Det som följer är 40 korta kapitel om var och en av de drömda nätterna. Succén och uppmärksamheten kring romanen De polyglotta älskarna har förföljt Lina Wolff. Även samtalen hon fört i offentligheten om sina romaner har en oroande, plågsam efterklang i hennes huvud. Det känns som att göra apkonster, en lika pinsam som farligt beroendeframkallande verksamhet. Besöken hos förlaget i Stockholm understryker bara ytterligare den outsiderposition som författaren upplever sig ha.

Försöken att få till en fast relation med en man går i stöpet. I drömmarna. En tinderdejt leder till en padda som hon råkar trampa ihjäl. Under ett besök på ett berg visar det sig att mannen som bor där vaktar en av helvetets portar. En natt spelas en trovärdig gestaltning upp av ett yxmord utfört av en kvinna mot sin man. Inte nödvändigtvis en mardröm, dock. Det bisarra och köttsligt påtagliga är författarens följeslagare. Textens psykologiska realism för tankarna till hur Michail Bulgakov tog sig an Jesu korsfästelse i Mästaren och Margarita.

Ensamhet, självmedveten ruelse, mordfantasier. Alltsammans låter mycket allvarligt när det listas så här. Dock ska påpekas att tonen i reningsdrömmarna är mestadels munter och alltid saklig. Stilen har Lina Wolffs schvung. Det kommer att leda framåt, om Marcus Aurelius har rätt, vill säga.

Jag har många gånger tänkt att de där samtalen och intervjuerna om sina böcker som författare tvingas göra för marknadsföringens skull, att de inte är nyttiga. Läsaren berövas sin självständiga läsning. Författaren, som redan sagt sitt, riskerar att känna sig som en prostituerad. Litteratur är ingen simpel handelsvara.

Samtidigt är det inte så enkelt. Jag har varit på många berikande författarsamtal. Med värme minns jag Lina Wolffs sommarprat om översättningsarbetet med Hundra år av ensamhet. Den läsande publiken är en krävande ”fanbase”. Författare som vägrar göra apkonsterna riskerar att bli ignorerade, deras böcker att glömmas bort.

Det är en märklig liten mellanbok som Lina Wolff har skrivit. Jag gillar mellanböcker och önskar att författaren efter sitt reningsbad erövrade just det där oberoendet bortom förställning, egoism och oförmåga som Marcus Aurelius försöker uppamma i henne.

Guden måste ha känt sig manad att ingripa, för han viskade i mitt öra:
– Du har en uppgift.
– Vad för uppgift? svarade jag.
– Författarens uppgift, sa guden, att vara modig, att utstå smärtan efter misslyckanden och skriva om denna smärta och dessa misslyckanden för din samtid.
– Men på vilket sätt skulle samtiden vara hjälpt av mina misslyckanden? sa jag.
– Det vet du mycket väl, ropade guden, att människor är hjälpta av varandras smärta, av varandras misslyckanden och förvirring!

Similar Posts:

• Augustpriset till Lina Wolff, Nina Burton och Ann-Helén Laestadius
• Filosofen på tronen
• Nedstigning i otrons labyrint
• King Kong Blues
• Allt är som vanligt

Somliga av mina tankar kan låta krassa, vilket ju inte alls är meningen. Ögonblick och möten kan vara mycket speciella och hur intressant är det inte att läsa Anna Karenina trots att man redan känner till vad hennes möte med greve Vronskij leder till. Så när jag under den gångna vårvintern blev biten av ”Marquez-myggan” gick det som det gick.

Alltså kan jag inte tycka annat än att den långa inledningen i Kärlek i kolerans tid är fantastisk. Den gamle doktor Juvenal Urbino har kallats till en oansenlig bostad för att bekräfta ett dödsfall. Han känner igen adressen där hans schackspelande vän levt. För doktorn kommer inte dödsfallet som någon chock. Vännens löfte till sig själv var att inte invänta det bittra slutet med den egna sönderfallande kroppen, utan avsluta sitt liv vid 60 år fyllda.

Vad har de här två männens gemenskap att göra med huvudhistorien som handlar om hur Florentino Ariza i unga år förälskar sig i Fermina Daza? Det är väl inte kärlek?

Svenska Akademiens Ordlista förklarar ordet kärlek så här:

Kärlek – föremål för erotisk attraktion; stark osjälvisk vänskap, ömhet

Jo, i mina ögon har inledningen med kärlek att göra när den på sitt långsamma sätt skildrar vänskapens lojalitet. Doktorn respekterar sin väns handling och därefter hälsar han på vännens älskarinna som bär en röd ros bakom örat. Marquez val av plats, romanfigurer, anekdoter, sidospår – allt verkar vara olika nyanser av kärlek.

Och hur benämner man den genomströmmande känslan av att höra hemma någonstans? Synen av gränder och vittrande hus väcker nostalgi även om hemstadens uppkomst är länkad till brutal människohandel:

Ty den koloniala stadens egenliv, som den unge Juvenal Urbino brukat idealisera under sorgsna stunder i Paris, var dåmera en minnets illusion. Dess handel hade varit den lönsammaste i hela Karibien på 1700-talet, särskilt genom det otacksamma privilegiet att vara den största marknaden för afrikanska slavar i hela Amerika.

