Recension

: 30 år av tystnad
30 år av tystnad: Mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme Anna Hage
2018
Forum
8/10

Mördaren såg ju mig

Utgiven 2018
ISBN 9789137151151
Sidor 269
Medförfattare Ana Udovic

Om författaren

Anna Hage är född 1968 och arbetar som marknadschef. Hon har två vuxna barn och bor söder om Stockholm.

Sök efter boken

Jag tänker på mitt ganska odramatiska förhållande till blod när jag läser den här boken. Hur ett litet ytligt sår på ens huvud kan leda till att ansiktet blir helt rödrandigt av blod, och jag i princip skulle kunna fortsätta dricka mitt morgonkaffe i lugn och ro, om inte dessa blodränder såg så dramatiska ut för min omgivning.

Den bilden har utmanats lite grann när jag slagit igen pärmarna på Anna Hages 30 år av tystnad – mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme.

Anna tillhör en av dem som var först framme sedan Sveriges statsminister skjutits ihjäl den där sena fredagskvällen i februari 1986. Hon var bara 17 år, gick på vårdgymnasiet i Södertälje. Anna satt i en bil där Ulf Lundell sjöng på högsta volym ur bilstereon och uppfattade således aldrig något skott. Det hon lade märke till var hur en då för henne okänd man falla handlöst ner på trottoaren. Anna fick för sig att mannen hon såg kanske fallit till marken av ett akut sjukdomsfall eller något liknande. Därför bestämde sig för att försöka rädda livet på honom.

Sedan är det ju det där med blodet. När hon kommit fram och börjar lätta på mannens randiga slips och börjar knäppa upp hans skjorta, ser hon det. Det sprider sig som batik på skjortbröstet. Hon försöker med hjärt- och lungräddning. Skjortan blir så småningom helt röd. Blodpölen under mannen växer, och efter ett tag märker Annas hur hennes knän halkar omkring i blod, och händerna har svårt att få grepp.

Lite senare i boken beskriver hon hur svårt det var att få bort den döde mannens blod från sin hud. Hur mycket hon än duschade och tvättade sig. Den nästa kväljande söta lukten av järn. Hur det etsade sig fast inte minst själsligt.

Då framstår genast ränderna från mitt lilla jack i huvudet rätt pyttiga. Det är bara mitt eget blod och jag lever fortfarande. Att omöjligt få bort en annan persons blod – från en människa som dessutom är död – ger en liten bild av hur traumatiskt det faktiskt kan vara, att på nära håll få uppleva ett mord.

Och det fina med den här boken är att den primärt inte handlar om ett statsministermord. De första minuterna är det faktiskt bara en medmänniska hon försöker rädda där på Sveavägen i Stockholm. Nej istället får vi följa vad som blir Annas konsekvenser av att ha försökt rädda livet på det hon förstår är Olof Palme, först han väl skjutsas iväg i ambulansen.

Inte minst handlar några av kapitlen hur illa behandlad hon känner sig av polisen. Framförallt att det inte fanns någon förståelse för hur traumatiserad man kunde vara, efter upplevelsen av ett mord. Idag är psykologstöd en självklar del på ett helt annat sätt. Vid de första förhören under mordnatten kände hon sig inte alls lyssnad på. Polisen var bara ute efter att få svar på sina frågor och var för övrigt rätt ointresserade, upplevde hon.

Och när det blev rättegångar några år senare, där Christer Pettersson först blev dömd till livstids fängelse, upplevde Anna Hage att Petterssons advokat satte hennes vittnesmål mot målsägande Lisbet Palmes på ett helt annat sätt än hon var beredd på. Anna tyckte bara hon blev en bricka i ett spel.

Kort sagt blev det ett mentalt sår Anna bar med sig i nära trettio år, och hon gömmer rätt väl under de många år efter mordet som hon kommer att vara gift och bilda familj. Det är först när hon skiljer sig under 2015 och hennes barn är nästan vuxna som det börjar krackelera. I slutet av februari 2016 blir det dessutom ganska mycket ståhej kring 30-årsdagen av mordet. Av en slump möter sig själv som 17-åring på TV:n och den riktiga krisen uppstår. Anna söker upp en psykolog och upplever att hon för första gången på tre decennier blir tagen på allvar. Besöken hos denna psykolog och vad de mötena ger får man också följa i denna bok. En bok som är djupt mänsklig, allmängiltig, välskriven och jag har svårt att släppa ifrån mig förrän den är färdigläst.

”Jag såg ju faktiskt mördaren, tänk om han såg mig och att det är jag som blir offer nästa gång?”

Erik Stenkula

Publicerad: 2018-03-01 00:00 / Uppdaterad: 2018-03-01 07:07

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7258

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?