Så träffar Claudias faster en ung man på en resa till Europa och de gifter sig. Claudia får en vacker docka från dem och den blir hennes närmaste bundsförvant. Dagarna förändras också: de handlar nu om att lyssna av mammans röst när hon pratar i telefon med någon som bara är tyst när Claudia råkar svara, om att åka till köpcentret med mamman och sitta på uteserveringen på andra sidan gatan från klädaffären där fasterns nya man jobbar. Han kommer alltid ut och hälsar, mamman vill alltid gå in och titta i hans butik. Claudia står och tittar på slipsarna när de pratar eller försvinner längre in i butiken, de vackra, vackra slipsarna – som ett draperi i en djungel.

Pilar Quintana skriver utifrån barnet i förhållande till en komplicerad vuxenvärld – den åttaåriga Claudia hör allt, ser allt, men hon förstår ännu inte allt, i alla fall inte på ett medvetet plan. Men hon känner stämningarna, har sina känselspröt långt utsträckta – i mammans väninnas lägenhet lägger hon märke till hur högt upp balkongen ligger från marken, i semesterhuset där stormarna river om kvällarna och där en kvinna försvann för många år sedan vågar Claudia inte somna förrän pappan kommer hem. Hon gör allt i barnets makt för att hennes mamma inte ska sälla sig till de andra kvinnorna som hoppar utför stup eller lägger huvudet i en ugn.

Ibland är barn i böcker alldeles för lite barn – de är brådmogna och redan halvt inne i vuxenvärlden. Men Claudia är helt och fullt ett barn, hon studsar omkring i rummen, hennes uppmärksamhet fastnar på vackra saker, hon är liten och förstår inte allt men klok som om hon vore uråldrig. Hennes blick på världen är avskärmande och avslöjande på samma gång och gör Avgrunderna till en komplex berättelse om vuxenvärldens förehavanden vars mönster känns igen av den vuxna läsaren, men som ter sig outgrundliga och märkliga för barnet. Varför blir mamman sjuk när hon inte längre får träffa fasterns man? Hur kan världen innehålla en massa kvinnor som inte vill leva?

Similar Posts:

• Om en vän och ett smärre inbördeskrig
• Gripande läsning om alkoholism
• Snärtigt och smärtsamt om kvinnor
• Om dur i moll
• Joseph Fritzl-tema ifrån en femårig pojkes perspektiv

Argentinska Samanta Schweblins roman Little eyes är nästan svår att beskriva. Intrigen är på en gång så osannolik och så välbekant. Bara häromdagen kom ännu en varning om hur sociala medier hanterar våra personuppgifter – här var det en populär app som tycks läcka vidare all information på din telefon till säkerhetstjänsten i en mäktig diktatur – och jag tror att de flesta av oss faktiskt mest rycker på axlarna. Det är ett abstrakt hot, och de här medierna är en så integrerad del av vår vardag och våra liv.

I Little eyes handlar det om en sorts robotar, fluffiga små varelser som vill bo hos dig, tas om hand och bli en del av ditt liv. De kan röra sig över golvet, kanske göra ljud, men inte prata, och de är beroende av att kunna ta sig till sin laddstation med jämna mellanrum. Det låter väl ganska harmlöst?

Den andra sidan av tjänsten är att någon, någonstans i världen, köpt en anslutningskod och fått tillgång till kanske just den lilla fluffiga varelse – den kentuki – som du tagit hem till dig. Det här är inte sociala medier. Det här är exklusivt. En människa på jorden slumpmässigt ihopparad med en annan. Men vad är det egentligen de vill varandra?

Samanta Schweblin undersöker de där drivkrafterna hos en rad människor, ”keepers” såväl som ”dwellers”, det vill säga de som tar hand om en kentuki och de som styr dem. Deras motiv är kanske inte så lätta att reda ut, och Schweblin följer en hel rad av dem. Jag börjar faktiskt undra om hon någonsin ska återvända till en huvudperson innan hon gör det. Formen gränsar nästan till novellsamling med gemensamt tema. Ändå kommer vi ganska nära, kanske inte hela liv, men de relationer, reaktioner och just drivkrafter som kentukierna sätter i rullning.

