Recension

: Kan man älska Misja?
Kan man älska Misja?: Kona-Klubben 3 Inger Frimansson
2012
Bonnier Carlsen
6/10

Stallets grinigaste häst

Utgiven 2012
ISBN 9789163870002
Sidor 220

Om författaren

Inger Frimansson är född 1944, och förutom författare arbetar hon även som journalist. Hon fick sitt stora genombrott med ”God natt min älskade” 1998, som belönades med Svenska Deckarakademins pris för årets bästa deckare. Hon skriver även lyrik och ungdomsböcker. Inger Frimansson bor i Södertälje.

ingerfrimansson2
Fotograf: Leif Hansen

Sök efter boken

I tredje delen i böckerna om Kona-Klubben, Kan man älska Misja? börjar Inger Frimansson hitta sin röst och stallvärlden. Språket och berättelsen flyter och jag kommer in i handlingen och karaktärerna fort.

Det är skolavslutning och sommarlov, allt borde vara perfekt. Men Frossans kompisar skingras vind för våg, de ska på semestrar utomlands, på ridläger och Frossans bästis Bojan ska åka till Jönköping och bo hos sin kompis Clara. Det ordnas ridläger på ridskolan, men Frossan vill inte vara med, först känner hon ingen där och så vågar hon inte sova över! Hon är tio år och har aldrig sovit borta förut. Frossans rädsla inför övernattningen är en av de främsta behållningarna med Kan man älska Misja?. Hennes rädsla är äkta och ärlig, samtidigt som hon skäms för att erkänna den. När Frossan till slut vågar berätta för mamma och får reda på att det är ett dagridläger, där man inte sover kvar, är ridlägret redan fullt.

Som om det inte vore nog har en av ridskolehästarna, Misja, börjat slå bakut och bitas. Hon slänger till och med av en tjej så att hon måste åka ambulans. Griniga hästar är en ganska vanligt förekommande företeelse på ridskolor eftersom hästar är känsliga djur och lätt reagerar på när det är många olika som sköter och rider dem. Och alla hästar kan inte vara snälla och gosiga.

I fallet med Misja är det så att hon har ont, en av de vanligaste orsakerna till att hästar kastar av sina ryttare. Men en häst som är grinig i stallet, är oftast bara grinig och vill vara i fred, samtidigt som de är fantastiska och snälla läromästare i ridhuset. Det krävs mycket tålamod och mod för att kunna älska och sköta en sådan häst, speciellt om man inte är så gammal eller inte har hållt på med hästar så länge. Jag hade önskat att Inger Frimansson hade stannat kvar lite längre vid hur det är att älska en häst som är sur. Men också att en grinig häst, till en viss gräns, ändå funkar utmärkt som ridskolehäst.

Den enda gången Kan man älska Misja? brister i trovärdighet är när Bojan och hennes egna häst Golden håller på att träna piaff, som är ett moment i svår dressyr där hästen travar på stället. Det är inte alla hästar som rent fysiskt klarar av att samla sig och trampa under sig så mycket. Att då en tioåring och hennes ponny skulle vara på den nivån känns inte realistiskt någonstans.

Däremot börjar serien om Frossan och hennes kompisar med andra konstiga namn att ta sin form. Titlarna med hästnamnen från Rida på Golden till Rädda Rabalder och nu Kan man älska Misja? är vackra. Vilket även gäller omslagen som är fantastiskt snygga i olika färger för varje del och gärna får pryda min bokhylla!

Emelie Novotny

Publicerad: 2012-04-12 00:00 / Uppdaterad: 2012-04-11 19:35

Kategori: Recension | Recension: #4649

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?