Att jag kapitulerar för romanen går egentligen över mitt förnuft. Florentino Ariza tilldelas en oräknelig mängd eskapader när han i mer än femtio år väntar på att kärleken ska fullbordas med Fermina Daza. Den manliga blicken fläker ut sig, och alla sannolikheters gränser passeras. Det måste vara fantasier, tänker jag och börjar undra om Marquez’ absurda uppvisning är ett bakvänt försök att spränga den boja som det innebär att män objektifierar kvinnor.

I skildringen av Ferminas liv med Juvenal Urbino avslöjas därtill en viljestark och strävsam människa som aldrig tvekar att behålla sitt temperament i den patriarkala världen. Hon får ta ut svängarna och vad som ligger bakom beslut och handlingar ska alla utomstående ge blanka katten i. Maken nekar på äldre dar att hushållet ska förstärkas av ytterligare en vakthund med orden: ”Här i huset kommer ingen in som inte kan tala.” I konsekvensens namn tar hon hem en papegoja, som lärt sig skeppsjargongen på fartygsdäcken.

Skrönor och livets vändpunkter växlar om vart annat när berättelsen är på sitt gladaste humör. Replikskiften och anekdoter gör oss människor till clowner, som när Florentino försöker hitta medel för att bota sin skallighet. Efter sex år har han använt etthundrasjuttiotvå mediciner.

Det enda han fick av dem var ett skalleksem som sved och stank och som kallades norrskensskorv bland voodoodyrkarna på Martinique därför att de utstrålade ett fosforglänsande sken i mörkret.

Så många gånger jag hört att en roman är klar först när den tolkas av sin läsare. Kärlek i kolerans tid förde mig till ett land och en tid jag aldrig upplevt. Inuti mig föddes många färgstarka och doftrika bilder – ett stort tack till översättaren Peter Landelius! Avslutningsvis en kommentar om mig själv. Känner jag mig rätt kommer jag aldrig att se filmversionen av den här romanen. Marquez’ universum ska se ut så som jag vill.

Similar Posts:

• Känslofyrverkeri från Chile
• Latinamerika på svenska
• Om livet och åldrandets egensinnigheter
• Tankarna som uppstår när vi slutar tala
• ”Vi är till slutet våra kroppars förbryllade barn”

Nåja, det där med kvinnor som sitter på verandor och väntar på män, har vi väl passerat vid här laget, men hur man upplever kärlek, besvikelse och sorg har inte förlorat det minsta av aktualitet i våra dagar. Det spelar ingen större roll att de befinner sig i Sydamerika och att klappret av hovar talar om att någon är på ingång, de stora känslorna är ändå de samma.

Ana Maria ligger död i sitt hem och de som varit viktiga för henne i hennes alltför korta liv kommer för att ta farväl: hennes man, hennes förste älskare, hennes syster, hennes amma, hennes barn och några till. Och det är här den magiska realismen blixtrar till: hon är visserligen död, men hon kan ändå höra, se och känna dem som tar ett sista farväl vid hennes dödsbädd. Om man bara sväljer den premissen, är det fritt fram att bölja med i känslorna. Och böljar gör det!

Varför hade du gett dig av utan att säga till? Och när? Jag hörde inte dina hästar galoppera ens på långt håll. Jag minns min förvirring. Jag tog några steg, tog några djupa andetag, lyfte blicken.

Men en natt hände det där, det som för henne varit okänt. Det var som om någonting föddes djupt nere i henne, en glödhet långsam rysning som med varje smekning rörde sig uppåt, växte sig större, omslöt henne ända upp i hårrötterna, grep om hennes strupe, fick henne att tappa andan och skakade henne ner i den tillstökade bädden, utmattad och tillnyktrad.

Mot slutet av sitt livs resa, när hennes söner och far burit henne från huset till kyrkogården är hon försonad med sin död.

Hon känner sig oändligt lyckligt lottad som får vila bland prydliga cypresser, i det kapell där hennes mor och flera syskon vilar på rad. Lyckliga över att hennes kropp ska upplösas där, lugnt och stilla, hedersamt under en stenhäll med hennes namn.

Maria Luisa Bombal lyckas med något som i mitt tycke varken Marquez eller Allende lyckas med: på mindre än 100 sidor låter hon Ana Maria leva om sitt liv och åter få känna på de känslor hon kände då. Och det smittar av sig: Jag ÄR Ana Maria när jag läser!

Och det bästa, vet ni vad det är? Den är så föredömligt kort, så man kan läsa om den varje gång man känner sig lite nere, för att genast bli uppiggad! Maria Luisa Bombal fungerar som en mild form av psykofarmaka och det helt utan recept.

Similar Posts:

• Latinamerika på svenska
• En rättvis chans åt Zorro
• 100-åringen som skrev ett brev och försvann
• Så otrolig att den kanske är sann?
• Snirkliga meningar om livet och kärleken

Till skillnad från de flesta kriminalromaner fastställs både mördare och modus operandi redan på bokens första sidor. Resterande boksidor ägnas istället åt att rekapitulera händelserna som föregick brottet samt utröna motivet.

