I den fjärde boken i hästbokserien Kona-klubben (konstiga namn-klubben) är sommarlovet slut, det är skolstart, kompisarna samlas igen och det påbörjas en ny termin på ridskolan. Det borde vara spännande, pirrigt och fullt av förväntan, men det är det inte. På ridskolan nås vi av det tråkiga beskedet att Misja, som vi fick följa i den tredje boken i serien, varit tvungen att avlivas. Stämningen är mättad, samtidigt som ingen kan förneka energin som följer en nystart. Och så kommer Pinto, den lilla skäcken som får bo i Misjas gamla box.

Men allt handlar inte om hästar i Tröst hos Pinto. Medlemmarna i Kona-klubben, Frossan, Bojjan, Hercules, Fiona och Gi-Gi, ser till att hamna i flera olika mer eller mindre spännande situationer. Frossan vågar tillslut sova över hos Bojjan, men den natten blir det inbrott i villan. Gi-Gi springer hemifrån när katten smiter och hon måste räddas ur ett vattenfall. Och så är det väskryckarna som rånar gamla tanter på deras handväskor. Inger Frimansson skriver även deckare för vuxna och det är de deckarinfluenserna som smyger sig in i hästbokserien. Frossan har kontakt med sin farbror som är polis om utredningarna, men de separata brotten visar sig vara just separata. Därför vävs inte berättelsen ihop till en sammanhållande enhet.

I stallet slits Frossan mellan känslorna för favorithästen Rabalder och den nya söta Pinto. Hon frågar sig om man verkligen kan tycka så mycket om två hästar samtidigt. En viktig och intressant frågeställning som skulle kunna appliceras på fler situationer och relationer, men tyvärr fullföljs inte heller det temat.

Tröst hos Pinto är precis som de tidigare böckerna i serien en bok i mängden att läsa för de mellanstadiebarn som slukar böcker i högt tempo. Anledningen till att den inte stannar kvar hos mig är helt enkelt att det är för många ytliga berättelser som berättas i samma bok. Deckardelen blir inte tillräckligt spännande och i hästdelen fördjupas relationerna inte så mycket som är önskvärt. Däremot öppnas det upp för en utveckling i relationen mellan Frossan och ridläraren som jag hoppas att Inger Frimansson tar med sig till nästkommande bok.