Det här är en roman som hade kunnat utvecklas till en oändlig teveserie. Vi ges liksom glimtar av människor, liv och miljöer världen över. För att ägna så begränsat med utrymme åt var och en, ger Schweblin ändå ett visst koncentrerat djup åt dem – kanske just för att hon fokuserar på de där drivkrafterna. Vad är det som får oss att utelämna oss på det här sättet? Vad vinner vi på det? Är vi utnyttjade? Utnyttjar vi andra? Schweblin ställer frågor om den nutida människan som fortsätter att gnaga i huvudet långt efter att romanen är utläst.

Similar Posts:

• Ett märkligt spektrum av mänskligt varande
• Gratis? Då är du kanske inte kunden utan produkten
• Ryssen kommer
• Moralism, tveksamma fakta och oklart budskap – Hjärnbalans imponerar inte
• Från de (o)saligas ängder

I just ”Septemberdagar” sker en sådan fin överlappning mellan då och nu, mellan platsen där och platsen här, extra tydligt:

Skälvande aspar tog vårens färger
en Septemberdag

[…]

el maté kallnar
elden slockanr
ponchon fladdrar
i den mörka natten

Fullmånen går upp
asparna lyser gult
ljungen tittar ut
ekarna rodnar
i Småland en septemberdag

Dikterna blandar ofta konkreta, symboliska ting – som ”skrovliga händer”, ”guldkantad ram” och ”citrusdalen” – med kortare skeenden. De senare kan till exempel vara kinder som smeks, en hand som doppas i havet eller ett barns barfotaspring. Trots att vi rör oss mellan två vitt skilda världsdelar håller sig tingen och skeendena till det förväntade – sådana ting och skeenden som vi redan mött många gånger tidigare i dikternas värld – snarare än att komma med nya överraskande föreningar.

Mellan raderna går det att ana längtan, sorg, lugn och hopp – men det är bara mellan raderna och sällan helt tydligt utskrivet så det är också upp till läsaren att läsa in det i dikterna. Dikterna själva uppehåller sig mest vid att fånga den där bilden med både symbolik och skeende, för att på det sättet väcka en känsla, snarare än att tala om för oss hur vi ska förstå dikterna. Det öppnar för en aktiv och engagerad läsning.

På några ställen finns det fotnoter för att förklara ord som kanske kan vara obekanta för en svensk läsare. Personligen tycker jag att det bryter upp både läsningen och det visuella intrycket av dikten helt i onödan. De här dikterna klarar att bära fram känslan ändå, även om några läsare skulle vara obekanta med Zondas, gaucho eller maté. Idag är det dessutom så enkelt att ta reda på vad ett obekant ord betyder att det knappast torde utgöra ett problem för någon läsare. Eventuella förklaringar eller kontextualiseringar hade i så fall med fördel kunnat presenteras i ett för- eller efterord.

Similar Posts:

• Berget, gruvan, människorna
• ”Det finns inga hejdade ögonblick”
• Om torget, med lätthet
• Minnas en älskad
• Vi ska alla en gång dö

Med minimalistisk stil, med tre rader placerade högt upp på varje högersida och omgivna av gott om vit boksida, målas torget fram: ”torget är en cyklisk mittpunkt”. Den cykliska mittpunkten, torget, gestaltas genom dikter som tar formen av rektanglar. Platsen mellan rektanglarnas fyra hörn fylls upp av ord tillsammans med mellanrum.

Trots att ”underlaget är av betong” så är det lätt att andas i de här dikterna, för de rör sig hela tiden framåt med lätthet, utan forcering: ”han ligger stilla”, ”något faller ur en ficka”. Här finns inget behov av att klampa fram eller ryta eller göra sig till med några stora, svulstiga ord eller chockerande påståenden. Istället finns en tillit till att läsarens nyfikenhet ska räcka till och att dikterna är nog i sig.

Vi får se att ”en vagabond sover”, ett ”löv faller” och att där finns ”en rörelse som liknar ängslan”. Det är med sådan lätthet som torget ”uppmanar till ständig förändring”. Även om torget också innehåller ”tårgas”, ”bönfall”, att ”en hund skäller” och ”en explosion”, är det ändå lättheten i språket som präglar dikterna genom hela boken och vi får landa i stunder som ”ögonblicken där eftermiddagen gömmer sig”.

Invaggad i det här lätta språket läser jag:

på torget är vi ödesbestämda utan skugga utan sol
rörelsen håller på att försvinna
trevande tar sig människorna framåt utan att snubbla

Och det får mig att undra om det är jag som betraktar torget eller om det är så att vi alla har blivit en del av det, av (det betraktade) torget. Eller är det bara så att vi först nu får syn på hur det hela tiden har varit, att vi hela tiden varit en del av konstruktionen, av torget, av världen, snarare än att vara de självständigt tänkande och väljande individer vi tror oss vara?

