Ingenting annat lika mellan den svenske fotbollsspelaren och de australiensiska musikerna, men som resvan svensk medelklass blir jag i båda fallen något förstummad. Hur den stora världen, att den inte med egna ögon ses förrän långt upp i tonåren. Och i det sistnämndas exemplet så är det två tonåringar som verkligen drömmer om världen utanför Queensland. Tonåringar som studerar konst, som intresserar sig för europeisk film (McLennan) och amerikansk musik (Forster), får ändå hela sin världsbild från tidningar som med dåtidens postgång ligger månader efter att de publicerades. Och har hela tiden sitt geografiska center i en stad som de båda anser vara inget mer än en provinsiell huvudstad, vilken Forster översätter till USA-termer som Mississippi.

The Go-Betweens är ett band vars varumärke alltid varit starkare än dess skivförsäljning och där den kronlogiska karriären skiljer sig väldigt mycket från jämförbara band. Författaren (Forster) grundade bandet under sent 70-tal med önskan att få sin då tillfällige bekant Grant McLennan som medlem. Efter viss tvekan fick han igenom sin första önskan och där börjar delen som han ser som akt ett. Under en tioårsperiod med start 1979 släpper de sex skivor på fem olika bolag. Alltid med goda recensioner från musikpressen och aktade av musikaliska kollegor i mer framgångsrika band. Men utan någon direkt stabilitet, vare sig geografisk eller kommersiell, och när deras sista akt 1-skiva, 17 Lover Lane, inte får det lyft den ur ett retroperspektiv onekligen borde fått lägger de ner bandet. Namnet dör aldrig, de blir aldrig ovänner men ägnar 90-talet åt sina egna namn. Men återgår dryga tio år senare till det gemensamma namnet, vilket naturligtvis blir akt 2. På 2000-talet ger renommén av namnet även den kommersiella stabilitet som aldrig uppstod tidigare, även om det inte innebär country estates på brittiska landsbygden, framsidor i Vanity Fair eller världsturnéer sponsrade av Pepsi Cola. Och allt slutar den 6 maj när Grant McLennan plötsligt avlider i sängen i sitt kollektiv, timmarna innan de skall ha en fest för de närmaste.

Grant & I har blivit hyllad i musikpressen och det är inte svårt att förstå varför. För Robert Forsters biografi om sin bandkollega Grant McLennan och deras band The Go-Betweens är inte bara ett porträtt av en livslång vänskap eller ens av deras band utan lika mycket en sammanfattning av musikhistorien, om man ser den som en genreresa: Bob Dylan – Velvet Underground – punk – new wave – postpunk – indie. Forster har därtill förmågan att både uttrycka sig såväl litterärt som journalistiskt, men alltid med en ödmjukhet och en näst intill vördnad för musiken. Han är en observatör, en nyfiken musiknörd precis som som de recenserande journalisterna men med skillnaden att han varit i det epicentrum de alltid drömt om att vara i: hämtad till Glasgow 1980 av Orange Juice, tillfrågad att vara förband till R.E.M under Green-turnén och som avslappnade vänner till Nicke Cave och de andra i Bad Seeds. Samtidigt som Forster har exakt samma intresse och förmåga att bedöma musik, musikaliskt som textuellt.

Ändå är grunden till hela boken, till varför den är skriven, inte The Go-Betweens, musiken eller den snåriga väg Forster tagit, utan hans livslånga vänskap med Grant McLennan. Hur han som osäker vill-veta-hur-världen-fungerar ser Grant som någon som vet just det. Grant, som kommer från pengar men placerade i den riktiga australiensiska obygden, faderslös sedan sexårsåldern och skickad till internatskola som elvaåring, är en person som kan tillbringa en hel dag i sängen med en trave filmtidningar (som 17-åring likväl som 50-åring) och vara helt och hållet tillfreds med det. Hur Forster under Go-Betweens akt 1 hela tiden haft den publika bilden som den coole, den som hängt på klubbar och sett ”rätt” ut, medan bilden av Grant istället varit den som lagt sig klockan tio med en god bok. Deras gemensamma resa, som den beskrivs av Forster, punkterar en hel del hål där.

Men någonstans där, i den rakt igenom kärleksfulla beskrivningen av en livslång bekantskap, finns det så många frågetecken. Hur de två, som så nära man kan komma en annan person ändå tolkar varandra genom tolkningar av textfragmenten. Forster blundar inte för det, tvärtom ser han fortfarande Grant som en gåta. En person han skulle göra allt för. Och med ett gensvar, men ändå. Deras långa historia till trots. En person han vill lära känna precis lika mycket som när de gick i samma klass på Brisbane University 1977 när han för tidigt avled i samma stad 2006.

