Det finns mängder med hästböcker skrivna efter mall, både innehållsmässigt och språkmässigt. Därför blir jag glad när den etablerade deckarförfattaren Ingrid Frimansson tar sig an projektet att skriva en hästbokserie för barn. Men jag blir snabbt besviken då Rida på Golden visar sig vara just det förstnämnda.

Frossan, som egentligen heter Eufrosyne, ska precis få börja rida när det kommer en ny tjej till klassen. Ingeborg, kallad Bojan, och Frossan, som tidigare varit utanför i klassen, blir snabbt vänner och det visar sig att Ingeborg har fått en ny häst, Golden Angel. De populära och dryga tjejerna Emma och Elin rider också på samma ridskola, vilket gör att Frossan får anstränga sig ännu mer för att undvika dem. I nybörjargruppen som Frossan börjat i gäller det förstås att snabbt hitta sin favorithäst och det gör Frossan i den stora, svarta Rabalder. Den franska killen Hercules rider i samma grupp och ska bli elitryttare när han blir stor. Bojan och Frossan bildar ”konstiga namn- klubben” (KONA-klubben). Ja, det låter som upplägget för vilken hästbok som helst. Och den stora intrigen är huruvida Frossan ska våga berätta för Bojan att hon inte har ridit så länge och om hon ska våga rida på Golden. Annars kanske Bojan inte vill vara kompis med henne längre.

Det är inte bara intrigen som är problemet i Rida på Golden. Även om Frossan framstår som en komplex person som slits mellan rädslor och att våga och är lätt att sympatisera med, framställs de övriga karaktärerna med enkla attribut. Pappan är snäll, mamman har tidigare tävlat inom hästsport men blivit skadad och rädd, brorsan spelar trummor, Elin och Emma är dryga, Hercules söt och generös och Bojan godheten själv. Speciellt gestaltningen av barnen framstår som otrovärdig då man i den åldern ofta faller för grupptryck och ändrar åsikt och smak från ena dagen till den andra.

Mycket av bokens handling utspelar sig på ridlektioner där ridningens grunder lärs ut. De partierna blir lätt överpedagogiska och berättar sådant som är självklart och jag känner mig skriven på näsan. Nu har jag visserligen ridit i nästan hela mitt liv, men målgruppen för hästböcker som denna är också upp över öronen belästa inom sitt ämne. Dessutom ryggar jag tillbaka för formuleringar som sparka på hästen hårdare och dra i tyglarna. Så rider man inte. Hästar är känsliga djur som känner minsta lilla flugan som sitter på dem. Att Golden lastas av i bara grimma, utan grimskaft och inte i träns som är en självklar säkerhetsåtgärd när man handskas med hästar. Bojan drabbas av maginfluensa och Golden blir stående ett par dagar, när hon sen ska rida är Golden på tårna och vill helst bara springa. Men istället för att rida fram hästen ordentligt i ridhus eller paddock ger sig tjejerna ut och galopperar i skogen. Och det på en helt ny häst som en elvaåring inte ens borde hantera utan vuxen de första gångerna.

Mellan varven slänger Ingrid Frimansson in att mamman har handlat på Blocket, att barnen kan googla för att ta reda på vad tränsets olika delar heter och att Frossan jämt glömmer sin mobiltelefon hemma. Tyvärr blir det mest krystat och miljön i Rida på Golden känns väldigt tidlös och anonym. Jag kan inte placera var den utspelar sig, ej heller i vilken tid.

Rida på Golden är den första boken i en serie om KONA-klubben. Trots bristerna i den första boken hoppas jag på att de bara är en lång inledning till de kommande och att karaktärer, hästhållning och relationen till hästarna får utvecklas och fördjupas. Och så länge det handlar om hästar läser jag ändå med glädje.