Similar Posts:

• Poetisk resa
• Skärvor från olika platser
• Utplåning och överlevnad
• ”Hjälplös är dikten den också”
• Till långsamhetens lov

Chile kom att utgöra en av flera arenor där det Kalla kriget var långt ifrån just det – kallt. I vilken utsträckning USA hade ett finger med i spelet tvistas det fortfarande om. Att reducera diktaturen och mördandet till en enbart internationell konflikt vore emellertid att förringa den och skulle vara rent ut sagt motbjudande. Det var trots allt en verklighet vars verkningar först och främst kom att drabba människor i Chile.

1973. En militärkupp iscensattes och den socialistiska regeringen tvingades bort från makten. Med några enkla handgrepp var snart både konstitution och beslutande organ blott minnen. Folk som på en klassisk politisk skala stod till vänster kom att betraktas som hot och skulle på ett eller annat vis oskadliggöras. Många avrättades, än fler torterades och kom att leva under hot.

Nona Fernández kommer här för första gången på svenska och det är det unga förlaget Palabra som givit ut hennes Den okända dimensionen. För en svensk läsare är den förhoppningsvis allmänbildande. Den aspekten av boken kommer så att säga som en oavsiktlig men lycklig konsekvens. Samtidigt har Fernández uttryckt att en viktig mening med boken är att belysa det som skedde. Att inte glömma, att försöka förstå. Det är varje människas angelägenhet, men jag kan tänka mig att boken mottagits med andra toner i hemlandet. Många grät trots allt när Pinochet dog.

1983 trampar en man in på en tidningsredaktion. Mannen är Mannen som torterade, vilket är namnet han benämns vid i boken. Han vill vittna mot sig själv; det han gjort är en börda som blivit för tung att bära på i tystnad. För läsaren tornar en bild av bestialiska handlingar och ondska upp. Han anger personer som varit delaktiga och berättar om vad som skett med människor som försvunnit. Många har skjutits och kastats nedför en ravin med avklippta fingrar – allt för att försvåra identifieringen. Många anhöriga kommer aldrig få veta vad som hänt med deras partner, förälder eller barn.

Vi får läsa om ondska, men är den skrupelfri? Många år senare försöker berättarrösten foga samman vittnesmål, tidningsurklipp och antaganden om hur saker kan ha förhållit sig, hur Mannen som torterade känt och hur människor i omgivningen reagerat. Den kända dimensionen är det som sker öppet. Kanske kan vi för enkelhetens skull kalla det för ”offentligheten”, men det kan också vara populärkulturella uttryck, alltså den musik, litteratur, konst och de filmer som är i ropet och många har tillträde till. Den okända dimensionen (hämtat från The Twilight Zone) är tomrummet vi måste fylla med fantasin; där antaganden och gissningar får måla upp människors känslor, ord och rörelser. Okända dimensioner kan ses som parallella verkligheter vi inte ser – eller väljer att inte se. Dessa verkligheter har alltid funnits och kommer antagligen alltid finnas. Vissa får vi aldrig vetskap om eller inblick i, men andra kan vi åtminstone försöka att inte väja med blicken inför.

Den okända dimensionen är obehaglig läsning. Har man läst om Gulag-lägren eller Auschwitz-Birkenau vet man vad den yttersta konsekvensen av förtryck är: kallblodigt mördande. Du kommer känna igen dig, även om världsdelen är en annan. Några gånger förlorar den mig och mitt intresse svalnar. När den vill förklara hur vår perception och kognition fungerar genom att hänvisa till olika experiment får jag känslan av att den vill för mycket. Det blir ett stilbrott som inte helt lyckat går ihop med handlingen i övrigt.

Bäst är boken när den fokuserar enbart på Mannen som torterade och händelser som på ett direkt vis knyts till honom. Vi påminns om komplexiteten hos det kollektiva minnet, alltså de berättelser som tillåts att traderas och fortleva genom generationerna. Det vi minns är bara en bråkdel av det som glömts och försvunnit, varför minsta ord är viktigt. Utan vittnesmål – helst från både förövare och utsatt – går sådana här händelser inte att förstå. Samtidigt får vi inte glömma att ett vittnesmål förblir svårtillgängligt för den som inte upplevt något liknande. Men vi kan ana.