Utan hjälm och med endast sandaler på fötterna rycker major Sadrah på 80+ ut till brottsplatsen på sin Honda och möter där en syn som han sent ska glömma. Det Dracula-inspirerade dådet – där Anwar Sadat (inte den egyptiske presidenten, utan en namne) fått sin halspulsåder avbiten – är lika bestialiskt som förbryllande. Det senare eftersom förövaren Margio alltid upplevts som en högst ordinär ung man av sin omgivning.

Margio växte upp i en dysfunktionell familj. Hans mamma, den förr så intagande Nuraemi, blev tidigt bortgift med en känslokall och våldsam man, som hon aldrig älskat. Han hyser familjen i ett ruckligt skjul och försörjer dem nödtorftigt. Barnen får bevittna hur deras mamma gång efter annan blir misshandlad och våldtagen och får också själva smaka på rottingen. Våldet är emellanåt så detaljerat beskrivet att det händer att jag ryggar tillbaka under läsningen.

Jämsides med bokens brutala stråk ryms skönheten i miljöskildringen och språkbruket. Själva platsen vid randen av Indiska oceanen tycks vara en riktig Edens lustgård med prunkande växtlighet. Här frodas hibiskus, bougainvillea, kakaoträd, bananstockar, kokospalmer, stjärnfruktträd, pagodträd, magnoliaträd, flamboyantträd, japanskt gräs, bambu, apelsinträd med flera.

De välbärgades solida hus ligger vägg i vägg med de fattigas olagligt uppförda skjul. Endast glimtvis antyds Indonesiens historia. Rostiga samurajsvärd här och var i naturen för tankarna till den japanska ockupationen under andra världskriget och stadens pampiga skolbyggnad minner om den holländska kolonialtiden.

Det är en trakt som är rik på legender, traderade berättelser, mytologi och lokalhistoria. Av sagoberättaren i hans farfars by får Margio höra talas om en snövit, underskön tiger, som går i arv från far till son i generationer. En otämjd tiger som bosätter sig i ägarens kropp, som han måste lära sig kontrollera. Marios egen farfar var en av dessa ”tigermän”. Vid farfaderns död visar det sig att kattdjuret väljer att hoppa över hans far och söker sig till sonsonen direkt.

Berättarrösten talar utifrån ett slags kollektivt medvetande, i synnerhet i romanens första del. Språket är njutbart och beskrivningarna detaljrika. Kronologin sätter krokben för mig på något enstaka ställe, då jag känner mig tillfälligt förvirrad, men är åter strax på fast mark.

Det är hyfsat många färgstarka karaktärer att hålla ordning på. Ofta namnges de, beskrivs en gnutta och försvinner sedan ur handlingen. Till en början tänkte jag att jag måste lägga dem på minnet, men släppte snart den ambitionen.

Det är i bokens sista tredjedel som Kurniawan riktigt får mig på kroken. Motivet till mordet klarnar först på slutet. Margios egen förklaring att det var hans inneboende tiger som löpte amok kan antingen tolkas symboliskt eller som magi. Så sägs det också att författaren hämtat inspiration från Gabriel Garcia Márquez och hans omtalade magiska realism.

Gåtfullheten och brutaliteten delar Tigermannen med romanen Vegetarianen av den sydkoreanska författaren Hang Kang, som också var Kurniawans rival om det Internationella Booker-priset 2016 (Vegetarianen drog det längsta strået). Båda böckerna stannar kvar i ens tankar långt efter avslutad läsning.

Översättaren Stefan Danerek har översatt direkt från indonesiskan och gjort ett förträffligt arbete.

Similar Posts:

• Femti år av tvåsamhet
• Icke-våldet som provocerar
• Om en vän och ett smärre inbördeskrig
• Minnen från 1960-talets Paris
• Ett öga riktat mot människan

Det är i alla fall den officiella versionen, och vem är jag att betvivla den. Om någon tjänar pengar på den är den väl rätt.

Historien Yan Lianke låter den fiktive Yan Lianke berätta är alltså denna: En liten by mitt ute i ingenstans drabbas en dag, kort efter att Deng Xiaoping har förklarat att det även i en kommunistisk ekonomi är rätt att tjäna pengar, av Ödet: alla invånare får av en drömvision en roll att spela, och en av dem – Kong Mingliang – får rollen att rycka upp den sömniga lilla byn till något annat. Han börjar med att stjäla gods från lokaltågen och sälja till högstbjudande. För detta blir han förstås hyllad som en den nya andans man, och får hela byn att göra detsamma. Sen får hans hatkärleksobjekt Zhu Ying idén att åka till stan och sälja sin kropp, och sen får hon alla byns flickor att göra detsamma och skicka hem pengarna. I god maoistisk ordning upphöjs de båda till förebilder för de andra att sträva efter, och Sprängriftes explosion är igång; medan tiden går från 80-tal till 2010-tal växer den från by till köping, från köping till stad, från stad till … Allt i en enda lång jakt efter mer pengar, mer makt, utan någon som helst fundering över ett syfte. Tillväxten är sin egen gud.

Som häradshövding kan jag tala om för dig att Sprängrifte är utfattigt, men när vi blir rika på riktigt kommer jag att befordras till provinsguvernör. Kina är också fattigt, men när landet blir rikt på riktigt kan vi köpa oss en amerikansk president.

