Recension

: Att bli ved
Att bli ved Fredrik Nyberg
2013
Norstedts förlag
8/10

Liknar björkarna liknelser eller bokstäver?

Utgiven 2013
ISBN 9789113048314
Sidor 131

Om författaren

nyberg_fredrik_2
Foto: Ulla Montan
Fredrik Nyberg (född 1968) bor i Göteborg. 1998 debuterade han med diktsamlingen En annorlunda praktik. Han arbetar i bokhandel och sitter i redaktionen för kulturtidskriften OEI.

Norstedts Förlag – Presentation av Fredrik Nyberg av förlaget samt länkar till presentationer av hans böcker.

Sök efter boken

Rinner blodet ut ur kroppen?
Är benet armens motsats?
Varför e det så svårt att finnas?

I Fredrik Nybergs diktsamling Att bli ved möter vi oiN, en slags protagonist i samlingen vars tankar och dialog återberättas på ett för poesin ovanligt prosaiskt vis. Ändå befinner sig Att bli ved långt bort ifrån prosans bestämningar, och undersöker språk och verklighet på ett sätt som kanske bara poesin tillåts göra.

Samlingen kan upplevas nästan som en saga. Scenen är en äng. Genom den filtreras stora existentiella frågor, och ängen används som ett verktyg för att skipa ordning i tillvaron lika mycket som insikt om den. Återkommande i samlingen är utredande frågor som ”E sommaräng ett ord?” och ”E öknen ängens motsats?” som skapar en oskuldsfull ton som liknar ett barns uppmärksamma frågor om sin omgivning. På inga sätt blir dikten högtravande eller slentrianmässig när den behandlar dessa existentiella frågor. Istället lägger den ögat nära nära, kinden emot, och försöker med största möjliga sanningsmån återberätta vad som ses och känns. Ängen, eller världen, som är överväldigande och ogreppbar, måste kategoriseras och processeras, för att varat ska bli uthärdligt.

Trots att tonen är mjuk, och sceneriet är vackert och varmt, döljer sig här något obarmhärtigt och hårt som man gradvis blir varse. Plantor rycks upp och rensas bort, slängs åt sidan att förmultna och dö, björkarna huggs ner och klyvs i flisor som ligger och ruttnar, som har dödats med våld. Liv försakas för ordningens skull. På så vis går diktsamlingen i dialog med Ann Jäderlunds åttiotalssamling Som en gång varit äng som också den i ett idylliskt sommarlandskap vänder ut och in och upp och ned på denna paradisiska ordning.

Ytterligare något som Nybergs och Jäderlunds samlingar har gemensamt är hur de dekonstruerar språket och bygger upp det igen på egna premisser. Men där Som en gång varit äng är mitt inne i den språkliga dekonstruktionsleken befinner sig Att bli ved på filosofiskt avstånd, förhåller sig mindre upprört, mer reflekterande till språket. Detta är en av samlingens största kvaliteter, att den på samma gång bryter ner och rör om i språksystemet, ”Är benet armens motsats?”, och metafiktivt kommenterar detta grepp ”Att dra isär en nässelfjäril En bokstavskombination”. I många fantastiska verser som dessa kommenteras språk och ordning på ett lekfullt och sanningsbejakande sätt.

Men det finns också en djupare kritik bland alla dessa verser. Nyberg beskriver hur björkarna på ängen är språk, ”liknar dom liknelser eller liknar dom bokstäver?” och styckas till ved som staplas och skapar en fixerad struktur. Men för att skapa systemet av vedtravar som alla betyder något bestämt, måste källan ur vilken veden är skapad förintas. Veden som språk förlorar sin karaktär och sitt ursprung, och språksystemet blir något anonymt och arbiträrt.

Även om ängen, naturen och oiN är de ständigt återkommande temana i dikterna är de inte begränsade till denna sagoalluderande scen, utan realistisk verklighet, så som vi känner den, som vävs samman med ängens mystik. Mörka referenser till samtida och globalt kända fall av våld och mord färgar också samlingen och gör den politisk i sin tematik.

Vad jag framför allt berörs av i diktsamlingen är samspelet mellan det ljusa idylliska och det mörka. Hur dessa polemiska komponenter vävs samman så tätt att det är omöjligt att skilja dem åt. Det är mot denna grund som alla teman, språkliga, existentiella, politiska, psykologiska, som finns i romanen speglas.

Och så har vi skyddsomslaget runt den bruna inbundna boken. Som jag har tittat på denna framsida. Mot den beiga ytan ser man tydligt en svart, abstrakt bild ritad med tunt bläck som jag inte ska ge mig på att försöka tyda närmare. Och så, om man tittar riktigt, riktigt noga, ser man ljusa figurer, nästan som om det låg ett papper bakom det beiga med ett annat tryck (det gör det inte!) som lyste igenom en aning, i samma stil, som vore de ritade med samma hand, som de svarta bläckfigurerna. Kanske ser jag något annorlunda än du ser om du får boken i din hand och studerar omslaget i rätt ljus, kanske har du svårt att urskilja de ljusa figurerna över huvud taget. Men detta vill jag ändå till sist säga: i mina ögon föreställer de något på en gång mycket skrämmande och vackert, och som i allra högsta grad hör samman med dikterna inuti.

Christina Skagert

Publicerad: 2013-06-03 00:00 / Uppdaterad: 2013-06-03 22:33

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5247

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?