Det är juli och semestertider. Soliga morgnar med frukost på balkongen och planer för sommaren. Forskarmaken André reser söderut till sin mor där han bor några veckor i sitt barndomshem. Efter en tid ska jagberättaren komma efter och senare ska de resa till Italien.

Hon har nyss gett ut en bok, hon har skrivit flera tidigare. Recensioner låter vänta på sig och när de kommer är de inte särskilt uppmuntrande (”gammal skåpmat”). Inte heller kollegor eller vänner är direkt entusiastiska. Hon tappar rejält fotfästet i sin ensamhet och bestämmer sig för att inte skriva mera. Plötsligt väntar ingenting. Hon som alltid arbetat hårt och intresserat sig för sin omvärld. Därtill ett gräl med den vuxna sonen som ska ge upp sin universitetskarriär och i stället börja på ett ministerium med betydligt högre månadslön.

Det blir uppgörelser. Grälen är sofistikerade, förvirrande och tvära. En privilegierad kvinnas glädjeämnen i livet ger inget längre. Krafter kommer att svika. Inre frågeställningar snurrar kring vad livet är, vad arbetet är? Är relationen till maken över? Värderingar har styrt deras gemensamma, goda liv men tror de fortfarande på dem? Hur kommer fortsättningen att bli? Deras son – nyss ett barn – är inte längre mottaglig för hennes åsikter. Hon har i årtionden känt sig tidlös men nu har något hänt med tiden som går både långsamt och snabbt. Hon känner sig lurad.

Vad händer med intellektet när arbetet (skrivandet) inte längre fyller livet och fungerar som en identitet? Ibland citeras filosofers råd om åldrandet men sentenserna är ofta motsägelsefulla eller till och med svartsynta.

Romanen är ärlig och har ett klartänkt uppsåt. Den påminner något om Simone de Beauvoirs finstämda självbiografi Avled stilla (1963) där hon skildrar sin mors sista veckor i cancer. Frågeställningarna och ångesten liknar. Också här måste bokslut göras. Det är vemodigt men tematiken är allmänmänsklig.

En av de sista meningarna i Den diskreta åldern lyder levnadsvist: ”Vi ska hjälpa varandra att genomleva detta sista äventyr som vi aldrig kommer att återvända från.” Gemenskap ger tröst.

Similar Posts:

• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• ”Vi är till slutet våra kroppars förbryllade barn”
• Tankarna som uppstår när vi slutar tala
• Tidlöst motstånd
• Otrohet, svartsjuka och djup förtvivlan

I den nya romanen Inte den du tror börjar allt med ett fall vid en tågperrong. Ett ögonblick där ett liv tar slut och tre kvinnors tillvaro långsamt börjar rämna.

Restaurangägaren Paddy Swann var en sådan man som fyllde ett rum, festens självklara mittpunkt. Den som alla såg. Tills den dag någon knuffar honom framför ett tåg.

Kvar finns dottern Ash och hustrun Nina. Kort efter begravningen anländer ett märkligt paket: ett brev och en tändare från Nick Ratcliffe, en gammal vän till Paddy. Gåvan väcker fler frågor än den besvarar och snart börjar Nick dyka upp allt oftare i deras liv. Ash känner ett motstånd som hon inte riktigt kan förklara. Något med Nick skaver, och i det tysta börjar hon nysta i vem han egentligen är. En försiktig och alltmer målmedveten jakt på hans förflutna.

I samma stad försöker blomsterhandlaren Martha hålla ihop sin tillvaro, både familjen och ekonomin, medan maken Al ständigt är på resande fot. Också han bär på något som inte riktigt vill visa sig i ljuset.

När familjernas vägar korsas dras Ash, Nina och Martha in i en historia som långsamt mörknar. Sanningar glider, roller skiftar och den där obehagliga känslan i magen växer sig allt starkare.

Till slut återstår bara insikten att de borde ha lyssnat på sin magkänsla.

Det är också här Lisa Jewell visar sin verkliga styrka som berättare tycker jag. Hon rör sig i miljöer som först känns trygga och vardagliga: hem, relationer, människor som försöker få livet att gå ihop. Men långsamt förskjuts perspektivet. Något ligger fel, och det som först bara anas börjar gradvis ta form.