Jo, Yan brer på brett med satirpenseln här, och inte sällan landar han poänger som har relevans långt utanför Kina. Det är klart att vi alla gillar self-made men som bevisar sin storhet genom hur många människor de kan utnyttja. Som bäst blir Explosionskrönika en rejält giftig uppgörelse med en värld där allt som inte sitter fast både kan och bör säljas till den högstbjudande, där resurser kan stampas fram ur en allt blodigare mark bara makthavarna kräver det, där alla -ismer kan vrängas till motiveringar för det man hade tänkt göra ändå.

Men i längden håller det varken som samhällsmodell eller som roman. Över 380 sidor behövs något annat än satiren att hålla fast vid, och alltför ofta faller Yans torrt redogörande berättare in i att helt enkelt låta sina ganska platta och huvudpersoner göra något bara för att ödet kräver det, eller för att handlingen kräver det, vilket må vara ungefär detsamma. Alltför sällan blir någon av dem något mer än enkelt skissade karikatyrer utan några försonande drag alls, och över 380 sidor ger det också långa sträckor där jag som läsare bara tuggar ord och väntar på nästa scen där Yan faktiskt vill berätta något. De scenerna finns där, och ibland glimtar han till rejält, med ett ben hos Márquez och det andra hos Bulgakov. Jag önskar bara att vi fick mer av de bitarna.

All heder dock åt Anna Gustavsson Chens översättning, som har ett härligt språk och undviker det som många andra översättningar från kinesiska gör, att översätta alla person- och ortsnamn bokstavligen så att alla går ikring som indianprinsessor och heter Gula Nejlikan från Den Eviga Strävsamhetens By. Bara namnet Sprängrifte, som låter som ett faktiskt ortsnamn, där den engelske översättaren hade ”Explosion”. Visst är det, som hon kommenterade på Instagram, lite hobbitvarning på det; men Explosionskrönika är ju en saga, en allegori som inte gör anspråk på någon explicit sanning. Så det är lugnt, hörni. Ingen orsak att oroa sig. Vi kan väl alltid ta båtarna till nästa värld när allt skiter sig.

Similar Posts:

• Varsamt porträtt av förfäder
• Befriande nattliga promenader
• Klasskamrater
• En klurig och härligt absurd mordgåta
• Snirkliga meningar om livet och kärleken

Så när staden Halimundas populäraste hora Dewi Ayu avlider, och sedan återvänder till livet 21 år senare, är det förstås bara början på Eka Kurniawans tegelsten om Indonesiens moderna historia. Hon har ju varit med hela vägen; född före kriget med både holländskt och indonesiskt blod, våldtagits av hundratals japaner under kriget, servat både soldater och gerillor och politiker och gangsters under självständighetskampen och efteråt, för att inte tala om alla helt vanliga män… och dessutom sett sina tre undersköna döttrar växa upp för att hamna i våldsamma förhållanden och barnäktenskap. Tro fan att hon väljer att dö när hon fött en dotter till, så snabbt att hon inte ens får veta att hennes önskan att den nyfödda (döpt till Skönhet) följde hennes önskan och blev ful som stryk. Så när hon återvänder till livet är flickan vuxen, har sluppit mäns lustar så ful som hon är, och vilken värld kommer hon ut i då?

Så, jo. Upplägget ger Kurniawan en strålande möjlighet att inte bara berätta historien om ett land, men göra det från många olika synvinklar, och ta upp kvinnornas roll i det även om det alltid blir männen som bestämmer, som dödar, som våldtar, som kränker, som försöker dölja och begrava och vägrar acceptera utmaningar mot sin makt. Och när han redan från början slagit fast att det är den sortens bok där människor kan återuppstå och spöken finns, så finns det liksom ingen gräns för vad han kan hitta på; här finns en berättarglädje och ett persongalleri som inte ligger, för att ta en lite trött jämförelse, Márquez långt efter. Med den där halvt magiska världen kan han gräva ner sig i tankegångar, historiska skeenden och maktspel utan att behöva hålla sig till bokstavliga sanningar, blanda realism och sagor och beskriva världskrig och revolutioner och inbördeskrig och globalisering utan att någonsin behöva röra sig utanför Macond… f’låt, Halimunda.

Det är bara att det efter ett tag blir väldigt mycket våldtäkt, och väldigt mycket trauma som skakas av sig eftersom kvinnor är vana vid det. Som ofta när män ska skriva om hur hårt kvinnor har det blir det lite väl mycket fetischisering över det snarare än en faktisk förståelse. Att han inte ligger Murakami långt efter i besattheten att beskriva unga kvinnors bröst hör väl till genren, men någonstans mellan beskrivningen av hur en vuxen man förälskar sig i en underskön småflicka och den av hur vacker en tonårsflicka är när hon springer naken genom en skola och säger sig ha blivit våldtagen blir trollandet efter en reaktion från läsaren lite tröttsamt. Jag undrar om det verkligen inte finns några kvinnliga indonesiska författare som skrivit om detta utan att gömma sig bakom den där halvgenomskinliga magirealismen där allt kan skakas av.

