Recension

: Barnvagnsblues
Barnvagnsblues Ester Roxberg
2017
Wahlström & Widstrand
7/10

Att bli en ”mamma”

Utgiven 2017
ISBN 9789146230137
Sidor 217

Om författaren

Foto: Gustaf Persson
Foto: Gustaf Persson

Ester Roxberg är författare och skribent. Hon är född 1987 i Småland men är idag bosatt i Stockholm. Debuten Antiloper kom 2011 men redan 2004 vann hon Lilla Augustpriset.
År 2013 gav hon ut ungdomsromanen Fågelhuset och medverkade i antologin Granta, #2. Min pappa Ann-Christine utkom 2014 och nominerades till Årets bok Gaygalan 2015.

Sök efter boken

Ester Roxbergs roman Barnvagnsblues handlar om Agnes, tjugonio, med lilla Elise på ett par månader. Intrigen börjar i slutet av juni och Agnes går med barnvagn gata upp och ner i ett sommarvarmt och tomt Stockholm. Hon besöker BVC och öppna förskolan. Hon träffar andra mammor med småbarn och hon lagar mat åt sin man Frank som fått nytt jobb som revisor och tillbringar dagarna på ett ödsligt kontor. Ingen semester i år. Värmen stiger och Agnes känner en enorm rastlöshet.

Agnes attackeras av allehanda illamåenden. Hon känner sommarhettan påtaglig på den kropp som är förändrad. Lukter av blöjor och kräk, bananer och tonfisksallad stiger henne åt huvudet i de nya sammanhang som hon tvingas och tvingar sig själv in i. På barnavårdscentralen blir hon reducerad till ”mamma” – plötsligt är hon inte en person med ett namn längre. Hon känner utanförskap bland de andra mammorna. Ibland rymmer hon, bara tar sin lilla flicka och lämnar mammagruppen med ”idisslande kossor”. Andra gånger försöker hon verkligen göra sin röst hörd i diskussioner om barnvänliga produkter och ekologiska lösningar. Hon försöker: ställer nonsensfrågor, dricker kaffe ur en kopp som är tom och bjuder hem en gammal klasskompis, ”Äppelkinden”, som vill se deras tvättmaskin och jämföra längden på blöjor. Ibland måste Agnes bara säga rakt ut sina innersta svarta tankar; förstöra stämningen med funderingar om cancer eller meteoriter. Hon sannar med om hur ”trevligt” det är att råkas. Oftast känner hon sig mest som en utomjording, en förrädare.

Många är impulserna. Agnes googlar ekologiska solkrämer, resistenta bakterier, de vanligaste småbarnsolyckorna och tänker mitt i värmeböljan på vinterhalkolyckor med barnvagn. Hon är förberedd med ekologisk (stenhård) babymadrass, eluttag med petskydd, lådor med barnspärr, vibrationsapparat som får småbarn att sova. Hennes lilla familj borde bo på landet. De köper en ekologisk soffa för tjugofyra tusen. Hon övertalar nästan Frank om att de ska börja på nytt i Australien. Eller de kunde ”jobba som lärare i Granada”, ”bygga skolor i Katmandu” eller börja som ”fotbollsledare i Kapstaden”. Hon bjuder hem en rumänsk tiggare på middag – som tycker att deras lägenhet är rena drömmen.

En vändpunkt blir gymmet. Agnes betalar niotusen kronor för en personlig tränare under några veckor. Hon börjar hårdträna och lyckas gå ner i vikt. Gymsessioner och däremellan tränarens taffliga sms (”detta ficksar du”, ”snygg planka”). Träningen blir en urkraft som får henne att känna sig femton år yngre: ”jag blir ny”.

Julimånadens sommarhetta övergår i augusti med regn och mörka, ljumma kvällar. ”Äppelkinden” lockar hon ut på en boxningsmatch i en park – adrenalinet gör något med dem. En liten kille frågor Agnes på en parkeringsplats om hon är en mamma och hon svarar ”Jag är en mamma”. Orden är symboliska – Agnes hör själv att hon accepterat faktum. En kväll säger Frank till henne att hon klarat första tiden fint – han inser det när han ser henne tillsammans med deras dotter.

Föräldrarollen är ett av konstens (politikens, ekonomins, historiens) största teman. Roxberg skriver med Barnvagnsblues in sig i en tradition – pompöst sagt – sedan bibelns tid. Här handlar det om en präktig medelklasstillvaro á la 2010-tal. Impulsivt tänker jag på Knausgårds Min kamp del 2 där han sjavar runt i lägenheten bland soppåsar och blöjor och lär sig navigera med barnvagn i Stockholms innerstad. Han har veckoslutssemestrat i metropoler, köpt dyra små pälsjackor åt sin älskade men knappt hållit ett spädbarn innan det första egna. Han utgjuter sig över hur han ”feminiseras”, blir en produkt av jämställdheten och känner sig djupt förödmjukad. Kulmen är en trallglad babyrytmiktimme där han är den enda pappan. I Barnvagnsblues har Agnes inga tankar på varken jämställdhet eller feminism (som formbarligen lyser med sin frånvaro) utan försöker bara finna sig i ”det nya normala”.

Jagberättaren Agnes är distanserad. Hon förställer sig. Roxberg använder sig av mycket dialog och meningarna är ofta korta och klara – likaså kapitlen – men det finns många bakomliggande tomrum. Vem var Agnes innan hon levde med Frank och blev mamma? Och varför beter hon sig ofta som ett barn inför honom? Han står liksom en förälder för ekonomi och sunt förnuft.

Agnes ensamhet är ofta skriande. Tvåhundra kontakter i telefonen men ingen att ringa. Inte en släkting eller vän? Hennes egen mamma? Mammor finns.

På något vis uttrycker Barnvagnsblues mycket av den ensamhet och positionering med oändliga valmöjligheter som präglar vår tid. Att bli – att välja att bli – mamma är en av de vanligaste livhändelserna – samtidigt en av de mest förändrande. Allmängiltigt men alltid unikt. Aldrig lätt. Blues var ordet.

Barbara Strand-Blomström

Publicerad: 2018-02-28 00:00 / Uppdaterad: 2018-02-26 19:57

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7262

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?