Jewell arbetar skickligt med den där krypande känslan av att verkligheten inte riktigt är vad den verkar vara. Hemligheter sipprar fram i små doser och sanningen blottläggs undan för undan. Det är ett berättande som bygger mer på förskjutningar än på plötsliga chocker, där spänningen växer fram ur vardagen själv.

Som läsare tvingas man hela tiden ompröva det man just trodde sig förstå. Människor visar sig vara något annat än de först verkade vara, och det förflutna kastar långa skuggor över nuet.

När boken är slut dröjer sig just den känslan kvar. Den där stilla oron över hur lite vi egentligen vet om människorna omkring oss, och hur nära mörkret ibland ligger den helt vanliga vardagen.

Similar Posts:

• Rafflande och smart om ett försvinnande
• Kuslig comeback
• En opålitlig historia
• Besatthet, hemligheter och familjeband
• Hemligheternas hus

Jane Austen har utpekats som urmoder för en rad moderna genrer, för chick-lit och feelgood och romance, och visst ligger det någonting i allt det där, men hon är också så mycket mer. Svärta och önsketänkande och radikalt jäkla trots.

Rent direkt har Austen och hennes romaner gett upphov till många hundratal, förmodligen tusentals omskrivningar – re-writes, spin-off:er, mash-ups, sequels och prequels och allt man vill kalla det. Det verkar finnas tjogvis av begrepp på engelska och få på svenska, av någon anledning.

Det finns romaner som tar sin utgångspunkt i Austens eget liv och människorna omkring henne, romaner som är hyggligt historiskt trovärdiga eller som tar sig uppenbara friheter, som att göra författaren till detektiv eller låta henne resa i tiden. Det finns romaner som återberättar hennes romaner ur någon annans perspektiv än de vanliga huvudpersonernas, romaner som ändrar någon viss punkt i intrigen, romaner som byter genre, tidsperiod och sammanhang. Stolthet och fördom med zombies. Stolthet och fördom med mord. Stolthet och fördom med drakar.

Den senaste i raden av såna här omskrivningar som jag har läst detta jubileumsår är Unmarriageable av pakistansk-amerikanska Soniah Kamal. Det är en nutida – eller någotsånär nutida, för den utspelar sig 2000-2001, och det är ju faktiskt 25 år sedan – version av Austens Stolthet och fördom med handlingen förlagd till Pakistan.

Här lever de fem systrarna Binat – Jenazba, Alysba, Marizba, Qittyara och Lady – tillsammans med sina föräldrar. De båda äldsta är inte, som sina föregångare, strax över 20, utan en bit över 30 år. Eftersom de är ogifta bor de fortfarande hemma hos sina föräldrar och hjälper till att försörja dessa. De båda yngsta är tonåringar och går fortfarande i skolan, där Jena och Alys undervisar i engelsk litteratur. Romanen inleds med en scen där Alys låter sina elever formulera om de berömda inledningsraderna till, just det, Jane Austens Stolthet och fördom.

Med tanke på att Austen hör till hennes favoritförfattare kan man ju tycka att det är märkligt att det aldrig slår Alys hur stora likheter med hennes eget liv Austens roman har, men låt nu inte det hindra dig från att plocka upp den här charmiga romanen. Viktigare är de paralleller som tonårsflickorna i inledningskapitlet kan dra mellan Austens värld och sin egen. I den övre medelklassens Pakistan, som i så många kulturer, är kvinnors sexualitet och kärleksval fortfarande en angelägenhet för hela släkten och det som definierar hennes framtida livsvillkor.

På så sätt lånar sig Austens berättelse bra till det nya sammanhanget, men här finns både likheter och skillnader gentemot ursprungsromanen. Istället för baler går familjen Binat på påkostade bröllop som varar i dagarna tre, och det är där den blyga Jena uppmärksammas av en ung man med smeknamnet Bungles, medan Alys kommer på kant med hans snorkige vän Valentine Darsee. Familjen förväntas sig omgående ett mycket fördelaktigt frieri för Jenas del, medan Alys och Darsee diskuterar det imperialistiska kulturarvet och möjligheten att skapa sig en identitet som engelsktalande pakistanier.

