Recension

: Vegetarianen
Vegetarianen Han Kang
2017
Natur & Kultur
8/10

Icke-våldet som provocerar

Utgiven 2017
ISBN 9789127149090
Sidor 214
Orginaltitel The Vegetarian
Översättare Eva Johansson
Först utgiven 2007

Om författaren

Han Kang är född i Kwangju, Sydkorea och flyttade till Seoul vid tio års ålder. Fyra månader senare inträffade i hennes forna hemstad den massaker som Levande och döda behandlar. Hon debuterade som författare 1993. 2007 kom Vegetarianen, den kortroman som blev hennes genombrott utanför Sydkorea och 2016 belönades med Internationella Man Booker-priset.

Sök efter boken

En vacker dag slutar Yeong-hye att äta kött och hennes man blir mycket förvånad. Hon som alltid varit så beskedlig. Och det slutar inte där. Yeong-hye tar kommandot över sin kropp på flera andra sätt, bland annat vill hon inte längre ha sex med sin man. För att få henne att återvända till det normala söker hennes man hjälp hos Yeong-hyes familj. De ordnar en gemensam lunch där systern och mamman frestar Yeong-hye med många av hennes favoriträtter. När hon vägrar att äta det som bjuds tar hennes pappa till våld.

Han hade slängt ifrån sig ätpinnarna och tog nu en bit fläsk mellan fingrarna och närmade sig min fru. Hon backade osäkert undan, men hennes bror fångade in henne och fick ner henne på stolen.

Den absurda realismen i skildringen av hur Yeong-hye tvångsmatas av sin far, fasthållen av sin man och sin bror, får mig att må illa på riktigt. Men det visar sig att Yeong-hye hellre dör än tvingas äta kött. Då spärrar de in henne på mentalsjukhus och hennes man begär skilsmässa.

Yeong-hyes öde, särskilt det som utspelar sig i den första delen av romanen, får mig att tänka på Den sårade divan av Karin Johannisson. Hennes senaste bok, som också blev den sista, där hon undersöker den kvinnliga galenskapen.

Alternativa sätt att vara kvinna har alltid inneburit risk. För i samma ögonblick som hon överskrider den normativa kvinnligheten står alltid någon där (det kan vara hon själv) och ropar: Hon måste vara galen!

Vegetarianen kan definitivt läsas som en kritik av snäva och förtryckande könsroller. Men när Yeong-hye slutar äta kött handlar det inte enbart om ett uppror mot patriarkatet. Här finns många lager och vissa av dem är svåra att tolka eftersom vi inte får veta så mycket om hur Yeong-hye faktiskt tänker. Perspektivet ligger i tur och ordning hos mannen, svågern och systern. Bara i några korta fragment får vi höra Yeong-hyes egen röst.

Drömmar om mord.
Mördare eller mördad… skillnaden är vag, gränslinjerna tunnas ut. Det välbekanta förvandlas till det främmande, visshet blir omöjlig. Endast våldet är tydligt nog för att fastna. [–––] Kanske står jag först nu ansikte mot ansikte med vad som alltid funnits här. Det är mörkt. Allt liv utsläcks i det becksvarta mörkret.

”Jag hade en dröm”. I Yeong-hyes svar till maken som frågar varför hon slutat äta kött hör jag ett eko av Martin Luther Kings berömda tal. Drömmen får Yeong-hye att dra en gräns mot omvärlden, mot vad hon tar in, men hon drar också en gräns inuti sig själv. Mot den där andra som alltid funnits där. Mot slaktaren som livnär sig på andra djur. Mot våldet och hatet. Mot dödandet. Inledningsvis tycks Yeong-hye vilja pröva om det går att vara människa utan att samtidigt också vara en mördare. Men hon blir inte av med den där andra, oavsett vad hon gör. Då försöker hon istället bli något annat. Något icke mänskligt men ändå levande. En blomma. Ett träd.

Människorna runt Yeong-hye blir provocerade av hennes förvandling. Ju mer hon motsätter sig dödande desto våldsammare blir hon behandlad. Han Kangs roman får mig att fundera över varför principer om icke-våld möter sådant motstånd? I kommentarsfälten på Facebook ser jag dagligen hur fredliga och resonerande inlägg belönas med glåpord: batikkärring, godhetsapostel, PK-dåre. Men även på andra håll uttrycks med jämna mellanrum misstänksamhet mot människor som sysslar med det stillsamma och inåtvända. Ett exempel på detta är Aase Bergs ofta återkommande gliringar mot mindfulness och yoga på DN:s kultursidor.

Det gapar ett hål där idag: det enda valet man har i form av självanalys är att syssla med olika sorters flummig självhjälp, typ att bli mindfulvidskeplig aurakärring, gå på peppcoaching i  alfahanneledarskap eller börja tro på gud.

Vegetarianen visar hur icke-våldet, som ofta representeras av kvinnor, provocerar vår omgivning. Finns det då bara ett val. Mördare eller mördad? Jag hoppas att den våg av auktoritetsdyrkan och hårdhet som sveper över världen just nu bara är en parentes i mänsklighetens historia. Och att icke-våld, introspektion och reflektion ges större utrymme. Jag hoppas på en ny fredsrörelse men jag är just nu inte särskilt optimistisk.

Det finns något i Hang Kangs språk och i berättartekniken som påminner om Hayao Miyazakis filmer; där det magiska, som varken är entydigt gott eller ont, alltid tycks ligga på lur under ytan av vardaglighet. Vegetarianen är en mörk berättelse. Ja. Men det är en svärta som glimmar och gnistrar. Han Kang skriver om hur gränser kan förvandla oss genom att upphäva ett tillstånd och skapa ett nytt. Kanske har vi alla ett träd inom oss? För mig är den tanken ändå en slags tröst.

Elisabeth Lahti Davidsson

Publicerad: 2017-02-16 00:00 / Uppdaterad: 2017-02-17 16:17

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6852

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?