P.S. För den som inte vill läsa hela boken, men ändå på något sätt blir intresserad, så finns en utmärkt intervju på Jan Gradvalls SR-blogg, den timmen är tveklöst en bättre promotion än ovanstående recension. Det allra bäste vore dock om Spotify skulle haft den fulla Go-Betweens-katalogen, men de har tyvärr bara 3 av 9 skivor … Men hey, allt ska kanske inte finnas ett klick bort. Så var det aldrig för Zlatan. Eller för Forster & McLennan. D.S.

Similar Posts:

• It ain’t me, babe
• Mer än bara en trappa till himlen
• Mest för fans
• 70-talets största sötsak
• Stämningsladdade bilder, rörigt berättande

Preppers (ibland används den något mer försvenskade varianten preppare och tidigare användes oftare termen survivalist) är sådana som på olika nivåer förbereder sig för det värsta, om just saker som nämns i broschyren skulle inträffa. Vilket kan ses som en skala från långvarigt strömavbrott via krig ända till zombieapokalypsen (för den sistnämnda finns flera nischade böcker som Max Brooks The zombie survival guide eller svenska Herman Geijers Zombieapokalypsen: din guide till överlevnad). Prepping har under de senaste åren fått ett rejält uppsving och gått från någonting som för ett antal år sedan sågs som extremt – tänk amerikanska konspirationshetsare som lagrar mat och vapen ute på vischan inför den kommande FN-invasionen – till att bli en sund förberedelse inför fenomen som extremare väder och cyberattacker. Samtidigt så är nog mest trenden ändå något för lägenhetsinnehavare i storstäder, på landet har man alltid varit preppers om än omedvetna om själva ordet.

När det numer är ens medborgerliga plikt att vara en prepper så kan det vara lite intressant att läsa några rader mer än den nämnda broschyren. Och förra året släpptes en relativt tunn och lättläst bok av Anna-Maria Stawreberg som helt enkelt heter Prepping och går igenom grunderna. Både vad man bör ha i form av saker och kunskaper, lite bakgrund till fenomenet prepping och en liten allmän beskrivning om katastrofer som fenomen och hur människor påverkas. Boken är både lättläst och väldigt konkret när den går igenom grunden för de förberedelser som behöver göras. Och hela tiden varvat med intervjuer med personer som är aktiva preppare och bland dem den i litteratursverige mest kände sådan: Lars Wilderäng, som med den apokalyptiska Stjärnklart-trilogin lyfte fram prepping till en bredare massa (och även fick undertecknad att vid första ikeabesök efter läsning hamstra på mig 1,000 värmeljus). Den invändning man kan ha är att Stawreberg kanske skulle ha skrivit hundra sidor till? Hon täcker det mesta, men med lite mer djup skulle det ändå vara en lättläst och ganska kort guide.

All information i boken går givetvis att införskaffa sig på nätet. Och där finns ju såklart även mycket mer, på div. survivalist/prepper-forum kan man ingående läsa på om detaljfrågor om multiverktyg och olika märken på vattenreningstabletter. Men just därför blir en bok som Prepping ett ganska bra mellanläge: lite mer praktiskt beskrivande än ”Om kriget kommer”-broschyren, men utan att bli särskilt extrem. Lite vad som är bra att ha hemma (finns flera listor på bra att ha) och lite grunder i överlevnad. Lite spännande för den yngre stadsbefolkningen, men en uppstapling självklarheter för de som växt upp med ”Om kriget kommer”-broschyrer eller bor på landet.

Similar Posts:

• Handbok i överlevnad med zombietwist
• Hur du överlever en apokalyps
• Hur många vattendunkar har du hemma?
• Allt du behöver veta inför zombieapokalypsen
• Vecka 33: Knäckebrödsbitar och västkustsallad

Nathan Hill har ägnat sin debut Nix tio år och någon gång under den tiden är jag övertygad om att idén funnits där. Idén om den stora amerikanska romanen. Debuterar man med en sjuhundra sidors roman där man väver samman studentupprorens 1968 med samtidens populistiska strömningar inom politik och media och kryddar blandningen med lite uppväxtskildring från sin egen tonårstid (sent 80-tal), långa passager i ett fiktivt World of Warcraft-spel och en dos immigrationshistoria från den gamla världen, ja, då är helt enkelt ambitionerna där. Och ambitionen är knappast negativ, för trots klichéerna kring begreppet så är det riktigt angenämt att läsa en roman som tar ett rejält sikte.

Grundhistorien i dess mest kortfattade form är att huvudpersonen Samuel, en litteraturlärare med författarambitioner, vars mamma tidigt under hans uppväxt bara försvann, får det första livstecknet från henne. Tjugo år efter försvinnandet så dyker hon upp i nyhetsflödet, då hon kastat sten på en populistisk och högervriden presidentkandidat under dennes valkampanjsbesök i Chicago. Detta ger Samuel möjlighet till kontakt för att få svar på sina livslånga frågor om det svek han utsatts för och hur detta svek format honom. Svaren finns dock inte enbart i moderns livsberättelse utan lika mycket i hans egen. Parallellspåren är många och därtill är berättarjagen flera.

