Recension

: Rädda Rabalder
Rädda Rabalder: Kona-Klubben 2 Inger Frimansson
2011
Bonnier Carlsen
5/10

Den nya och gamla hästboken i en

Utgiven 2011
ISBN 9789163869013

Om författaren

Inger Frimansson är född 1944, och förutom författare arbetar hon även som journalist. Hon fick sitt stora genombrott med ”God natt min älskade” 1998, som belönades med Svenska Deckarakademins pris för årets bästa deckare. Hon skriver även lyrik och ungdomsböcker. Inger Frimansson bor i Södertälje.

ingerfrimansson2
Fotograf: Leif Hansen

Sök efter boken

När jag lyssnar på ett bokmässeseminarium om ”den nya hästboken” med Inger Frimansson och Lin Hallberg betonar de båda att de vill skriva realistiska hästböcker. Alltså om sådant som skulle kunna hända i verkligheten. Jämfört med den gamla tidens hästböcker som ofta gick ut på att huvudpersonen fick en vanvårdad häst som sen vann alla tävlingar eller att hon som aldrig förut ridit lyckades tämja den vilda, folkilskna hästen som ingen kunde komma i närheten av. Att det förekom mysterier, hästtjuvar och spökhistorier parallellt med detta var heller inte ovanligt. Men den nutida hästboken skulle lika gärna kunna utspela sig i verkligheten och därför är den givna platsen för en nutida hästbok ridskolan.

Precis som titeln anspelar på måste ridskolehästen Rabalder räddas. Hans riktiga ägare vill ha tillbaka honom eftersom Rabalder bara är utlånad till ridskolan. Det blir en kombination av den nutida ridskoleskildringen och ett spännande uppdrag att rädda hästen som annars riskeras att säljas, precis som i den gamla tidens hästböcker. Och Ingrid Frimansson lyckas behålla realismen i kombinationen förvånansvärt bra.

Rädda Rabalder är den andra boken i serien om KONA-klubben (konstiga namn-klubben), som Frossan och hennes bästis Bojan har tillsammans. Tjejerna går i samma klass och hänger tillsammans i stallet jämt. Frossan är fortfarande nybörjare, men på god väg mot att lära sig rida. Men ingenting är sig riktigt likt på ridskolan, den vanliga ridläraren är borta och ersatt av en vikarie som inte alls är lika snäll. Och som inte låter tjejerna (och killen) rida på sina favorithästar. ”Man måste kunna rida alla sorters hästar” ekar det utanför stallkontoret.

Frossan slits mellan att tycka att det är roligt att rida, som när hon klarar av att galoppera första gången. Och att tycka att det är hemskt med tomheten efter Rabalder och den nya ridläraren som bara kritiserar. Det illustrerar på ett enkelt sätt hur det är att hålla på med hästar. Det är ofta mycket som inte går som man vill, utvecklingen som uteblir, hästar som försvinner eller stämningen i stallet som är dålig. Men trots allt det finns det ingenting som kan hålla Frossan ifrån ridskolan.

Däremot är jag inte lika förtjust i Inger Frimanssons språk som lätt blir babbligt med många förutsägbara dialoger som inte för handlingen framåt, otydliga instruktioner från ridläraren och Frossans tankar som lätt rusar iväg. Scenerna som utspelar sig i skolan och i hemmet känns mest som utfyllnad för att de måste finnas där för att ge ett realistiskt sammanhang till tjejernas liv.

Jag kan inte heller låta bli att tycka att Frossan och Bojan är töntiga. Något som visserligen borde vara en styrka i en bok med tjejer som huvudsakliga målgrupp, men jag har svårt att se någon som kan identifiera sig med Frossan. Det blir inte utsatt på ett sätt som känns. Frossans känslor blir aldrig angelägna, konflikten i stallet utvecklas inte och Frossan blir passiv mitt i sitt handlande kring Rabalder. Därför önskar jag mer tåga till Frossan även avsutten, för uppe på hästen finns det inte mycket som kan stoppa henne.

Emelie Novotny

Publicerad: 2011-10-29 00:00 / Uppdaterad: 2012-04-05 23:11

Kategori: Recension | Recension: #4392

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?