Vilket är synd, för det finns mycket jag gillar i boken ändå. Och det är väl också ett privilegium att kunna avlägsna sig från det och se det rent estetiskt, att beundra personporträtten och detaljrikedomen medan man lite lagom mansfeministiskt smackar med tungan åt kvinnosynen hos karaktärerna och berättarrösten, som om Kurniawan inte hade en poäng med att göra det där fula, alltför verkliga våldet förrädiskt skönt. Det där såret ska ju göra ont, blodet ska stänka tillbaka på läsaren. Men då ska det träffa rätt också.

Similar Posts:

• Ett indonesiskt ödesdrama
• Skön och skör gräns där verklighet passeras
• En revolution i hjärtat
• Känslofyrverkeri från Chile
• Snirkliga meningar om livet och kärleken

I 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas tipsar Svenska Deckarakademin om, just det, 221 av de i akademins tycke mest omistliga kriminalromanerna. Boken, som förstås lånat sitt tipsantal efter deckarnas deckares adress på Baker Street, gavs ut till akademins 40-årsjubileum 2011 och innehåller, förutom de 221 boktipsen, listor på böcker som prisats av akademin. På så sätt är tipsen egentligen fler än 221.

De 221 ägnas ungefär en halvsida text var och presenteras med en liten karta över var boken utspelar sig och en symbol för vilken typ av deckare det är (”pusseldeckare”, ”hårdkokt”, ”psykologisk kriminalroman”, ”polisroman”, ”rättegångsdeckare”, ”brottsberättelse”, ”rysare”, ”thriller”, ”spion/agentroman” eller ”novellsamling”). De är utgivna mellan 1818 och 2008 – alltså nästan 200 år av kriminallitteratur. Relativt bred måste man nog säga att definitionen är; den första svenska bok som tas upp är CJL Almqvists Drottningens juvelsmycke, som åtminstone aldrig jag tänkt på som en kriminalroman.

I början av 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas räknas representerade länder upp: 23 stycken. Eftersom detta markeras särskilt förmodar jag akademin är stolt över sin bredd – vilket ganska snart gör mig besviken. Fyra femtedelar av boktipsen kommer ändå från tre länder: Sverige, Storbritannien (även om boken gör skillnad på England och Skottland) och USA.

Asien är, om man bortser från Ryssland, representerat av en titel från Kina: Qiu Xiaolongs En röd hjältinnas död. Afrika finns med i form av den egyptiske nobelpristagaren Naguib Mahfouz, britterna James McClure och Alexander McCall Smith, vars romaner utspelar sig i Sydafrika respektive Botswana, och (den vite) sydafrikanen Rennie Airth, vars deckare utspelar sig i England (ja, det finns en inkonsekvens i att McCall Smith räknas som spelplatsen för sina böcker, medan Airth räknas till sin födelseplats). Sydamerika representeras av argentinske Ernesto Sábato och colombianske Gabriel García Márquez.

Är kriminallitteratur så uteslutande västerländskt? Jag vet inte, och blir inte direkt klokare av 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas. Här tipsar 25 akademiledamöter om sina deckarfavoriter, så den typen av helhetsbilder får man leta någon annanstans efter. Det här är enskilda boktips i kronologisk ordning, och inte så mycket mer. Slutsatser får man dra på egen hand.

Själv drar jag till exempel den att historiska deckare är mer av en genre än vad jag var medveten om (jag är en rätt omedveten deckarläsare, uppvuxen på Agatha Christie och Kommissarie Morse). Anders Helléns En ljugande malm ska till exempel vara ”en Rosens namn sju år innan Umberto Ecos succé publicerades” och en privatspanare i Romarriket (Lindsey Davis Venus i koppar med flera) låter som att det skulle kunna vara värt att göra bekantskap med.

Ond bråd död har ju funnits och fascinerat i alla möjliga tider. Kanske till och med i olika länder?

Similar Posts:

• Alltför kallt i Edinburgh
• I de trista fablernas värld
• Frimansson årets deckare
• ”Sårar mitt hjärta med enformigt vemod”
• Det människor gör

Händelsen får berättarjaget Antonio att återminnas en plågsam händelse, 1996 – när hans vän Ricardo Laverde mördades på öppen gata i Bogatá och där han själv fick en skottskada, ett trauma som sedan dess legat undertryckt i glömska.

Då såg jag hur motorcykeln kom körande likt en häst i krumsprång, jag såg hur den accelererade för att komma närmare likt en turist som letar efter en adress, och i exakt samma stund som jag tog Laverdes arm, då min hand grep tag om hans rockärm i höjd med vänster armbåge, såg jag de ansiktslösa huvudena som tittade på oss och pistolen som riktades mot oss lika självklart som en metallprotes, och jag såg de båda blixtarna och hörde knallarna och kände luftens häftiga rörelse. Jag minns att jag lyfte en arm för att skydda mig strax innan jag kände den plötsliga tyngden i min kropp. Benen bar mig inte. Laverde föll till marken och jag föll med honom, båda kropparna föll utan ett ljud, och människor började skrika och i mina öron satte ett ihållande susande igång.

