Man kan spekulera i hur Gunnar Blå tänkte när han planerade sin roman: ”Om jag lånar stilfigurer och berättargrepp från spion- och agentromanen men ändå gör lite pastisch av det, kastar in några perversioner och dessutom försöker få till samhällsaktuell tematik – ja, då måste det ju bli både spännande och litterärt!”
Njae.
Tydligen har flera recensenter omfamnat Övervakningen: minnet av dig. Gå inte på det. Man inbillar sig olika teman och värden som lär ska göra boken intressant, när den i själva verket knappast är värd att kommenteras bortom det rent berättartekniska område inom vilket den stapplar fram. Huvudpersonen Gunnar är på personligt uppdrag och färdas från stad till stad i Europa. Han brottas med sorg, halsbränna och det sociala spelet med informanterna. Dessutom är han stympad och psykiskt opålitlig. Är han övervakad? Vet de att han vet att de vet? Vad är egentligen hans uppdrag? Och så vidare.
Vad som först verkar vara en roman med ovanligt lång inledning visar sig efterhand vara ungefär hela boken. Dess bärande grepp är att försöka skapa driv och rörelse i historien genom huvudpersonens hastiga flykter från stad till stad. Det blir snart rastlöst och den begränsade uppsättningen miljöer av kaféer, hotellrum och tågstationer hinner slitas ut på köpet. För det mesta består boken av att huvudpersonen tar in på ett nytt rum för att bejaka någon tröttsam fetisch eller bara sitta och känna sig uppgiven. En ojämn härva av sammanträffanden verkar styra hur berättelsen ska fortsätta. Sidokaraktärer av oklart värde för sammanhanget dyker ibland upp och svävar i all tunnhet i marginalerna. Huvudpersonen själv framstår i sin förtorkade, allvarliga bitterhet bara som envist humorlös. För att ha någon behållning av den övergripande handlingen – boken avslutar en trilogi – måste man förmodligen nyss ha närläst de två föregående böckerna och ha anteckningar tillgängliga.
Det verkar på något sätt handla om information. Att det finns för mycket av det, typ. Och att det kan vara jobbigt att sålla. Möjligen finns en psykiatrisk riktighet i kopplingen mellan huvudpersonens oförmåga att handskas med informationsflödet och hans benägenhet för psykos. Kanske hade informationstemat till och med kunnat säga oss något viktigt. Och i spänningsfältet mellan likstel språkkonsekvens, melankoli och grotesk finns en ansats som kunde varit verkligt värdefull.
Men i den valhänta hanteringen når inget av detta substans utan stannar av i en konturlös, grådaskig formlöshet. Att läsa Övervakningen: minnet av dig är som att befinna sig i en otätad, dragig koja. Det är glest mellan raderna och inget finns att titta på. Man lämnar och glömmer.
Publicerad: 2010-02-03 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-02 19:29
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).