Även om systrarna Binat på många sätt begränsas av traditionella könsroller och äktenskapsideal är de också minst sagt kapabla att ta in och försöka balansera andra impulser. Och på sätt och vis har kanske unga kvinnor alltid, överallt gått den där balansgången mellan traditionella krav och nya, mellan rädslan att begära för mycket och önskan om att få allt?

Similar Posts:

• Stolthet och fördom och hatsex
• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”
• Kärt återseende med dödliga underströmmar
• Ladyn som gör vad som faller henne in
• För dig som kan din Austen

Ett ögonblick ser jag fram för mig rosiga, skära inälvor som plockats ut och dissekerats. Blommorna mot det svarta fortsätter på insidan av bokens omslag och försättsblad. Denna nature morte är vacker. Liksom livet i sin blomning. ”Men allt kött är hö, och blomstren dö”, enligt åldrigt bibelspråk.

Författaren Susanne Ringell hittar sin make, skådespelaren Anders Larsson död en måndag morgon i september 2021. Hemma på soffan i gästrummet, arbetsrummet i den bostad som varit deras gemensamma hem i fyra årtionden. Dagen innan skön söndag och på kvällen högläste han som vanligt för henne innan hon somnade.

Bokens första sida summerar bokens innehåll:

”Du dog. Jag dog också. Inte genast men småningom, dag efter obönhörlig dag utan dig vid min sida. I mycket – efter fyrtio års samlevnad – gjorde jag som du gjorde. Du dog, så jag dog också. Mitt döende var inte lika vackert som ditt. Och inte lika grundligt. Du fullgjorde ditt värv. Mitt blev på hälft. Nu fortsätter jag fullgöra min sorg, dag efter obönhörlig sommardag.”

Mycket att ordna. En offentlig person. Begravning med gäster ”från när och fjärran … Konvaljerna doftar svagt. En del har tagit båten, en del flyget, änkan har tagit piller”. Kortfilmen, samarbetet mellan Anders Larsson och en god vän, Och kanske står du vid min sida visas som avslutning – där Anders Larsson försvinner ut till havs mot horisonten. På storduk. Som på en scen. Likt en föreställning. Änkan i vitt, gästerna i svart, kvinnlig präst från Åland som alla senare vill ha som sin egen begravningspräst, psalm som änkan själv skrivit orden till. Allt är så väl uttänkt, så väl planerat. Hon höjer champagneglaset. Hon kan! Sommaren som gått har varit så lycklig, hon är stark i sin ”begravningsyra”.

De onda dagarna ska göra sitt intåg. Likt en ödessymfoni som går i moll, blir tillvaron allt mer tung och glädjelös samtidigt som saker måste skötas, avslutas. Även i Sverige där de haft en del av sitt liv. Varje ting, text och moment påminner om andra dagar och liv. Coronan håller världen isolerad. Ringells levnadsglada, gamla far går bort. I ensamhet. En helvetesvandring av trötthet. Med ett skapande mitt i; ett uppdrag att skriva ett libretto för en kör. En kraftansträngning. ”På dödens rand.” Det blir bra.

Ödessymfonin stegrar sig ånyo. Terapi över skärm. Självmordsförsök. Sjukhusvistelser. ”Allenarådande ångest.” En tid av liv, tillvaro utanför det omöjliga. ”Jag har fått inblick i en värld jag alltid kommer att bära med mig.”

Det kommer en vår. Även om försommarens blom är svår att utstå. Med små, små steg återvänder livet. Som aldrig ska bli det samma. Men glädje att få vara människa bland andra. Att ha fått så mycket av livet. Små stunder av kroppslig lycka: ”I vattnet återerövrar jag sorgen efter dig min vän.”

Boken består av elva kapitel. Susanne Ringell har ett speciellt förhållande till siffran elva som periodvist går igen i hennes liv. Hon är i sitt 66:e år. ”Detta satans år.”