Allt detta hade kunnat vara både överpretentiöst och svårforcerat om det inte vore för författarens förmåga att både berätta en sammansatt historia och att göra det väldigt bra. Språket är väldigt rakt och dialogerna är underhållande med stora humoristiska inslag, även om de ibland kan vara onaturligt fyndiga och ha en one-liner-frekvens i nivå med en bättre sitcom. Men framförallt är det en väldigt underhållande roman där balansen känns noga övervägd. Läsaren flyttas fram och tillbaka i tiden och under vissa delar glömmer man nästan att det är delberättelser i en helhet. Stundtals kan man tro att man läser till exempel en uppväxtroman och då är det mest den fysiska tyngden av boken som påminner en om helheten. Men delarna vävs sakta men säkert ihop och när man kommer till slutet finns få olösta trådar kvar. Trots de olika skiftena i tid, rum och berättare så är det ändå i mångt och mycket en rak berättelse.

Den i år 150-åriga strävan efter den stora amerikanska romanen fortsätter och Nathan Hill har onekligen gjort ett bra försök och här finns många moment som tillfredsställer de mål som De Forest eftersträvade. Men om den om några år hamnar på Wikipedia-sidan över de stora är egentligen ganska ointressant, det är strävan som räknas. Den heliga graalen ska ju heller helst inte finnas, då är den ju bara ett tvåtusenårigt lerkärl.

Similar Posts:

• Ironigänget ville egentligen komma nära
• Ökensprickor
• Hockey och meth
• Absurd satir om rasismen i USA
• Inte så spännande spänningsroman

Och trots en abnorm frånvaro av objektivitet här, så vill jag ändå påstå att Brett Andersons självbiografiska Coal Black Mornings är just en av dessa. Det är en självbiografi som handlar om personen Brett och inte om sångaren Brett. Det är en självbiografi skriven direkt till sin son, för att han när han blir vuxen ska kunna få den möjlighet författaren aldrig själv hade: att på något sätt förstå vem han far var, vart han kom ifrån och vilka som var hans drivkrafter. För att göra det extra tydligt, och för att komma ifrån just det musikbiografiupplägg det går tretton av på ett dussin, så väljer han även att klippa av precis innan singeldebuten the Drowners. Det är, som det skrivs på baksidan, en bok om misslyckanden. Något som Anderson förvisso inte kunnat skriva om självbiografin fortsatt, då bandet efter debutsingeln under försommaren 1992 snabbt blev den stora brittiska hypen med ett debutalbum som året efter blev det snabbast säljande albumet i Storbritanniens historia.

Allt det känner förstås läsaren till. Och just därför är det så mycket intressantare att komma till de delar som man inte känner till. Här och var finns förstås en och annan detalj som dykt upp i en eller annan intervju, men nu kommer de i ett sammanhang. För Andersons självbiografi är en uppväxtbiografi, den om en pojke som växer upp med känslan av att inte passa in, som var ämnad för någonting annat. Långt ifrån unikt såklart, men ändå är det ju just precis så hans personliga historia är.

Familjen Anderson är fattiga, ekonomisk tillhör de tveklöst arbetarklassens lägre skikt då de hela tiden saknar en stabil inkomst. Men kulturellt passar de båda excentriska föräldrarna inte alls in i grannskapets strikta arbetarklassnorm. Fadern är besatt av pianisten Franz Liszt och bohemisk av det lite borgerliga slaget som vurmar för gamla kyrkor och den brittiska monarkin, men han är även känslomässigt stängd efter en uppväxt med alkoholism och misshandel. Modern är något av en free spirit med konstnärlig utbildning och dragen åt självhushållsprincipen då hon tillverkar praktiskt taget allt de äger, inklusive kläder, själv. Vilket förvisso mer grundas på knappa ekonomiska förutsättningar än på övertygelse.

Där växer Anderson upp, tillsammans med sin storasyster i ett extremt litet hus i de fattigare delarna av Haywards Heath, några mil söder om London (om man mot förmodan skulle missa att hoppa av Gatwick Express i just Gatwick, då är det där man hamnar som nästa stopp, och som tröst till sitt missade flyg kan man ju då ta sig en Brett Anderson-tour). I en märklig familj i en hård miljö är att han som sagt blir just den typen av drömmare om någonting annat ganska given. Han blir aldrig direkt mobbad, vilket han tror beror på att han är ganska storväxt och hyfsat duktig i idrott, men heller aldrig direkt accepterad. Via sin storasyster upptäcker han musik och ägnar snart sin tid utöver skolan till att jobba extra som tidningsutdelare för att få råd att köpa skivor.