Efter varje bok jag läst med ungefär samma ärende som denna, ställer jag mig frågan huruvida ondskan är banal eller inte. Jag vet inte. Har vi alla en bortre gräns vi kan pressas förbi, bortom vilken vi kommer begå det vi aldrig trott oss kunna? Jag tror inte det. Historien vet att berätta annat. Så även denna.

Similar Posts:

• Att göra upp med sitt förflutna
• Litteraturen som vittne
• Pinochet – mördare
• Att aldrig i helvete sluta sjunga
• Berättelse som väver vind, väver liv

De luftiga dikter börjar som en väv av natur, samhällen och invånare som tillsammans med pilgrimer och det resande diktjaget hör hemma både i en samtid och i en dåtid:

i flodmynningen        små odlingar

staket      bamburör      prydligt ordnade

tillvarata torrperioden

längre fram kommer guldgrävarna

med sina vaskpannor          försöker

skilja jorden                        från mineralerna

överlevnadskorrelationer

(Ber redan här om ursäkt för att layouten för återgivna dikter inte helt återspeglar bokens!)

Tunga ord och formuleringar som ”ett halvt ton sprängämne per invånare”, ”ingen tröst” och ”miljoner döda” lyfts fram genom de lätta, nästan viktlösa raderna.

Allt eftersom tränger sig diktjaget på mer och mer. Den som till en början är observatören och turisten som väljer bort den svenska rekommendationen att hålla sig till flaskvatten tar alltmer plats som eget subjekt med egna minnen och referensramar. Då trängs flodsamhällena och deras människor undan och blir del av en kuliss som finns där för diktjaget att förhålla sig till och spegla sig i. För mig är den här diktresan mer intressant i början, när jag får fokusera på Mekong-miljön och dess människor och mindre på diktjaget.

Mekong publicerades första gången 2012 i Uruguay, på spanska, och tilldelades landets kultur- och utbildningsdepartements litteraturpris två år senare.

I den här svenska utgåvan från Styx förlag har dikterna tolkats av Maria Nääs. Varje uppslag består av en dikt på svenska till höger, med motsvarande spanska dikt till vänster. Först tycker jag att det är ett intressant grepp, särskilt som jag kan lite spanska, men inte tillräckligt för att ta till mig de spanska dikterna på egen hand. Men tyvärr upptäcker jag att upplägget stör läsningen. Kanske just för att jag kan lite spanska, så dras mitt fokus från att kliva in i dikterna och till fullo uppleva dem på endera språket, till att konstant jämföra de två versionerna.

Den här splittrade känslan i läsupplevelsen förstärks dessutom av att jag blir förvirrad geografiskt. Om det vore så att dikterna hade för avsikt att ta mig med på en resa i en spanskspråkig miljö hade de spanska versionerna ändå haft ett berättigande och något att tillföra upplevelsen av vad som återges. Visst, vår värld är global, inte minst resenärens, och det är inte alls märkligt att stöta på spanska (eller något annat språk) på en resa varhelst i världen, men det här funkar ändå inte för mig.

Jag hade föredragit om den svenska respektive spanska versionen av diktsamlingen hade placerats efter varandra. Då hade jag kunnat gå in i vardera versionen och utforska den för sig och sedan bläddra mellan dem om jag ville jämföra.

Likväl är Mekong en välskriven och intressant diktsamling. Min favoritdikt kommer redan som nummer två i ordningen:

ett fiskespö    sticker ut från klippan

båten    vågor    födkroken avlägsnar sig

invånarna på låglandet

vet vad fred är    det nappar    en mun

folks tålamod        de fick

ett halvt ton sprängämne per invånare      laos

fyra barn ler inför kameran

inget upphör att existera

Similar Posts:

• Om torget, med lätthet
• Skärvor från olika platser
• Men hungriga ska vi alltid vara…
• Ambivalent natur
• Eldfåglar utan överraskningar

I media har Mexiko smädats för att till ytan vara mindre än den skräp-ö som bildats utanför Chiles och Perus kust. Hur vågar landet vara mindre än mänskligt skräp! Vilken fräckhet! Underförstått: Det är ett underutvecklat land som inte duger till någonting. Valeria Luisellis roman Historien om mina tänder handlar till viss del om just skräp. Eller åtminstone det vi kallar för skräp. Hennes roman De tyngdlösa har även den recenserats här på sidan. Då av vår Björn Waller.

