Justine Dalvik är en udda figur som lever med sin fågel i sitt stora gamla hus. Ibland får hon besök av sin älskare. Men ofta tänker hon på de människor hon bragt om livet. Hon har nämligen den något udda vanan att ta livet av människor som gjort henne illa.

Ariadne städar på hotellet som Justines älskare arbetar på. Hon är gift med en man som slår henne och som också är polis och undersöker morden som Justine är inblandad i.

Micke är son till Nathan som dog under en resa som Justine deltog i. Micke lever med sin mor och kommer inte riktigt vidare i livet efter pappans död. Han är rätt godhjärtad men det är något som gnager och han är inte riktigt helt vid sina sinnens fulla sju.

Tor och Jill är vänner sedan lång tid tillbaka och nu vet de inte riktigt var de har varandra. Eller snarare så är Tors sedan länge försvunna fru Berit Jills bästa väninna. Berit och Jill gick i samma klass som Justine när de var unga.

Så ser i stora drag persongalleriet ut i Inger Frimanssons kriminalroman med psykologiska undertoner. Och det är just karaktärerna tillsammans med tonen genom hela boken som är den stora behållningen. Det är inte mycket till mördare att spana efter eftersom mördaren redan är uthängd från baksidestexten och ett av de första kapitlen. Och finns heller inte direkt någon tydlig eller förväntad huvudperson som söker lösa mysteriet med de döda människorna i Justines fotspår.

Det som i en vanlig kriminalroman hade varit huvudpersonen polisen är istället en hustrumisshandlande ynkedom till ursäkt för man. Och han är också typexemplet på att ingen av karaktärerna egentligen är mer oskyldig än någon annan och ingen mer skyldig heller för den delen. Inte moraliskt i alla fall. För mig blir det själva essensen i boken som är så långt ifrån en klassisk kriminalroman man kan komma utan istället en intressant och bitvis gripande skildring av människor. Och allt det människor gör. Älskar, gråter, dör, mördar, slår, glädjer sig, slår tillbaka och ibland bara försöker överleva. Frimansson lyckas därtill bibehålla en skönt obehaglig känsla genom hela boken som inte kommer sig av spänningseffekter utan bara av att människor ibland kan vara rätt, tja, obehagliga.

Med andra ord så blir man besviken om man förväntar sig en svensk variant av en härligt klassisk engelsk deckare. En sådan där vem-gjorde-det. Det här är något helt annat. På ett bra sätt.