I tonåren skapar han sitt första band och så fort han får möjlighet flyttar han till London för att officiellt studera, men egentligen mest för att komma till allt det han saknat. Storstaden möter honom såklart inte med öppna armar och bandet, som sakta men säkert formas till den uppsättning som finns på debutalbumet, ligger tidsmässigt fel. De försöker kompromissa och sen inte kompromissa. Och ja, till slut lyckas de. Grundstommen här är kanske inte heller särskilt unik, men berättarjaget formulerar det med samma känsla av att beskriva de små vackra detaljerna i en annars grå och trist vardag som fyller upp Suedes texthäften. Därtill berättas allt med en ocensurerad öppenhjärtighet av en författare som också kan sätt sin uppväxt i ett större sammanhang än bara det rent musikaliska.

När jag läser Black Coal Mornings slår mig hela tiden tanken på hur jag skulle uppfatta den som en ren uppväxtskildring, om jag kunde radera bort mina 26 år som Suede-fan. Men den lobotomin skulle samtidigt innebära att jag skulle tappa det där ögonblicket när jag precis fyllt 18 och såg ”Metal Mickey”-videon på MTV och mitt pojkrum på några sekunder blev någonting mycket större. Hur jag långt innan låten var slut insåg att ”this is it”. Nej, objektivitet i all ära, men till att byta bort min absolut bästa musikaliska 3 minuter och 27 sekunders-upplevelse någonsin, säger jag bestämt ”nej tack” till! Fast läs för all del boken ändå.

Similar Posts:

• En arbetarklasshjälte är något att vara …
• ”… quite simply the best job in the world”
• En sångare talar ut
• På andra sidan välfärdssamhället
• Goin’ Underground

Medborgerliga rättigheter, vad är de värda? Den frågan är ju inte lika konkret och definitionen av dessa kommer säkert att vara lika varierad som det tillfrågade underlaget. Och gissningsvis är den så pass dramatisk att den nog helst inte säljs bort mot en engångssumma. Men om man precis har så att man kan hanka sig fram, utan framtidsutsikter och med medborgerliga rättigheterna så obefintliga att de inte ens ger minsta möjliga fysiska skydd?

För paret Charmaine och Stan i Margaret Atwoods Hjärtat stannar sist är valet inte särskilt svårt. Man känner ju även som läsare att det är det bättre av de två kanske inte helt idealiska alternativen. De väljer helt enkelt bort de medborgerliga rättigheterna på permanent basis för att nå ekonomisk och fysisk trygghet.

Paret lever i vår samtid men i något slags parallell tidslinje där den amerikanska ekonomin inte går som tåget. På något sätt hanterades finanskrisen 2008 rejält sämre, eller om nu krisen var rejält värre (eller möjligen en kombination av de båda). I deras nutid är det inte 4% arbetslöshet i USA, utan den har passerat 50%. De stora städerna i det amerikanska kärnlandet har förslummats och saker som välfärdssystem, lag och ordning eller ekonomi är näst intill borttynade. De som har möjlighet har flyttat till luxuösa offshore-plattformar eller till Kalifornien. Den möjligheten hade inte Charmaine och Stan. De har istället sett sin medelklasstillvaro rinna ut till att bo i sin bil och via extrajobb som servitris precis får ihop mat och bensin för att hålla sig flytande, hela tiden med skräcken för att bli rånade, våldtagna och mördade i den närmast laglösa tillvaron.

Så de ansöker om och blir beviljade medborgarskap i Positron. En helt ny slags stad, där ett företag rustat upp slumkvarter till ett Truman Showskt gated community där stängslen är låsta åt båda hållen. Där inne finns trygghet, arbete och mat på bordet. Och en fullkomligt andefattig tillvaro där musik- och tv-utbudet enbart befinner sig på ett stadium före tidigt 60-tal, där ingen pratar om någonting och där den lokala tidningen bara har lokala, positiva nyheter. Och så den lilla detaljen att de bara kan vistas där halva tiden, en månad där och en månad i samhällets fängelse Internharmoni. För att effektivisera utnyttjandet, så att fyra personer kan bo i samma hem. Men aldrig samtidigt. Charmaine och Stan älskar det, till en början.

Någon ideal tillvaro blir det, som alla kan förstå, inte. Och efter några växelvisa månader så börjar fasaden spricka. I staden likväl som i deras förhållande. Tillvaron blir absurdare och absurdare med försvinnanden och högteknologisk sexdockstillverkning i någon slags Douglas Coupeland-version av ett sentida hyperkapitalistiskt DDR-samhälle. Skriver man på kontraktet till Positron så finns dock varken ångerrätt eller möjlighet att dra sig ur villkoren.

Atwoods dystropi är full av absurditeter, som tar vid och avslutas ganska tvärt och både bygger på, men också ibland bryter ner, de intressanta frågeställningar som dyker upp för läsaren. Som att hon drivs av en berättarglädje där hon främst vill roa läsaren, snarare än att problematisera den samhällssatir som hela romanen bygger på. Jag betvivlar inte att det är ett medvetet val, men romanen faller ändå lite på det, då den skulle kunna vara så mycket mer om Atwood själv tog sin skapelse på lite större allvar och stämde ner den några toner.