Historien om mina tänder är en besynnerlig historia, fantastisk i båda sina betydelser. Det är en underhållande och fyndig berättelse som växte fram i ett samarbete med personal vid Galería Jumex, beläget strax utanför México city. De bokcirklade kring de veckoliga avsnitten som skickades från Luiselli. Samtalen bandades och skickades i sin tur till henne i New York. Trots dess fjäderlätta stil saknar boken för den skull inte djup. Lite samhälls- och kapitalismkritik, en gnutta påpälsning av den till synes meningslösa konsumshysterin vars följder uppenbarligen får Mexiko att framstå i dålig dager. Boken avslutas med en kronologi över huvudkaraktärens liv satt i ett omvärldsperspektiv skrivet av Christina MacSweenet. Hennes ”Kronologiken” är en karta, ett register och en ordlista till boken, som enligt Luiselli i en kommentar menar ”destabiliserar den förlegade bilden av översättaren som osynlig.”

Men vad är det då för bok undrar ni säkert? ”- Vadå en historia om tänder? Ut med språket, herr recensent!”. Så, berättelsen är om Gustavo Sánchez Sánchez. Han är en säregen figur som ofta ses cykla omkring i staden. Han kallas Motorvägen och är världens bästa auktionsutropare. Han har en son sedan ett tidigare äktenskap som får en liten men betydande roll i berättelsen. Av mästaren Kenta Yushimito har Motorvägen lärt sig en auktioneringsmetod som är en ”kombination av klassisk retorik och matematisk teori om excentricitet”. De sammanfattas så här: 1) Den cirkulära metodens epsilon är noll, 2) den elliptiska metodens epsilon är högre än noll men lägre än ett, 3) den paraboliska metodens epsilon är ett och 4) den hyperboliska metodens epsilon är högre än ett. Motorvägen utvidgade sedermera den och lade till 5) den allegoriska metoden vars ”excentriska (epsilon) är oändlig och oberoende av så väl tillfälliga som materiella variabler.” Någonstans här förstår jag varför jag aldrig blivit auktionsutropare.

Tänderna är då hans egna, vilka han kränger i en kyrka. Han diktar utifrån auktionsvetenskapens alla regler upp berättelser, medveten om att varken åhörarna – alltså vi – och han själv inte alltid är så petnoga med sanningen. Hur tråkigt vore det inte att lägga ut pengar på en högst ordinär tand! Tänk istället en tand från Platon, eller Augustinus? Kanske skulle en av Rousseaus, ni vet han som gillade godhet och främst sin egen, tänder smaka mumma? Det är inte lögner, gott folk, utan blott ”ett utvidgande av verkligheten”. Vi anar att allt i Motorvägens liv inte är vad det synes vara, men vad är egentligen det. I slutet reds både ett och annat ut av en utomstående och kvar lämnas du, läsaren, att avgöra vad som känns mest rimligt. För hur bra är verkligheten egentligen? Knappast alldeles, alldeles underbar.

Similar Posts:

• I thought I was someone else…
• Uni-versens slut
• Orkaner, häxor, hat och våld
• Nyanserat och trovärdigt om mödrar och barn
• Var god mot en liten stalledräng

Ett glas vrede behandlar patriarkatet ur ett smalare perspektiv. I fokus är relationen mellan en enskild man och en enskild kvinna. Under en kväll ligger de; morgonen efter sker en kraftmätning under ett utdraget och häftigt gräl. Med en imponerande pregnans ringar Nassar in vad som kanske kan ses som det fundamentala i patriarkatet: mannens rätt till kvinnan. Mannen i boken ser kvinnan som en ”posör”, emotionellt instabil och knappast rationell.

Jag blev upprörd under läsningen av boken och tänkte såga den längs utmed fotknölarna, men något hindrade mig att skriva i vredesmod. För att göra en bok rättvisa behövs en distans mellan läsningen och recenserandet. I det här fallet får det motbjudande men realistiska i boken inte spilla över på människan-författaren Nassar. Om honom vet jag ingenting och hans personliga inställning förblir dold. Istället försöker jag fokusera på det som utkristalliserar sig under läsningens gång.