Ofta är texten på sidorna kort. Meningarna korta. Handlingen går kronologiskt framåt i nio månader men med utvikningar bakåt i tiden. Eller i förfluten tänkt framtid. Innehållet är rikt på anekdoter och infall. De många kära medmänniskorna, vännerna. Berättelser ur två konstnärers vardag och kärlek. Två människors liv. Hon skrivande, han skådespelande. Hon utbildad skådespelare men blev författare. Han blev skådespelare men läst teologi och började skriva böcker. Varandras ständiga lektörer.

Det finns andra böcker om sorg, att mista från en stund till en annan sin make, livskamrat. Änkans bok av Joyce Carol Oates. Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion. Kvinnoliv, författarliv sammanflätat med gemensamma projekt och resor. Men Ringells bok med sin närhet i tid, i plats kommer mig närmare som läsare. Osökt ser jag Larsson i pjäser runtom om i Finland, till och med som Malte i tv-serien Rederiet på 1990-talet men det starkaste och färskaste minnet är hans enastående monolog i turnéföreställning Kalevala på trekvart inför tagen gymnasiepublik. Finlands nationalepos i Larsson version som etsat sig fast i minnet.

Jag läser Ringells bok långsamt. Läser om. Språket är poetiskt med associationer, paralleller, motsatser och ständiga hänvisningar till dikt, visor, konst. Staden Helsingfors beskrivs levande. Även åboländska Nagu där Larsson får sin sista vila på kyrkogården. Där bjuder han följdriktigt ännu på en surpris. Som i livet. Alltid allt i ett: överraskning, skratt, tung sten.

Vardagliga, kroppsliga beskrivningar för ofta över i starka, pregnanta ord för känslor. Här finns galenskap, dråpligheter, skörhet, passion och humor. Jag njuter av läsningen. Den rör till tårar. Språkets lätthet, exakthet är som den skönaste blomma i tomhetens mitt. Här finns en prövad men självklar Gudsrelation. En respekt för ritualer.

Boken följer teaterns dramatiska båge. Naturen, årets gång kan tolkas i bågen; efter den mörkaste tid blir det ljusare. Ett ödesdrama med dyrköpt försoning. Eller till och med graviditetens nio månader; därefter ett nytt liv som ska läras leva. Det är en kärlekens bok. Den är inte för alla läsare men med stigande livserfarenhet och ålder ger boken den djupaste tröst. Den är – liksom författarens vigselring – en svart pärla.

Similar Posts:

• Till minne av ett liv
• I åldrandets stund
• Lösa blad om ett liv i exil
• Skilsmässans efterbörd
• Att leva vidare – en motståndshandling mot terrorn

I Katrin Seddigs sjätte roman, Nadine från 2023, skildrar Seddig på sitt karakteristiska och genomträngande sätt sina protagonister och det är få av dem som kommer undan med äran i behåll. Nadine lär vi känna genom situationer som format henne först som dotter och kvinna, sedan som maka och mor men parallellt även som yrkeskvinna.

Romanen börjar med att Nadine sitter i sin solstol hemma i trädgården och är lika irriterad på sina fula ben som på sin 20 år äldre make Frank. Det ringer på dörren och en avgrund öppnar sig, för det är ett dödsbud som levereras. Deras enda dotter Mizzi har begått självmord. Nadine börjar känna att hon har misslyckats som mor och det blir den katalysator som får henne att sakta men säkert förändras.

Vi får i tillbakablickar möta Nadine som barn, tonåring och ung vuxen. Nadine växer upp med att alltid få höra att hon är för mycket: för högljudd, för fysisk, för stor och för arg. I den nutida berättelsen får vi uppleva hur Nadines liv gestaltar sig efter Mizzis död. Katrin Seddig låter oss se hur hon handskas med sin despotiske far som numera är gammal och i behov av hjälp, hur hon fortsätter att gå till jobbet och sköta kontoret åt den ganska vidrige ynkryggen advokat Wiedenberg och hur hennes syn på Frank blir alltmer skoningslös. Det är långt ifrån en promenad i parken, när Nadine örfilar upp sin gamle far och nyktert betraktar sin makes åldrade gång, men Katrin Seddig låter oss inte vända bort blicken. Hon riktar vår uppmärksamhet mot de ställen där det är som mest obehagligt.