Juan Gabriel Vàsquez berättande är dokumentärt realistiskt. Romanen skildrar Columbias blodiga maffiakrig under slutet av 1900-talet, i första person. Med stor trovärdighet vävs Antonios berättelse samman, om vännen Ricardo Larverdes liv. Brottet mot den magiska realismen är tydlig och uppmärksammad, Gabriel Garcia Marquez – för vem Vàsquez anses vara som en litterär arvtagare. En arvtagare i brott, ett litterärt arv till för att bryta mot. Givetvis.

Vàsquez är en stor författare i Sydamerika, en populär person – även internationellt genom Anne McLeans översättningar, men nu i Sverige översatt av Manni Kössler. Återhållsamt språk med livssanningar i parentes. I läsning känns berättelsen autofiktiv, litterär och stilren.

Ljudet av kroppar som faller handlar om ett personligt och ett kollektivt trauma – under drogkriget i Colombia, berättad av Antonio om hans vän Ricardo Laverdes. Som sägs ha suttit fängslad i tjugo år. Båda möts på ett biljardcafé i Bogotá, Antonio som ung begåvad juridiklärare, Ricardo en tyst person i periferin – en 48-årig åldersdrabbad excon.

Ett långt fängelsestraff gör alltid intryck på en ung man, vilket jag var på den tiden. Jag räknade ut att jag knappt hade lärt mig gå när Laverde påbörjade sin strafftid, och ingen kan vara okänslig inför tanken att man har vuxit upp och gått i skolan och upptäckt sex och kanske döden (exempelvis ett husdjurs eller morfars död), och att man har haft kärleksförhållanden och genomlidit smärtsamma brytningar och lärt sig beslutsfattandets makt, tillfredsställelsen eller ångern på grund av besluten, makten att göra illa och tillfredsställelsen på grund av det, alltsammans medan en man lever sitt liv utan några sådana upptäckter och kunskaper, ett minst lika hårt straff. Ett icke-levt liv, ett liv som rinner bort mellan ens fingrar, ett eget genomlidet liv som emellertid tillhör andra, tillhör dem som inte genomlider det.

Obearbetade minnen hos Antonio utvecklar sig till ett sökande i mani, en sansad men besatt vilja att förstå: Vem var egentligen Ricardo? 20 år i fängelse för vad? Varför blev han mördad?

Antonio fascineras av personen, personligheten Ricardo. En excon och till yrket pilot, är vad han vet. Inte mycket mer. Tills en dag då Ricardo ber om hjälp att lyssna av ett kassettband han fått skickat. Som visar sig vara en inspelning av piloterna från Aviancaplanet, ”en Boeing 727-21 som Escobar lät spränga i luften – någonstans mellan Bogotá och Cali – för att döda en politiker som inte ens fanns ombord.” Men Ricardos fru Elaine fanns ombord, på väg tillbaka till Columbia från USA. Elaine vars livteckning visar sig bli den tydligaste och viktigaste i boken.

Ljudet av kroppar som faller är byggd med tidshopp, från en tid till annan tid och tillbaks, en berättelseväv som är lätt att följa men som inte blir en särskilt omfattande ingång i Colombias historia utan snarare en förståelse hur livet för människorna i huvudstaden Bogotá såg ut under sjuttio-, åttio- och nittiotalet, ett tillstånd av ständig rädsla. Som ett inbördeskrig. Ett land där det numera anses normalt att diagnostiseras med posttraumatisk stress, generationerna uppväxta under de sista decennierna av 1900-talet. Ett krig. Politiska mord, giriga mord, mord på vem som helst när som helst, som råkade vara i vägen eller deltog i de olika drogkartellernas självutplåning.

Och hur berättaren berättar är viktigt. Genom sparsam återhållsam dialog, men även i beskrivande – vilka valda ord. Exempelvis att flodhästen sköts ”(med kulor av kaliber .375 eftersom flodhästhud är så tjock)”.

Våldet finns kvar i språket, hur folk pratar.

Men romanen bör inte kallas ett mästerverk. Vàsquez slarvar i gestaltningen av bokens presens, berättaren i nutid. När Antonio får reda på att Ricardos dotter numera bor i sin fars smått förfallna hus utanför staden, så kör han dit. Och där faller alla bitar till slut på plats. Men förhållandet till Aura, hans flickvän och relationen till dottern Leticia. Det perspektivet överger Vàsquez, överger karaktärer som förvisso inte är centrala i boken men som läsare vill jag ändå förstå varför. Där får skildringen av Antonios ”nutida” livsvärld ingen större mening, blir inte intressant och känns lite ofärdig. Historien övergår allt mer i presens och där någonstans förlorar jag bokens berättarlust. Berättelsen om Ricardo och Elaine blir den enda drivande. Författaren både skapar ett intresse och tappar bort det. Den blir trist, med andra ord. Utan engagemang. Inga känslostormar direkt. Tvärtom.

Bokens tidsväv, dess uppbyggnad räcker till att kalla den läsvärd. Indirekt genom språkbruket och sparsmakade liknelser så finns ett trauma från en hemsk tid i Colombias historia.

Similar Posts:

• Vecka 45: D-vitamin för själen
• Vuxenvärldens avgrunder
• Stygga flickor och snälla pojkar?
• Femti år av tvåsamhet
• King Kong Blues

Det borde han kanske inte göra.

