Denna diktsamling drog mig till sig. Jag har tidigare inte stiftat bekantskap med Fredrik Nyberg men vem kan motstå en titel som denna?

Likaså är framsidan fantastisk med sina fjärilar, avbildade i naturlig storlek mot det gråvita pappret. Jag tar den alltså raskt med mig på tågresan och en intressant resa öppnar sig.

Från början är jag mest förundrad. Jag hittar inte flytet riktigt men det finns meningar som talar för sig själva. "Vem räknas överhuvudtaget inte då vi räknar" förföljer mig genom resten av boken även om det är den del av sviten som rör Nybergs morfar och Linnés lärjunge Pehr Osbeck som stannar kvar längst på resan.

Här finns Osbeck i dikter av ett mer prosaiskt slag där han låts skriva text om sina resor och sina funderingar. De är tilltrasslade och de kommer sedermera inte så långt på vägen. Osbeck är kyrkoherde i Hasslövs församling och lyckas inte skriva speciellt mycket trots idoga försök. Hans förtvivlan och bråkande med texten fungerar väl som klangbotten för denna verssvit som också refererar till Axel Adbring, Nyberg morfar.

Hela den botaniska aspekten på texten ger ett spännande djup men det känns efter ett tag rätt gubbigt med dessa herrar och deras skrivkramp.

Resterande delen av diktsamlingen har ett sprött och trevande språk som lovar mer än det ger. Jag väntar mig hela tiden att dörren till textens hemlighet skall öppnas men allt jag får är stråk.

Jag gillar dock bitar och kanske framför allt titeln och kommer att läsa Det blir inte rättvist bara för att båda blundar igen om inte annat så bara därför.