Uruguayanska Melisa Machados Den röda sången är en tunn och, till synes, anspråkslös diktsamling som ingår i förlaget Ellerströms Lilla Serien. Men när jag öppnar den händer det genast – texten gör anspråk. Vi kommer direkt in i ett slags programförklaring som tar stöd av Paul Celans rader:

Jag är lättare:
Jag sjunger inför främlingar.

Varpå Machado svarar:

mitt tungomåls blomstring
de vita djuren
de svarta djuren
de giftiga vätskorna
det rena vattnet
köttets återuppståndelse
återuppståndelsen i alla dess former
synden

Hon avslutar sedan dikten med raderna:

ordet renhet
de gula bänkarna
ljuset
glömskan.

Det är en uppräkning fylld av kontraster som knyts ihop av Celans ”jag sjunger inför främlingar” och Machados ”mitt tungomåls blomstring”, hennes ”ljuset/glömskan”. Någonting ska lätta, kanske överlevas.

Sedan låter hon Celan höras igen i sviten ”Den svarta sången”:

Om natten är din kropp gudsfeberbrun

En alltigenom fantastiskt diktrad, där det tvetydiga ordet ”gudsfeberbrun” kan föra tankarna till något fulländat, gudomligt, men också till något sjukt (feberbrun). Melisa Machado skriver en poesi som ofta ekar av samma sorts febrighet. Den är drömsk; den viskar om ett okontrollerat tillstånd där jaget tycks slitas in i passionen och på samma gång plågas och längta sig ur den: ” – Kroppen som ett stängsel – / Händerna utsträckta till tungan”. Dikterna är ofta ordmässigt kompakta, men fyllda av sinnesintryck, som om de vill spegla en kamp hos jaget, ett försök att vara återhållsam när allt briserar.

Ge mig ett glas vatten ur din isfamn,
bry dig om mig med dina isiga tänder,
jag river sönder blomman som växer här under min tunga.

Jaget tycks vilja utplåna sig själv och sina ord, men ger samtidigt efter för åtrån. Det är mångtydig, sensuell dikt där det sensuella uppstår i de kontraster mellan kropp och intellekt, självutplåning och hängivelse som Machado skapar. ”Inget finns kvar av mig, bara det genomträngande ljuset” kan det heta i en dikt, för att på nästa sida i stället visa på en styrka: ”Det finns inga större krafter än mina nyckelben.” Melisa Machado skildrar en intimitet, som ibland skrivs med sådan närvaro att det blir obehagligt. I dikten rör sig djur, ibland bildligt och ibland konkret. Det luktar och låter, smakar och skälver.

I samlingens senare svit, som också har fått ge titel åt boken, är det Antonio Gamoneda som står för mottot:

Jag har lämnat påstridighetsrummet.

”Och vulkanmunnen ger stöd åt mina ord.” skriver Machado senare. Någonting har ändrats i denna andra svit. Jaget är inte längre lika uppslukad av passionen som i första delen av boken. I stället är det som om språket och orden inte kan hållas tillbaka längre.

Till sist kom drömmen, monologen.
Den röda sången.

Så är språket, oavsett talat eller skrivet, ett sätt att överleva och leva sig igenom destruktiva relationer och passioner som riskerar utplåna sig själva tack vare sin styrka. Melisa Machados vackra, irrationella diktsamling vittnar om det. Kanske dröjer sig viljan till utplåning kvar i andra former, kanske finns det sådant som aldrig lossnar:

Och jag, främlingen.
Och hon, främlingen.
Med en obsidian och en jadesten vid bröstet.

Alla underligt ägda.