Recension

: Tigermannen
Tigermannen Eka Kurniawan
2020
Nilsson förlag
8/10

Ett indonesiskt ödesdrama

Utgiven 2020
ISBN 9789188155573
Sidor 233
Översättare Stefan Danerek

Om författaren

Eka Kurniawan föddes 1975 i Tasikmalaya på ön Java i Indonesien. Han bor numera i huvudstaden Jakarta, där han är verksam som journalist, författare och designer. Översatta till svenska finns romanerna Skönhet är ett sår (2017) och Tigermannen (2020).

Sök efter boken

Jag förmodar att den kollega som tipsade om den indonesiske författaren Eka Kurniawans roman Tigermannen oavsiktligt praktiserade sina bibliotekariefärdigheter på mig. Hen tyckte nog att jag kunde behöva en brottshistoria med något mer tuggmotstånd än mina vanliga – företrädesvis anglosaxiska – detektivromaner.

Till skillnad från de flesta kriminalromaner fastställs både mördare och modus operandi redan på bokens första sidor. Resterande boksidor ägnas istället åt att rekapitulera händelserna som föregick brottet samt utröna motivet.

Utan hjälm och med endast sandaler på fötterna rycker major Sadrah på 80+ ut till brottsplatsen på sin Honda och möter där en syn som han sent ska glömma. Det Dracula-inspirerade dådet – där Anwar Sadat (inte den egyptiske presidenten, utan en namne) fått sin halspulsåder avbiten – är lika bestialiskt som förbryllande. Det senare eftersom förövaren Margio alltid upplevts som en högst ordinär ung man av sin omgivning.

Margio växte upp i en dysfunktionell familj. Hans mamma, den förr så intagande Nuraemi, blev tidigt bortgift med en känslokall och våldsam man, som hon aldrig älskat. Han hyser familjen i ett ruckligt skjul och försörjer dem nödtorftigt. Barnen får bevittna hur deras mamma gång efter annan blir misshandlad och våldtagen och får också själva smaka på rottingen. Våldet är emellanåt så detaljerat beskrivet att det händer att jag ryggar tillbaka under läsningen.

Jämsides med bokens brutala stråk ryms skönheten i miljöskildringen och språkbruket. Själva platsen vid randen av Indiska oceanen tycks vara en riktig Edens lustgård med prunkande växtlighet. Här frodas hibiskus, bougainvillea, kakaoträd, bananstockar, kokospalmer, stjärnfruktträd, pagodträd, magnoliaträd, flamboyantträd, japanskt gräs, bambu, apelsinträd med flera.

De välbärgades solida hus ligger vägg i vägg med de fattigas olagligt uppförda skjul. Endast glimtvis antyds Indonesiens historia. Rostiga samurajsvärd här och var i naturen för tankarna till den japanska ockupationen under andra världskriget och stadens pampiga skolbyggnad minner om den holländska kolonialtiden.

Det är en trakt som är rik på legender, traderade berättelser, mytologi och lokalhistoria. Av sagoberättaren i hans farfars by får Margio höra talas om en snövit, underskön tiger, som går i arv från far till son i generationer. En otämjd tiger som bosätter sig i ägarens kropp, som han måste lära sig kontrollera. Marios egen farfar var en av dessa ”tigermän”. Vid farfaderns död visar det sig att kattdjuret väljer att hoppa över hans far och söker sig till sonsonen direkt.

Berättarrösten talar utifrån ett slags kollektivt medvetande, i synnerhet i romanens första del. Språket är njutbart och beskrivningarna detaljrika. Kronologin sätter krokben för mig på något enstaka ställe, då jag känner mig tillfälligt förvirrad, men är åter strax på fast mark.

Det är hyfsat många färgstarka karaktärer att hålla ordning på. Ofta namnges de, beskrivs en gnutta och försvinner sedan ur handlingen. Till en början tänkte jag att jag måste lägga dem på minnet, men släppte snart den ambitionen.

Det är i bokens sista tredjedel som Kurniawan riktigt får mig på kroken. Motivet till mordet klarnar först på slutet. Margios egen förklaring att det var hans inneboende tiger som löpte amok kan antingen tolkas symboliskt eller som magi. Så sägs det också att författaren hämtat inspiration från Gabriel Garcia Márquez och hans omtalade magiska realism.

Gåtfullheten och brutaliteten delar Tigermannen med romanen Vegetarianen av den sydkoreanska författaren Hang Kang, som också var Kurniawans rival om det Internationella Booker-priset 2016 (Vegetarianen drog det längsta strået). Båda böckerna stannar kvar i ens tankar långt efter avslutad läsning.

Översättaren Stefan Danerek har översatt direkt från indonesiskan och gjort ett förträffligt arbete.

Ingrid Löfgren

Publicerad: 2022-04-13 00:00 / Uppdaterad: 2022-04-12 21:45

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8766

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?