En del ur sexakten:

…som när jag i trans högmodigt reste mig en aning från hennes mages sadel för att i förtid tillfredsställa en av hennes (av mina) märkligaste nycker och plötsligt spruta häftiga strålar av mitt mjölkiga lim som skulle klibba fast på huden i hennes ansikte och på hennes bröst…jag tänkte på det farliga språnget bakåt, då hon låg på mage och generöst erbjöd mig en annan betesmark…

Häftiga strålar av mjölkigt lim i ansiktet. Så kan man ju också skriva. Kvinnan blir natur (betesmark) med en ”livmoder djupt inne i skallen”, han dess mästare och tuktare med en besittnings-, och, om uttrycket tillåts, påsättningsrätt. Själva berättelsen är mannens; tolkningarna och tankarna är hans och enkom hans. En autentisk återgivning av kvinnans upplevelse finns inte och skulle inte heller kunna finnas med Nassar vid pennan.

Han begagnar sig även i denna bok av den forsande skrivstil som kännetecknas av en interpunktion lika rik på kommatecken som fattig på punkter. Punkt satte Nassar emellertid redan efter två romaner och några noveller. Istället för penna och handledsproblem övergick han till plogen och ryggskottet och blev lantbrukare. Ett ovanligt författaröde om något. Jag tänker mig att gången oftast är den motsatta, där plogen förbereder en bördig jordmån för ordet.

Nå.

Vill man kan man även ta fasta på och inspireras av den kavalkad av mer eller mindre väl sminkade och civiliserade svordomar som läsaren under grälet bjuds på. ”Du är inte mänsklig” – jag skulle snarare säga att han är alltför mänsklig -, ”dra åt helvete, lilla garderobsfascist” – rätt användbart idag, nej? -, ”din jävla lilla grisslyna” – moget! -, ”din jävla kukunge” – en passande kontring -, ”degenererade kuksås” – nydanande!? -, ”sparvskit” – äh, bättre kan ni väl? -, ”slapptask” – den var det länge sedan jag hörde!

Kvinnan rivstartar efter denna gemensamma ordsvada bilen som hon under bråket lutat sig emot med sin ”lilla rumpa” och gasar sig iväg fylld av vrede. Men sista meningen är kanske ofrånkomlig och förutsägbar. Hon iklär sig rollen som hon i grunden förväntas vara: modern som tar tillbaka det ”jättelika fostret”.

Similar Posts:

• Incesttendenser på den brasilianska landsbygden
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• Löjligt lycklig läsning
• Segt om ett äktenskap i stå
• Nationalromantisk hjälte, seriefigur eller fotbollsfan?

Man kan inte begära av en fånge att han gladeligen ska passa upp fångvaktaren i dennes hem; lika orimligt skulle det vara att kräva att få en varm kram av någon som vi har amputerat armarna på; det enda som vore ännu mer befängt är om en lytt person som inte har några händer skulle ta fötterna till hjälp för att applådera sin torterare…

Pedro har kommit för att hämta hem sin yngre broder Andre. Tillsammans med sina systrar, mor och fader har de vuxit upp på fazendan, alltså ett av de plantage som tillsammans med otaliga andra utgjorde ryggraden i Portugals exploatering av Brasilien. Fadern, patriarken, predikanten, upprätthåller gårdens tradition av tvånget. Avkastningen är numer inte det väsentliga. Snarare tvärtom; en återhållsam självhushållning och självständighet är det eftersträvansvärda. Att leva i tiden, att följsamt flyta med i skeendenas gång. Att ”klokt välkomna den”, veta att värdera det som utmätts och tillkommit en. Den högsta gåvan är att förstå hur mycket tid man ska lägga på ”än det ena än det andra”. Den kloke är den som närmar sig tiden med ”milt sinne” och inte försöker ”utmana den”.

Fadern är strängt religiös. Familjen skall uppgå i fazedan, vara den och underkasta sig de nödvändigheter som är dess väsen. Utrymmet för den enskilde att frodas i sin individualitet beskärs effektivt med tydliga, religiösa, levnadsregler. Fadern predikar: ingen må någonsin falla i en vansinnig ”kokande kittel där en lättsinnig kemi hotar att upplösa och omskapa tiden”. I deras hem får ingen ”försöka överskrida sig själv”, någon vagn skall inte ”spännas framför hästen”. Man måste avstå den njutning som ändå finns i att svepa ett helt glas med vin istället för att måttfullt sippa på den. De förväntas behärska vågskålen där det i ena skålen ligger en ”grov, formbar massa” och i den andra den exakta mängd tid som krävs för att göra en ”skarpsinnig uträkning”. Utmanar man tiden skall man ”drabbas av ett obevekligt slag”; då väntar ”sömnlöshet” där var dag skall ”utsöndra var” och köttet kommer ”förtäras av hetta”. Ja, ni ser – det gamla vanliga.