För visst, Cărtărescu lär, jämförelserna med Murakami (ofta med tillägget ”på syra”) eller Márquez till trots, knappast bli en bred folklig författare. Nostalgia och Orbitór är storverk, men han gör det sannerligen inte lätt för läsarna med sina sömlösa skiftningar mellan tydlig socialrealism och surrealistisk body horror där gränsen mellan berättare, berättelse, karaktärer, läsare och text vrids och vänds tills man inte vet var man är eller vad man heter. Och jo, jämfört med dem är definitivt munsbiten Travesti lättare att … om inte ta till sig, så i alla fall att sammanfatta:

Det var hippiernas epok, de blev illa åtgångna i landets tidningar som ständigt publicerade karikatyrer av långhåriga typer i utsvängda jeans med konjaksflaska framför sig och handen i pappas plånboksficka. Indisk filosofi, marijuana, rockmusik, alltihop sipprade sakta igenom också till oss och målade ut ungdomens fantastiska rotlöshet i starka färger. Vem brydde sig om Kommunistiska ungdomsförbundet, vem brydde sig om teve och tidningar? Vem gjorde minsta ansträngning att förstå världen vi levde i? Bandspelaren, tedrickandet, de repade skivorna, porrtidningarna, det var verkligheten. Var fanns lidandet?

Författaren Victor åker till ett pensionat för att skriva, för att en gång för alla gräva sig ner i och förstå något som hände honom i ungdomen. Hans yngre jag åker 1973 på sommarläger tillsammans med hela sin skola, den ende intellektuelle i en klass full med hormonstinna tonåringar. Som den typiske outsidern har han gjort ett adelsmärke av att förakta allt de andra är så fascinerade av: rockmusik, jeans, fotboll, sex, skratt, sprit; och medan de ägnar hela den föräldrafria veckan på landet åt sådant går han åt sidan, för sig själv, in i sig själv… tills något händer, något som har att göra med en klasskamrat i klänning, och som fortfarande spökar för honom så många år senare. Så långt inget märkvärdigt, liknande historier har vi hört förut. Men sedan har vi just det att författaren ju vet hur jävla naiv och affekterad hans tonårsjag var, hur fel han hade när han avfärdade sina kamrater som kulturlösa monster, att de alla växte upp och blev någorlunda rättskaffens medborgare medan han själv bara blev medveten om sina egna brister … och han saknar det, den där Nietzscheanska klarheten, även om den kom mitt ett psykotiskt break. Han har tillbringat hela sin karriär med att skriva fullt duglig prosa för fullt dugliga människor, men är inte vitsen med att vara en Stor författare att skriva något som river ner? Kan man tänka stort och fritt om man lärt sig att passa in?

För att få skriva den boken kunde jag ha låtit mig flås levande och med min fortsatt levande hud, med blodkärl, nervtrådar och svettkörtlar bundit in det allomfattande verket.

Så för att finna det jagar den äldre Victor på sitt yngre jag, överdriver hans sökande och hans skräck för att visa sig vara som de andra, beskriver hur han går på nattliga drömvandringar som hämtade ur någon gammal gotisk skräckfilm, där han kliver igenom den tunna spindelväven i trappan ut ur verkligheten utan att den förstörs. Runt den gamla gården, eller om det nu är inne i sitt eget huvud, hittar han övervuxna ruiner fulla med gigantiska insekter och dolda rum med stumma varelser, och ju djupare författaren går in i sina minnen desto tunnare blir han själv.

Men ju starkare jag värjer mig mot det, desto mer skrämmer mig tanken att det inte är någon tumör jag skär bort utan ett vitalt organ, som om texten vore mitt sanna väsen och jag själv – blott och bart en illusion.

Läsare av Nostalgia lär känna igen sig, inte minst för att hela Travesti i princip är en remix på avsnittet Tvillingar i den romanen. Inte nödvändigtvis något fel på det, Cărtărescu ska vara mångbottnad nog att hitta nya vinklingar på gamla berättelser. Och även om det konstanta misantropiska äckel vår hjälte känner för allt omkring sig blir jobbigt i längden är det svårt att inte dras in i hans prosa, som i ena sekunden så löjligt tonsäkert fångar ungdomen i sin lätt bleknande helhet i ett land där tonåringar blandar partikampsånger med porrvisor utan att reflektera över det, där musiktidningar och kassettband måste smugglas runt som droger och alla utom just du själv verkar missa poängen, för att i nästa sekund glida över i psykotiska mardrömsvisioner som lämnar självaste Lovecraft i dammet. Men till slut måste ju allt det där självrannsakandet leda någonstans också, och där hans längre verk använder allt det där för att utvidga världen, visa på oändliga möjligheter och skräckdjup, vänder sig Travesti bara inåt och klaustrofobiskt inåt tills den i slutändan reduceras till en enkel fråga och ett enkelt svar som kunde platsat i vilket amerikanskt TV-drama som helst. Och där kommer besvikelsen, kanske desto större för att jag vet hur mycket bättre han kan; han har en luftvärnskanon och använder den för att skjuta mygg. Om man gör det så svårt för sig för att sedan göra det så lätt för sig, då är man kanske lite pretentiös i alla fall.