Similar Posts:

• Skruvad satir om utopins höga pris
• Storstilad dystopitrilogi går i mål
• En modern version av Stormen som lämnar mig likgiltig
• Välsignad vare frukten
• Vacker gestaltning av brutal dystopi

När man läser Matthew Weiners debutroman Heather, i sin helhet i december 2017 är det oundvikligt att de två välkända ordkombinationerna ”Mad Men” och ”me too” kommer upp. De passar ju onekligen väldigt bra ihop, för den historiska precisionen bakom hyllade AMC-serien (ja, det är nog på sin plats att tillägga att jag också tillhör skaran som hyllar Mad Men) gällde inte bara att äpplena i rekvisitan inte fick vara av de moderna och perfekta slaget (Weiner krävde att de skulle ha lite skavanker, som äpplen hade innan de genmodifierades) utan även att sexuella trakasserier var en lika självklar del av det dagliga arbetet som att komma på slagkraftiga pitcher.

Men det som slår mig redan efter någon sida är inspelningsanekdoten om hur Weiner gav alla skådespelare Richard Yates Revolutionary Road och beordrade läsning. För även om den inte skall ha tjänat som inspiration till skapandet av serien så är det i hans skola Weiner går som författare. Gissningsvis har han även läst Paula Fox Förtvivlade människor, för i Heather, i sin helhet är det just till den typen av New York-par vi hamnar: de som gör allt för att framstå som lyckliga men som naturligtvis är olyckliga. Här finns också den vardaglighet kring personerna som utgör det äkta paret Mark och Karen som vi finner i nämnda romaner, jämfört med den visionära briljansen hos reklamskaparna.

Mark är framgångsrik i sitt yrke, men något introvert, och saknar därmed det där extra som gör att han aldrig får den befordran som han söker. Eller den uppskattning han tycker han förtjänar. Karen är på många sätt likadan och även om hon via makens bonusar lever ett hemmafruliv med ganska hög status så känner hon sig oftast utanför i sociala sammanhang. Ja, båda behärskar det sociala spelet, men mer på det teoretiska planet och ingen av dem har någon nära vän. När de får dottern Heather så är lyckan däremot gjord. De blir en familj på riktigt och lever det till synes perfekta livet. Men med tiden faller de isär, när Heather går från ett barn till tonåring så ändras rollerna och de tre dras sakta åt olika håll.

Att Weiners bakgrund är från manusskrivande anas i språket som är kallt och direkt. Historien konstateras snarare än berättas, vilket redan från första raderna inger en stämning av att slutraden nog inte är den att ”sen levde de lyckliga i alla sina dagar”. Samtidigt är det inte bara ett drama inom familjen, för här finns även en fjärde karaktär, Bobby. En person från någon avkrok i New Jersey som växer upp i Heathers totala motsats: oönskad och utan en tillstymmelse till välstånd. Vilket även ger en bild av de ekonomiska och klassmässiga kontrasterna i USA. Inte nödvändigtvis av dagens USA, för raderar man någon hänvisning till e-post och mobiltelefon så hade berättelsen fungerat exakt lika bra om den utspelats samtidigt som Don Draper några kvarter bort pitchade Kodak-karusellen. För olycklighet är tyvärr lika universell och tidlös som sexuella trakasserier.

Similar Posts:

• Bland de bortglömda ”författarnas författare” råder alltjämt olyckligheten
• Bridget Jones möter Veronica Mars
• Surrealistisk egoism
• Relationer i New York
• New York på svenska

Det är främst två aspekter av Thomas Engströms kvartett som sticker ut: det om inte helt unika, så i vart fall ganska ovanliga greppet att en svensk thrillerförfattare skriver historier som helt och hållet saknar koppling till Sverige, samt att de dagsaktuella händelserna har en så dramaturgiskt stark koppling till kalla krigets dagar. Det första är väl egentligen inte mer än ett konstaterande, om än ett uppfriskande sådant. Vad gäller kalla kriget-dramaturgin så byggs den upp av huvudkaraktärernas senioritet: de har just den där grundläggande cynismen för agenter på fältet, de som möter en realpolitisk verklighet som är ljusår ifrån de högre mål de någonstans tror, eller i vart fall trott, på.

