bakhuvudet ekar moderns löfte om att syskonen ska få komma tillbaka till hemlandet så snart det är säkert. Snart står det dock klart för Irma att inget återförenande med vare sig Finland eller föräldrarna verkar inom räckhåll. Irma kämpar med en känsla av utanförskap och vanmakt. Breven till brodern blir allt färre i takt med att svaren uteblir och snart blir Irma varse att hon på egen hand måste försöka finna sin plats i en tillvaro hon varken valt eller önskat.

Så småningom gifter sig Irma med en man från trakten och får två söner, Erik och Jan. Tidsperspektiven växlar mellan Irmas uppväxt och utveckling till kvinna och Eriks tonår och identitetssökande. Erik uppvisar tidigt en oförmåga till närhet och känslighet som emellanåt gränsar till psykopati i hans bristande medkänsla för andra människor (och djur). Samtidigt skymtar en vilja att nå sin egen känsliga sida i hans oregelbundna ömhetsbetygelser för sin något specielle lillebror. Eriks och Irmas relation är hela tiden frostig och en ömsesidig men outtalad ömhetstörst skapar en distans mellan dem som ingen av dem lyckas överbrygga. När Erik dessutom får den uppmärksamhet och bekräftelse han suktar efter av Irmas fosterfars bror, Mats, som under hela Irmas uppväxt på gården gjort hennes liv till ett smärre helvete, blir avståndet mellan mor och son ännu större.

Som Mats adept får Erik följa med ut i naturen och tar jägarexamen och invigs med tiden i lokalavdelningen av vad som visar sig vara en rikstäckande främlingsfientlig organisation. Snart blir det uppenbart att Erik äntrat en väg som oupphörligen kommer att sluta i katastrof, då han blir rekryterad som en av dem som ska utföra ett samordnat attentat med rasistiskt strategiska måltavlor. Eriks uppdrag blir att spana på och kartlägga rutinerna hos en småbarnsmor som engagerar sig i mångfaldsfrågor och är gift med en spansk man. Genom att ta sig an uppdraget att som en av hundra medlemmar i organisationen utföra likvidationer av lika många "fientliga" personer ska han visa sig värdig och plikttrogen i försvarandet av fosterlandet.

Romanens yttre och allvetande berättare växlar fokus mellan flera av personerna, men framför allt blir det tydligt att Irmas och Eriks inre kamp har samma utgångspunkt i svårigheten att känna sig naturligt delaktiga i det svenska samhället (om än av vitt skilda orsaker) samt i inkapslandet av sina känslor.

Trotzig lyckas på ett övertygande sätt understryka godtyckligheten i uppdelningen av människor på grundval av geografisk härkomst; Irmas längtan till sitt födelseland, Finland, tycks mer än något annat framsprungen av längtan bort från Sverige och de föreställningar vissa har om henne här. Hon blir "finnungen" och tillskrivs därigenom nedlåtande egenskaper av Mats. Att Erik själv är "andra generationens invandrare" blir dock aldrig något problem, vare sig för den rasistiske Mats, som ser potentialen i en formbar fosterlandskämpe i Erik, eller för Erik själv i det attentat han planerar. Gränserna för det främmande är alltid förhandlingsbara.

Prosan är jämn och återhållen, styckena korta och meningarna likaså, vilket skulle kunna bli effektivt som understrykande av romankaraktärernas undflyende tendenser om författaren vågat lämna dem något mer fragmentariskt tecknade. Dock sker gestaltningarna av berättelsens huvudpersoner nästan uteslutande genom berättarens allvetande position och sällan ur dialoger. Följden blir en genomskinlighet hos Erik, Mats och Irma som, ironiskt nog, något distanserar mig som läsare. De psykologiska förklaringarna bakom handlingar och val skrivs ut i ett slags "prick-till-prick"-teckning i en pysselbok. Det blir inte så mycket över för läsaren att arbeta med då bilden redan är färdig och sedan bekräftas genom något övertydliga och återkommande beskrivningar av tänkbara bakomliggande orsaker till främst Erik och Irmas själsstatus. Berättelsen skulle kunna kortas med något hundratal sidor till förmån för en något mer förtätad och suggestiv resa mot utanförskapets nollpunkt.

Upplösningen är hursomhelst mycket effektfull och kastar ett tragiskt skimmer tillbaka över hela berättelsen genom romanens allra sista mening. I ett blixtbelyst komprimerat ögonblick blir det rasistiska tankebygget avslöjat som den ideologiska kortslutning det alltid utmynnar i.