Den vuxna Nadine är en produkt lika mycket av sin fars stränga uppfostran som av samhällets normer om hur en kvinna ”ska” vara och har inte mycket att göra med den hon själv hade velat eller kunnat vara. Efter Mizzis död får hon nog av att spela den kvinnoroll som hon påtvingats och hon slänger av sig skikt efter skikt av “uppfostran”. Hon blir mer av den Nadine som hon skulle kunna ha blivit om livet varit annorlunda. Hon blir större och större, hon slutar att hålla tillbaka och att anpassa sig och i takt med det växer hennes ilska. Hennes far, man och chef gör klokt i att hålla i hatten när den nygamla Nadine-versionen äntrar scenen.

Katrin Seddig dissekerar föräldraskap och äktenskap med samma vassa kniv och håller samtidigt upp en spegel framför oss. I den spegeln ser vi oss själva i ögonhöjd med Nadine, Frank och den gamle fadern. Och det är inte alltid en smickrande blick, för publikfrieri, det är inget som Katrin Seddig ägnar sig åt!

Similar Posts:

• Den äktenskapliga rävsaxen
• Ett rosa paket med luft
• Kraven på rättvisa lyser genom århundradena
• Löjligt lycklig läsning
• Roman om rädsla

Den unga, blyga Hilma blir förälskad – kanske mer för att det förväntas av henne, än av någon annan anledning. Men visst är han charmig så det förslår, den skönsjungande kavaljeren. En läroverksadjunkt från en fin familj, som dessutom brinner för arbetarnas sak och gärna lägger ut orden om hur en annan samhällsordning än den rådande vore att föredra.

Sedan går det snabbt, plötsligt är det en väldig brådska med bröllop. Varken Hilma eller hennes familj har något att sätta emot när Sigfrids familj sätter igång med bröllopsbestyren. Och varför skulle de det egentligen, en flicka som Hilma från knappa förhållanden. Hon kan skatta sig lycklig över ett sådant parti!

Redan på bröllopsnatten raseras den sköra bilden av de lyckligt förälskade, när Sigfrids psykiska sjukdom blommar ut till fullo och han utsätter Hilma för ett fruktansvärt övergrepp. Genom att tysta ner Sigfrids sjukdomsdiagnos har han kunnat gifta sig med den oerfarna Hilma, trots att hans diagnos innebär att lagen förbjuder äktenskap.

Hilma väljer att stanna kvar och uppfylla sin äktenskapliga plikt – i den mån en kvinna från enkla förhållanden hade några valmöjligheter på 1920-talet.

Det är först mot slutet av boken som jag förstår att romanen i hög grad bygger på verkliga händelser, att den utgår från Thorvalls egen uppväxt (fast Sigfrids efternamn Tornvall borde satt mig på spåren). Det gör att all utsatthet – hustruns, dotterns, men också Sigfrids – känns än mer drabbande. Det är svårt att acceptera att det här bara är hundra år sedan, bara några få generationer. Så mycket trauma som normaliserats och som många familjer säkert aldrig bearbetat. Hur mycket av det bär vi fortfarande omkring på?

I början av min läsning kändes berättelsen nästan förvillande lik inledningen till Kristina Sandbergs trilogi om Maj, Att föda ett barn. Den obemedlade unga flickans utsatthet i ett påtvingat äktenskap under det tidiga 1900-talet. Det är nästan outhärdligt att läsa. Men kanske inte förvånande ändå att litteraturen tar upp en berättelsen igen och igen, som hänt så många gånger i verkligheten. Och som fortsätter att hända, i nya versioner. Kerstin Thorvall hjälper oss att inte glömma bort det.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Värdet av ett liv
• Systerskap i botten av näringskedjan
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse

Vi får även följa en ung Agnes. En tonårstjej som jobbar med att hantera en knepig, annorlunda mamma. En kedjerökande mamma som en dag kliver ut genom dörren och försvinner. En dödförklarad mor som tjugofem år senare har mage att vilja ha kontakt igen. Men sveket gör det svårt för Agnes att förlåta sin mamma.

Sommarsorger är en berättelse som till en början verkar vara rätt enkel. Men det är en chimär. Under den glossiga ytan döljer sig så många lager att en lök skulle bli avundsjuk. Agnes kämpar med tillvaron och även sitt förflutna, som ständigt kommer ikapp henne.