Nu är förvisso inte cynikern Ludwig Licht någon idealist, och var inte ens det under sina fornstora dagar. Då verkade han som agent inom Stasi men förrådde samtidigt sitt land till CIA. Nu verkar han i den CIA-sponsrade privata sektorn och gör det för lönen. Det är väl i vart fall det motiv han ger till den lilla krets som känner honom, men också det han intalar sig själv. Samtidigt är själva spelet också både en lockelse och någon form av livsförlängare, då alternativet för den ganska nedgångne alkoholisten ändå är en för tidig död. Därtill anar man att det finns en form av känsla för gott och ont, även om detaljerna kan vara lika luddiga då som nu. Visst kan det stundtals vara lite tröttsamt med cyniska agenter (eller för den delen kriminalare) som dövar sina demoner med cynism och rejäla mängder sprit; med Ludwig känns det ändå som en ganska trovärdig livsform. Och när han ibland känns lite väl mycket som den deckarkliché han på många sätt är, så kan man ju ursäkta honom med klichén om uppväxten.

Intrigerna i kvartetten har varit av skiftande slag, men hela tiden trovärdiga och utspelats i väl beskrivna miljöer. I den inledande boken Väster om friheten var det Berlin, med motståndare från ett lätt förtäckt Wikileaks och med politiska kopplingar till inbördeskrigets Syrien. I Söder om helvetet var platsen den amerikanska bondvischan och motståndarna inhemska högerextrema terrorister och i Norr om paradiset rörde vi oss bland exilkubanerna i Florida.

Den lite oväntade platsen för den avslutade delen är Georgien, där det under ytan pågår ett närmast proxykrigliknande tillstånd mellan USA och Ryssland. I den vykortsvackra kaukasiska före detta Sovjetrepubliken bildas och bryts allianser mellan underrättelsetjänster, styrande och före detta styrande politiker, mäktiga affärsmän och islamistiska terroristgrupper. Alla kan användas i spelet och målen helgar alltid medlen. Därtill sluts cirkeln för Ludwig då kontakter från hans tid i Stasi också gett sig in i det nya spelet.

När jag läser lite bakgrund om författaren står det att han på senare tid bott just i Georgien och beskrivningarna av landet är genomgående så fantastiska att man börjar tänka i semesterbanor (trots den våldsamma handlingen). Fast här får man väl förmoda att just det är de tillspetsade fiktiva inslagen som givetvis måste ingå. Så när Licht navigerar sig fram i den stundtals lite motsägelsefulla och alltid lite omständliga vardagen i Tblisi, så anar man att författarens själv trivs där lika mycket som sin åldrade agent. Och det lilla extra utrymme som just de vardagsdelarna innebär lyfter boken precis så att den sista delen också är den allra bästa, även om stilen annars känns igen.

Sammantaget är kvartetten med väderstreck i titeln en utmärkt thrillerserie och svarar man ”ja” på frågan om man gillar tv-serien Homeland finns det faktiskt inga skäl till att inte läsa dem. Ta dock i beaktning baksidestexten om att det är sista fristående delen: Rent tekniskt kan det möjligen stämma, men precis som man inte börjar med fjärde säsongen av Homeland så ska man inte börja här, utan ta det från början. Du kommer ändå snart att vara här, på fjärde delen. Det här är nämligen böcker som bör sträckkonsumeras i soffan med en påse smågodis till.

Similar Posts:

• Ett Berlin skuggat av en riven mur
• Litterärt besök i Georgien
• Ett drama som rullas upp värre och svårare än jag tror att någon kan sätta sig in i
• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Bara Tanja blev kvar

Det spanska inbördeskriget är en tacksam konflikt att göra fiktion av då den rymmer ett så stort moment av idealism som rinner ut i krossade illusioner, på flera plan. Redan innan Franco marscherade in i Madrid hade George Orwell skrivit sitt självbiografiska verk Hyllning till Katalonien, där han ansluter sig som frivillig på republikens sida för att bekämpa fascismen, men mindre än ett år in i konflikten hamnar i inbördeskriget mellan sovjettrogna kommunister och syndikalister och andra icke sovjettrogna vänstergrupper och tvingas fly. Ett tema som ofta om än inte alltid återkommer i fiktiva berättelser kring spanska inbördeskriget. Och för den delen även i Anna Jörgensdotters Solidärer.

Samtidigt så är inte intrycket av Solidärer att det skulle vara någon form av politisk inlaga om den växande högerextremismen idag utan boken känns, precis som den beskrivs av författaren, sprungen ur fascinationen kring människoöden. Vad fick människor i även på den tiden trygga Sverige att bege sig till det främmande Spanien (som på 30-talet var rejält främmande för de ur arbetarklassen av vilken merparten av de Spanienfrivilliga kom)? Syften må ha varierat kring allmän solidaritet med det spanska folket, antifascism eller att ta del i revolutionen, men gemensamt är att de bottnar i idealism. Att stå upp för det som är rätt, inte bara med ord utan med handling och det bokstavligen med livet som insats. Ett i grunden tidlöst tema men som under vissa omständigheter i historien ställs på sin spets och under 1900-talet är spanska inbördeskriget kanske det allra tydligaste exemplet.