Andre har brutit sig lös, lämnat familjen och anslutit sig till ”Kains lytta ättlingar”. Han förkastar Gud och vill piska ”kärleksfulla änglar och bita i Jesu hjärta”. Inför Pedro – om ni tillåter mig uttrycket – biktar han sig. En bikt som lika mycket är en återgivning av barndomen. Språket är fazendalyriskt, fullt av religiös symbolik och lantlivsromantik. Hur det kunde ha varit, hur han önskar att det är. Det enda som fattades och fortfarande fattas honom är Ana.

…det var Ana som var min sjukdom, hon var mitt vansinne, min luft, mitt knivblad, min rysning, min andning och det oförskämda begäret i mina testiklar.

Kanske går det att se det som att han finner köttet; han inser att det finns något bortanför den klädsamma återhållsamheten som är den religiös niten. En glidning sker, från religionens stramhet till något mer livsbejakande eller livsförnekande beroende på hur man vill se det. Det hela vore väl förlåtligt, en liten bagatell i det stora hela, om det inte vore för den lilla detaljen att Ana är hans syster.

Berättelsen utspelar sig i skärningspunkten mellan frihetstörstan och fångenskapen som är hans fader och böjelse. Han flyr gården och lämnar familjen bakom sig. I bakgrunden balanserar modern på galenskapens rand. Jag hör hur någon freudian belåtet smackar med tungan. Hans nya liv är en annan verklighet som vi inte får veta mycket om. Vi kan emellertid ana att han rör sig i helt andra kretsar än vad landet har att erbjuda.

Till sin bror Pedro säger Andre att ”det var far som alltid sa att vi måste börja med sanningen och sluta på samma sätt, han sa alltid såna saker, de var tunga de där familjepredikningarna, men det var alltid så han inledde dem, de där orden var hörnstenen, stenen som vi brukade snubbla på när vi var barn, stenen som jämt och ständigt gav oss skrubbsår, den var anledningen till att vi fick stryk…”

I varje doktrin vilar fröet som i sig bär på motståndet och språnget. Andre anade det:

…jag lovar, hela familjens förbittring låg där i de intima plaggens diskreta tystnad…man behövde bara sticka ner händerna för att känna ambivalensen med vilka de användes…man behövde bara sticka ner händerna för att få tag i nattlinnenas och pyjamasarnas skrynkliga sömn och upptäcka, förlorad där i vecken, den hopringlade och tillbakahållna energin i det allra ömmaste könshåret…man behövde inte leta länge för att hitta de periodiska valnötsfärgade fläckarna i grenen på kvinnors lätta plagg eller höra de stumma snyftningarna som steg upp från pungen och strök kalsongens vita och mjuka bomull…

Den religiösa tron tålde inte invändningen. Pungens snyftningar fick inte höras. Friktionen skulle vid en given intensitet få den att krackelera och så småningom falla ihop och efter lämna sig… ja, Gud vet vad. Ändå är det fadern som avslutar: när vi betraktar de vida slätterna får vi aldrig ”ifrågasätta de vindlande spår som gjorts av boskapens hovar när hjordarna sökt sig till betesmarkerna: för korna styr alltid mot maten, korna styr alltid mot vattenhålet”.

Eller efter herden, oaktat vart denne nu ämnat bege sig.

Similar Posts:

• En gubbes mjölkiga fantasier?
• Håll! Du är så skön!
• Arvet Auschwitz
• Mystik på den brasilianska landsbygden
• Djävulens språk

Om ni ska recensera mej, presentera mig för ett jävla nåt som intresserar mej. Så, sch, lyssna – (TYSTNAD) – ljudet av alla som respekterar dig.

Nu är jag varken journalist eller (pseudo)intellektuell. Men att gå hårt åt Mario Vargas Llosa, en Nobelpristagare – vilken fräckhet! För jag gillar inte En peruansk affär. Inte alls. Går du igång på manligt författat lesbiskt sex kommer inledningen alldeles säkert falla dig på läppen. Istället för att vara upphetsande – vilket jag misstänker är uppsåtet – får jag emellertid upp bilden av en äldre herre som ensam hemma på skrivarkammaren sitter och målar upp de mest avslöjande köttsliga umgängena. Mellan kvinnor. Så kan det vara.