Ibland händer det lite för mycket och jag måste gå tillbaka i texten för att hänga med i handlingen. Andra gånger läser jag vidare och hoppas att jag ska hitta tillbaka till tråden. Och det gör jag.

Jag tycker mycket om den här boken. Det är en modig debut som behandlar tabun, svek och andra svåra saker. Karaktärerna är noga utmejslade och känns levande med alla sina fel och brister. Trots mycket mörker och misär finns det ett hopp om att allting kommer att ordna sig. Även om vägen dit är snårig och full av tvivel.

Similar Posts:

• Uppslukande roman i Österlensk miljö
• Att bli en ”mamma”
• Hur mycket kan man ta ansvar för?
• Sorg ur barnperspektiv
• Olika som bär

Niklas fortsätter att hålla sig hemifrån. Och Bea blir argare och argare. De har trots allt varit ihop hur länge som helst och har tonårsdöttrar ihop. Dessutom verkar han inte vara det minsta sugen på att lösa krisen. Han vill skiljas. Bea å andra sidan förstår ingenting. Hur ska den annalkande semestern bli? De skulle ju som alla andra år resa till Niklas föräldrars sommarhus på Gotland.

Jag hinner få sympatier för Bea. Hon är mån om familjen och hon vill så väl. Men ändå blir det vasst och surt emellanåt. Hon blir så överrumplad av Niklas ”svek”. Hur kan han ha mage att kasta bort allting de byggt upp tillsammans.

När jag är som mest insyltad i Beas besvikelser skiftar perspektivet och det blir istället Niklas röst som hörs. Det blir oerhört intressant att få hans syn på saken. Hans tankar och känslor är ju lika viktiga som Beas. Moa Herngren är oerhört skicklig på att skildra såriga relationer. Jag fängslades av Svärmodern härom året. Även där fördjupades historien av olika perspektiv på berättelsen. Vem äger historien? Är den bara berättad ur ett perspektiv kan läsaren lätt förledas till att det en läser är sanningen. Men så är det ju aldrig. Jag har alltid varit oerhört fascinerad över detta. När vänner berättar om idiotiska snubbar eller imbecilla kollegor kan jag (även om jag litar på mina kompisar) fundera över hur den andra sidan av berättelsen låter?

Skilsmässan är en sårig och smärtsam historia om separation och allt vad det innebär. Efter trettio år tillsammans har mycket flätats ihop och det är inte helt enkelt att sära på det. Att skapa ett nytt liv utan det som förut var VI kan vara mycket plågsamt. Och den där släkten en var en så självklar del av, vad händer när en inte längre är tillsammans med sin partner men fortfarande älskar hens föräldrar?

Similar Posts:

• Heja Ingrid!
• Inspirerande, ja. Provokativt? Allvarligt?
• Att växa upp och bli sin egen
• När allting förändras
• Kvinnan som frivilligt försöksdjur

Jo, det var det. I Alla dessa djäfla qvinnor. Berättelsen om de första feministerna lyfter Anna Laestadius Larsson fram främst tre, men betydligt fler berörs. Det är 1700-tal, tiden kring upplysningen, romantiken och franska revolutionen. Hundra år innan den så kallade första vågens feminism.

I Stockholm läser poeten Hedvig Charlotta Nordenflycht Jean-Jacques Rousseaus senaste bok, och blir förfärad över hans kvinnosyn. Upplysningens och revolutionens män pratade vitt och brett om människors lika värde och mänskliga rättigheter, men när det kom till kritan menade många av dem bara för män (och inte alltid alla män heller). Nordenflycht köpte det inte, utan satte sig genast ner och formulerade sin protest.

I Paris håller välbeställda kvinnor salonger där de diskuterar nödvändiga samhällsförändringar. I de kretsarna rör sig Olympe de Gouges, som själv publicerar sina tankar och åsikter i skrifter, pjäser och på affischer i staden. När revolutionen kommer manar hon ofta till nyansering och försiktighet, och så klart alltmer desperat för kvinnors medverkan, men hon slutar inte tro på revolutionen – kanske inte ens när maktkampen kring den kräver hennes eget liv under giljotinen.