Solidärer är dock inte bara en roman om krig och idealism utan lika mycket en kärlekshistoria. Av de två huvudpersonerna är det bara den ena, Ingemar, en ung stuvare och aktiv syndikalist med en besatthet av Joe Hill, som beger sig till Spanien. Romanens andra huvudperson, fabriksarbetaren Klara, delar Ingemars engagemang men stannar såklart kvar i Gävle då trettiotalets strider är männens ensak (även om kvinnor under krigets inledningsskede tilläts kämpa vid fronten på republikens sida). De båda huvudpersonerna har haft en relation som avslutats på grund av en struntsak och medan Ingemar brottas med om hans engagemang är lika mycket svartsjuka som idealism så är Klaras bekymmer mer av praktisk art. Deras relation resulterade i en graviditet som är okänd för Ingemar medan Klara måste navigera sig fram mot den skamfyllda tillvaron med att föda ett barn utanför äktenskapet. Det unga paret älskar varandra, men idealismen kring den politiska gärningen för Ingemar gör att han tar sig an kärleksbekymren med samma allvarsamhet.

Om Ingemar och Klara är de mänskliga huvudrollsinnehavarna så är de geografiska huvudrollsinnehavarna Gävle och Barcelona och det förvånar mig inte att Jörgensdotter bott i Barcelona (att hon är från och bor i Gävle kände jag redan till) då städerna beskrivs med ingående detaljrikedom. Framförallt är Gävle-beskrivningarna enastående och inte minst de runt hamnkvarteren i Alderholmen (för objektivitetens skull bör det kanske nämnas att min konsumtion av bilder med texter som ”Gävle när seklet var ungt” är flera tusen gånger högre än rikssnittet och de kan möjligen ha viss påverkan). Gävle har ju en relativt undanskymd roll i litteraturen och när staden väl förekommer är det allt för oftast i förbifarten medan det här är exakta beskrivningar av enskilda gator och parker (för objektivitetens skull bör det nämnas att jag är väldigt Gävle-patriotisk och varit det ända sedan jag flyttade därifrån 2001).

Det Jörgensdotter lyckas med i Solidärer är att kapsla en helhetskänsla av ett trettiotal där världen är på väg mot en avgrund och hon gör det genom att få exakt allt, varje minsta detalj, att verka helt och hållet trovärdig. Väljer man sen som läsare att applicera in händelserna i vår samtid är det upp till läsaren själv. Men denna roman kommer oavsett politiska strömningar när den läses att stå sig väl på egna ben.

Similar Posts:

• Nedtonat, känslosamt och våldsamt mänskligt
• Som filmmanus hade den varit enastående
• Drömmen om Utopia
• Lågmält dramatiskt
• Kvinnoliv i politikens skugga

Det är först när jag börjar skriva recensionen som det går upp för mig att romanen bygger på en verklig massmördare vilket både är en lite klumpig miss och samtidigt en lite intressant twist. Den där ”baserad på verkliga händelser”-etiketten brukar ju få mig att ganska omgående besöka Wikipedia och läsa på. Ibland kanske lite för mycket men nu lästes den i villfarelsen att det var ett spännande scenario skapat av en brittisk debutant (det är dock ingen spoiler, ”verkliga händelser” står faktiskt på baksidan).

Yxseriemördare med mediekontakt kändes kanske lite Hollywood men det fanns ju samtidigt inget som motsade att det inte skulle ha fungerat i New Orleans för ganska exakt hundra år sedan heller. Inte när en författare kan lägga upp det så trovärdigt och är så påläst om stadens historia. Och nu visade ju det sig att det inte bara fungerar väl litterärt utan att det också faktiskt var så det gick till.

Den historiska fonden gör dock knappast Ray Celestins insats sämre. Yxmannen är en rakt igenom lysande deckare som har precis alla de rätta ingredienserna. Miljöerna är fantastiska och man känner den pressande värmen och den höga luftfuktigheten när man i rask takt bläddrar framåt. Huvudkaraktärerna är inte bara utmärkta personporträtt utan har en variation som belyser segregationen och rasismen i den dekadenta men fattiga staden. Polisarbetet sköts inte enbart av New Orleans-polisen via kriminalinspektören Michael Tabot, utan även av den unga Ida, sekreterare åt en privatdetektiv på dekis, och för maffians räkning av Tabots tidigare chef Luca D´Andrea, som precis släppts ur fängelset.

En pusseldeckare där läsaren får ta del av uppslagen från tre olika utredare, vilkas vägar givetvis kommer att korsas. I en tid där man inte har några problem att förstå de tekniska aspekterna av brottsplatsundersökningar (leta fingeravtryck och fotspår) och där efterforskningar sker genom att läsa gamla dagstidningar på biblioteket eller, för den som har tillgång, polisrapporter. Det är praktiskt taget exakt samma tid som Pontus Ljughills romaner Den osynlige och Lykttändaren utspelas och även om miljöerna skiljer sig kraftigt så är metoderna densamma. Eller ja, de tekniska metoderna, för New Orleans-poliserna har ett rejält större våldskapital, om man ska svänga sig med moderna brottsbekämpartermer, än sina dåtida kollegor i Stockholm.