Similar Posts:

• ”Rasa mot att ljuset dör!”
• Hemvill vill hem
• Upp, upp och iväg
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg
• Vad är Orbitór?

Lina Wolff, som tidigare gett ut novellsamlingen Många människor dör som du, debuterar som romanförfattare med Bret Easton Ellis och de andra hundarna. För sin novellsamling fick hon idel positiva ord, bland annat av Jessica Gedin som beskrev hennes berättelser som ”nonchalant hårdkokta”. Just detta ”hårdkokta” genomsyrar även denna roman. Eller nej, kanske inte hårdkokta … men distanserade. Wolff fläker inte ut sina karaktärers känslor eller tankar för läsaren. Hon beskriver handlingar, skeenden, blickar och repliker. Men allt är väldigt osentimentalt. Det är stilsäkert och snyggt, och det är konsekvent genom romanens alla tre delar.

I centrum av berättelsen som utspelar sig någonstans i Spanien, kanske i utkanten av Madrid, finns Araceli – en flicka som under romanens gång befinner sig precis i skärningspunkten mellan att vara barn och att vara kvinna. Det är hon som samlar berättelser från människorna hon träffar, och det är dessa berättelser som bildar romanen. Aracelis egen historia fungerar som en ramberättelse, och inom denna överlämnas ordet till olika personer som i jag-form får utrymme att berätta sin historia. Så som de berättar den för Araceli.

Så väl karaktärer som levnadsöden är spretiga – det är mannen som blivit handlöst förälskad i en kvinna han inte förstår sig på och som dessutom fått veta att hon snart ska dö. Det är kvinnan vars kärlek till sin man dör i samma sekund som deras barn dör, påkörd av en lastbil och kvarlämnad i väggrenen. Det är Aracelis jämnåriga väninna som låter äldre män förälska sig i henne och försörja henne, som en form av emotionell prostitution. Och det är mannen som sörjer sin hustrus tillbakadragenhet, och som plötsligt befinner sig i en härva av utpressning, utnyttjande och otrohet. Steget från novell till roman är med den här berättartekniken inte långt – romanen byggs helt och hållet av separata berättelser presenterade i sin helhet. Berättelser som sedan lämnas för att ge utrymme för nästa.

Kanske ska man dock inte säga att Araceli är centrum i berättelsen, för trots att man aldrig får höra denna röst själv berätta sin historia är det kring Alba Cambó som allting utspelar sig. Alba bor i lägenheten under den där Araceli bor med sin mor. Det är Alba som snart ska dö. Det är Alba som har kvinnan med den döde sonen som hembiträde. Och det är Alba som orsakar utpressningen av den olycklige mannen. Hon är ljuskällan kring vilka övriga karaktärer svärmar, och det är genom deras ögon vi försöker förstå oss på henne.

Under hela läsningen får jag gång på gång associationer till Gabriel Garcia Márquez‘s roman Krönika om ett förebådat dödsfall. Först bara bilder, eller ännu mer diffust – en känsla jag känner igen. Efter hand blir det lite mer förståeligt varför dessa två romaner placeras i samma fack i min hjärna. I dem båda är förutsättningarna klara från första stund: någon, och alla vet vem, kommer att dö innan romanen är slut. Det är inte det som är gåtan. Istället försöker författarna svara på andra frågor. Garcia Marquez går igenom skeende för skeende för att bena ut hur det egentligen kunde ske, vilka i ögonblicket triviala beslut som i förlängningen bidrog till mannens död. Wolff ger i uppdrag åt Araceli att med hjälp av andras upplevelser pussla samman en bild av vem Alba Cambó verkligen var. Ett uppdrag lika ogenomförbart som Garcia Marquez’s. Det som skulle bli en enhetlig bild blir istället ännu spretigare, ännu mer prismatiskt. Berättar man allt blir det spretigt och oförståeligt. Berättar man bara en historia blir det i sig osant och förenklat.

Mycket av handlingen i Bret Easton Ellis och de andra hundarna är tung att läsa – det är ojämlika relationer, det förekommer sexuellt våld och det är överlag stor brist på medmänsklighet, respekt och förståelse mellan karaktärerna. Jag, som nästan alltid tänker ’berätta inte, gestalta’ när jag läser, får här faktiskt för mycket gestaltning och för lite tid till reflektion. Karaktärerna är stundtals väldigt distanserade mot varandra, och samtidigt berättas allt med ytterligare distans gentemot karaktärernas känslor och tankar. Det blir för mycket distans för att jag ska … jag tänkte skriva ’tycka om det’ men i själva verket blir det för distanserat för att jag ska må riktigt bra. Det är för tungt och för kyligt. Den kombinationen fungerar inte för mig.

Och vad var grejen med titeln då? Jo, Bret Easton Ellis är verkligen en hund. En byracka i en hundgård på en sjabbig bordell. En hund bland andra hundar med stora manliga författare som namne. Hundar som kvinnorna tar ut sin frustration och maktlöshet på, efter ett tips de fått från en feminist från storstaden. Hur ni ska tolka det? Fråga inte mig. Jag bara återberättar. Precis som Wolff.

Similar Posts:

• Allt är som vanligt
• 100 år av likgiltighet
• Att vara eller inte …
• Karbonpapper
• Helt normal i huvudet