I revolutionens Frankrike rör sig också den brittiska feministen Mary Wollstonecraft periodvis. Av de tres verk är hennes Till försvar för kvinnans rättigheter förmodligen det mest kända, men hon skrev också bland annat resebrev från Skandinavien. Hur hon hamnade där är en lång och vindlande historia ur ett liv som verkligen var en kamp för att kunna verka som självständig kvinna och tänkare, utan att för den skull ge avkall på kärlek, sex och familj.

Det är en kamp som känns märkligt aktuell. Går det att vara självständig utan att för den skull behöva vara ensam? I den tidens äktenskap måste kvinnan ge upp all makt – juridisk, ekonomisk, till och med sexuell – till förmån för sin make, men alternativen var inte heller särskilt lysande. Möjligheterna att försörja sig var få; kärlek, sex och barnalstrande på flera sätt riskfyllt.

I Laestadius Larssons skildring ryms såväl liv som ideologi, och det är fantastiskt spännande kvinnoliv hon skildrar. Här ryms både det tidsspecifika, den stormiga revolutionen som äter sina egna barn, och det till synes eviga: frågorna om hur män och kvinnor kan leva tillsammans och komma till sin rätt.

Similar Posts:

• 250 år av kvinnoliv
• Gustavianska intriger
• Franska revolutionens öde
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Revolutionen och landsflykten

Det är något med stämningen som gör att jag bara vill krypa ner under en filt och inte komma fram innan boken är slut. Jag tror att det är det oberäkneliga i handlingen som gör att det känns som om det är livet självt man är med i, när man läser Fri kärlek i översättning av Marianne Tufvesson.

Det är 60-tal, sjaviga skjortor, ska-musik, joints och mycket kajal runt ögonen. Det är swinging London när det svängde som mest. Men hos Phyllis och hennes familj, mannen Roger och barnen Colette och Hugh, ute i förorten Otterley svänger det inte så mycket. Det är på sin höjd Phyllis som svänger dammvippan innan hon ger sig i väg på sina så kallade ”mamma-sammanträden” med tennisklubben eller samtalsklubben. Jag tror att hon tycker att livet är rätt okej och hon verkar inte vara aktivt olycklig, men när hon får en överraskande kyss ute i trädgården av en yngre man, som är på besök hos familjen, förändras allt.

Allt? Ja, allt! Hennes syn på förortslivet, på familjen, på politiken och inte minst på sexualiteten förändras gradvis efter den ödesdigra kyssen och hon bestämmer sig för att utforska vad livet har att erbjuda en inte längre purung kvinna med barn som är på väg ut ur huset. Och det visar sig vara en hel del, om man öppnar korpgluggarna och vågar sig längre bort än till grannens cocktailparty, skulle jag vilja påstå, utan att avslöja för mycket.

Titeln Fri kärlek är en beskrivning av det här nya livet och det är inte bara Phyllis som utforskar sin sexualitet. Nej, ni behöver inte vara oroliga för pinsamma sängkammarscener. Det är inte så Hadley arbetar. Hon låter oss förstå, ana och veta utan att skriva oss något på näsan.

Det som gör den här boken så underbar är att den inte är det minsta förutsägbar. Den följer inga färdiga uppritade kartor utan svänger ibland överraskande av på en liten skogsstig, där jag hade trott att vi skulle fortsätta framåt på landsvägen. Det finns ingen stereotyp uppdelning i goda och onda personer. De som vid den första blicken verkar goda, beter sig inte alltid så mot sin omgivning och de som man skulle kunna kalla ”onda”, uppför sig i sin tur inte som svin hela tiden. De flesta är som folk är mest, helt enkelt. Människor förändras, utvecklas och överraskar, både mig som läsare och kanske sig själva, och livet tar en ny vändning. Och jag blir löjligt lycklig varje gång jag får lära känna en ny sida av Phyllis, Roger, Colette och de andra som vi möter i den här romanen.

Similar Posts:

• Längtan, lera och luft
• Roman om rädsla
• Det bubblar i Brighton
• Existentialism i fascismens hjulspår
• Systerskap i botten av näringskedjan