Sammanfattningsvis så får man i Yxmannen dryga 450 välskrivna deckarsidor i en intressant miljö av en påläst författare, där själva brottet inte är fiktion utan något som faktiskt skett. Och bättre än så blir det inte. Eller jo, den har släppts i pocket.

Similar Posts:

• När djävulsvinden blåser
• Underskatta inte en gammal dam!
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Downton Abbey möter Agatha Christie
• Vidriga vindar och döda dockor på Södermalm

Hela resonemanget är dock ganska meningslöst och leder i regel ingen vart, eftersom svaret på alternativet försvinner i samma stund som det som sker sker. Sen finns författare som Harry Turtledove, som ägnar hela sitt liv åt att fundera och skriva om vad som skulle hända om det som hände hände på ett annat sätt. Ibland tänker han riktigt annorlunda och slänger in en alien-invasion under brinnande andra världskrig (och skriver fem tusen sidor kring det), eller hur det skulle vara om drakar och demoner fanns parallellt med amerikanska inbördeskriget, och skriver om det. Men så tänker han ibland på hur det skulle vara om en enskild detalj i historien ändrades, någonting som faktiskt lika väl hade kunnat ske som att det inte skedde. Och så skriver han några tusen sidor om det.

I den precis avslutade triologin The Hot War (Bombs Away, Fallout och Armistice) har han tänkt precis så. Vad hade hänt om president Harry S Truman följt råden från sin befälhavare Douglas MacArthur om att sätta in kärnvapen i Koreakriget? Scenariot (som det alltid talas om i alternativhistoria) är inte så orealistiskt som det kan tyckas. Efter att först nästan ha förlorat Koreakriget, sen nästan vunnit det, var USA/FN återigen på god väg att förlora det, när Kina plötsligt blandade sig i. Det är dessutom bara ett år efter att Sovjetunionen skaffat sig sin första atombomb och tekniken är fortfarande inte så ”sofistikerad” att ett kärnvapenkrig utplånar hela mänskligheten på några få timmar. Vi kör på, men lite begränsat, säger Truman och så bryts tidslinjen.

Turtledove är bra på att berätta ett scenario och gör det från en stor mängd perspektiv där hans dryga tiotal huvudpersoner kollektivt driver tidslinjen framåt. Harry S Truman tar de stora besluten samtidigt som han våndas över sitt dåliga val, den ukrainske kollektivfarmaren och krigsveteranen Ihor tvingas ta på sig röda armé-uniformen och åter bege sig till fronten i Tyskland, den västtyska hemmafrun Trudel skickas till Gulagen i bortersta Sibirien efter att hennes man Gustav på krigets första dag anmält sig som frivillig till Nato-styrkorna, utanför det atombombade Coventry förälskar sig barägaren Daisy och den amerikanske piloten Bruce i varandra medan hans sovjetiska kollega Leonid tar livet av sig i skulden över att ha atombombat sönder Paris.

Ja det finns många flera och många byts ut efterhand, en huvudrollsakt i Turtledoves värld behöver inte alls betyda att man får vara kvar till slutet. De ger snarare bara olika perspektiv på den alternativa historielinjen. Och befinner de sig på en plats där de stora händelserna inte äger rum så snappar de ändå ibland upp en nyhetssändning på radio eller läser något i tidningen. Det är de stora händelserna, men sett ur den lilla människans perspektiv.

Det är på det hela en bra berättarteknik som gör att det går nästan lika snabbt att läsa böckerna som Turtledove verkar skriva dem. Men det här är ändå en författare vars karaktärer har en uppgift snarare än att finnas och passionen ligger inte för den enskilde utan för tidslinjen. Personerna fastnar i sina givna roller och av någon anledning befäster Turtledove det med upprepningar som ibland gränsar till absurdum. Han är en väldigt produktiv författare och levererar varje år något tusental sidor. Men kanske borde han försöka disponera om lite, skriva några hundra sidor mindre och ägna den tiden åt att läsa igenom återstoden? Det är okej att Ihor under rådande förutsättningar gillar sin Kalashnikov, men som läsare är det mer än tillräckligt att få den tekniska förklaringen till varför en gång.

Men oavsett vissa (alltid återkommande) irritationsmoment så är Turtledove en utmärkt berättare av saker som skulle kunna ha hänt. Han kastar gärna in små historiska lustigheter, där både personer och platser från vår tidslinje får en helt annan roll i hans egen. Något som egentligen mest belyser det helt övervägande faktumet att det här är böcker skrivna av en historienörd för att läsas av andra historienördar.

Similar Posts:

• Tänk om, tänkte Harry Turtledove
• Imponerande historiebeskrivning
• Svenskarna älskar kraft och förnuft i förening
• Gudarna på nazisternas sida
• Om ett annat val