Det kittlade mellan benen, jag hade hjärtat i halsgropen, jag blev alldeles våt. Jag fattar inte hur jag vågade ta din hand och… – Lägga den här, viskade Marisa och trevade, särade på hennes ben och rörde vid hennes venusberg och smekte försiktigt hennes blygdläppar.

Eller lite senare i boken, där kvinnorna från inledningsscenen har en het stund i bastun

- Låt mig kyssa dig där du helst vill, älskling, viskade Marisa i örat på Chabela…Jag vill att du ska njuta, jag vill svälja dina safter, höra dig flämta när det går för dig.

Ibland känns dialogerna närmast overkliga, fadda eller platta. Pratar man verkligen så? Kanske behärskar jag inte kärleksspråket med den där pilska touchen som tycks finnas. Innan det hela är över kommer naturligtvis en trekant, där de inkluderat en man, till stånd. Författaren själv månne?

Nu skall jag inte vara sådan. Det är ju närmast förtal, vilket i och för sig vore passande. Och är det nödvändigt av mig att hänga upp sig vid Llosas ålder? Kanske inte. Men det är för mig den ofrånkomliga reaktionen. Det där med förtal är hur som haver passande då boken vid sidan av svek, pengar, makt, sex och allt det där andra som brukar krävas de mest icke-originella uppslag, osar av det. Boken är i första hand en skärskådan av just förtal och utpressning. Smutsig peruansk skvallerjournalistik – ofta vehiklar i händerna på andra fördolda makter – används för att genom smutskastning eller åtminstone hot därom, likrikta motsträviga och avvikande kändisar och andra offentliga personer. Man får viss insyn i hur lortjournalistik formligen vältrar sig i och sedermera skor sig på människors privata förehavanden. Eller påhittade sådana, och om inte det så åtminstone tillspetsade, vridna och förvridna. Slutprodukten är artiklar som i slutändan förstör människors liv. Det går ju att ställa sig frågan hur mycket offentliga människor skall utstå.

Handlingen är enkel. En peruansk stormförmögen kapitalist får sitt liv upp-och-nedvänt när bilder av en sexorgie han deltagit i publiceras i en tidigare oansenlig tidskrift. Mina sympatier för honom växer ungefär lika långsamt som mitt eget sparkapital. Privatlivet blir lite bångstyrigt och han är naturligtvis jätteångerfull över vad som skett. Berättelsen utvecklas snart till att man anar att större krafter är involverade. Vem tjänar på att han offentligt tappar ansiktet? Några inslagna plyten senare börjar det hela nystas upp. Det går fort mot slutet, varken korrekturläsningen eller handlingen hänger riktigt med. Och innan sista punkten är satt, går det att skönja att uppföljaren som inte kommer antagligen hade inletts med en fyrkant. Ja, visst borde jag angripa mig själv för brukandet av det enkla handgreppet med att inleda recensionen med gudi obehagliga citat. Sex säljer. Och säljs, tyvärr.

Jag antar att boken går att läsa på åtminstone två sätt: 1) Som ett gubbsnuskalster eller 2) som ett gubbsnuskalster som åtminstone är en ironisering, satir eller metareflektion över ett verkligt medialt och politiskt tillstånd i ett då- och nutida Peru. Genom att sluta upp i ledet, vilket såklart inte får vara för rakt, går det samtidigt att ställa sig utanför detsamma. För mig känns det dock alltför banalt att använda närgångna sexscener, som inte driver handlingen framåt det minsta, för att markera sin ståndpunkt. PST/Q får med några passande rader avsluta:

Jag får nog hålla käft för att inte bli klandrad, säga inget om andra. Så innan du bandar, tänk på att inget jag säger är sant och ändå tolkar du mina tankar som om du vore klärvoajant. Samt mina meningar vänds, tänds, svängs, känns annorlunda. Slängs, bänds, används i annat syfte i en annan runda. Samma dumma skit – det du skrev var inte sant, nej.

Similar Posts:

• Stygga flickor och snälla pojkar?
• Latinamerika på svenska
• En roman om en man som går, och om männen som gått innan honom
• Så otrolig att den kanske är sann?
• En gubbes mjölkiga fantasier?