Kriminallitteraturen är en enorm genre, både inom Sverige och på export. Enorm och spretig, för även om den har den konkreta bestämningen att den kretsar kring ett brott, oftast ett eller flera mord, så kan ju författaren närma sig detta på många olika sätt. Det kan vara klurigt och märkligt mysigt eller framkalla mardrömmar. Vi […][...]

I den fjärde boken i hästbokserien Kona-klubben (konstiga namn-klubben) är sommarlovet slut, det är skolstart, kompisarna samlas igen och det påbörjas en ny termin på ridskolan. Det borde vara spännande, pirrigt och fullt av förväntan, men det är det inte. På ridskolan nås vi av det tråkiga beskedet att Misja, som vi fick följa i […][...]

Ni vet hur man i alla de där matlagningsprogrammen på teve, som vi numera närmast drunknar i, ständigt upprepar mantrat ‘man äter lika mycket med ögat’? Ibland, som när man får fyra fantastiskt snygga noveller i sin hand, tänker jag att detsamma gäller för böcker. Ett snyggt formgivet omslag kan höja läsupplevelsen rejält. Novellix junifyra […][...]

I tredje delen i böckerna om Kona-Klubben, Kan man älska Misja? börjar Inger Frimansson hitta sin röst och stallvärlden. Språket och berättelsen flyter och jag kommer in i handlingen och karaktärerna fort. Det är skolavslutning och sommarlov, allt borde vara perfekt. Men Frossans kompisar skingras vind för våg, de ska på semestrar utomlands, på ridläger […][...]

När jag lyssnar på ett bokmässeseminarium om ”den nya hästboken” med Inger Frimansson och Lin Hallberg betonar de båda att de vill skriva realistiska hästböcker. Alltså om sådant som skulle kunna hända i verkligheten. Jämfört med den gamla tidens hästböcker som ofta gick ut på att huvudpersonen fick en vanvårdad häst som sen vann alla […][...]

Fotograf: Laurent Denimal Jag träffar Anna Bovaller en lördagsförmiddag i september på Bokmässan för att prata om hennes skrivande. Hon börjar med att berätta att hon alltid velat bli författare. Hon tycker att det låter klyschigt och menar att det är synd. För det är fantastiskt att få leva ut drömmen hon alltid burit med […][...]

Tanten har varit en del på tapeten den senaste tiden, och man märker att hon rent av börjar bli hipp. Småkakor, majblommor och volangförkläden är fina grejer 2011. I Det kalla landet står tanterna i centrum, men här bakar de inte bara drömmar eller dammar figuriner. Tanterna är fulla av hämndbegär, så till den milda […][...]

Det är dagen och veckan efter bokmässan och allt med det. Tunga ögonlock, värkande axlar av att ha burit för många tunga böcker, saknaden efter allt som var så mycket så sent som igår. Man intalar sig att livet fortsätter, att det kommer en till bokmässa, att alla de man träffat faktiskt finns kvar utanför […][...]

Det finns mängder med hästböcker skrivna efter mall, både innehållsmässigt och språkmässigt. Därför blir jag glad när den etablerade deckarförfattaren Ingrid Frimansson tar sig an projektet att skriva en hästbokserie för barn. Men jag blir snabbt besviken då Rida på Golden visar sig vara just det förstnämnda. Frossan, som egentligen heter Eufrosyne, ska precis få […][...]

Nina växer upp under femtio- och sextiotalen, på olika platser och i stötvisa framåtskridanden. Det börjar i "Mörkaste Småland" där pappa har fått arbete, en liten ort med kufiska figurer och bysägner som hela tiden hotar idyllen: någon har omkommit i en arbetsplatsolycka, hunden "Mördar-Max" tycks vara alldeles diabolisk, moster Elvy bär på en hemlighet […][...]